Flamsig kulturdebatt

Bakom den tunna fernissan av expertstyre är det tydligt att Folkpartiets kvalitetsbegrepp handlar om att stödja precis den kultur som intresserar den bildade medelklass som är Folkpartiets snäva målgrupp.

Smaken – det är Folkpartiet.

Vem utom en folkpartist skulle, som Selimovic, hävda att den största kvalitetsbristen i public service är att det inte startats en EU-kanal? (Expressen 13 augusti)

Detta och annat skriver jag idag på Aftonbladet kultur i en liberal kritik av folkpartiets förslag att göra kulturen till ett skrå. En kritik jag även utvecklat här på bloggen.

Det är ett inlägg i en annars rätt tramsig debatt som jag befarar föregår vad vi kommer att bevittna nästa måndag då Timbro och Tankesmedjan De Osynliga drabbar samman i en debatt. Där ska alltså Selimovic som företräder en allt annat än liberal hållning och som dessutom inte har begrepp om så enkla och basala saker som att det inte är thatcherism att dela ut bidrag till alla, debattera med Daniel Suhonen som i gårdagens Aftonbladet skrev en lång text om att Selimovics linje, att statusen hos vissa kulturskapare ska höjas genom att de får högre statsbidrag, var nyliberal (Suhonen påstår också att Anders Borg administrerar en nattväktarstat. Sverige har ju bara den fria världens näst högsta skattetryck.)

Suhonen mot Selimovic i en ideologisk debatt känns mot bakgrund av det ovanstående som en litteraturdiskussion där man måste börja med alfabetet. Måste kulturdebatt alltid bestå i högljudda vantolkningar av andras position?

Och måste mer stillsamma försök att bena ut inriktas på att förneka korrekta poänger? Sanna Rayman, som också ska vara med i måndagens debatt, lyckas kritisera precis de två punkter där Daniel Suhonen faktiskt har rätt. Lite av ett konststycke, förvisso. Dels tycker Rayman inte att Selimovic med sitt smalare kulturbegrepp på agendan ska ge några besked före valet om vad som inte längre ska få stöd (för att andra ska få betydligt mer), vilket Aftonbladet fyndigt nog krävt för att publicera en replik. Det är ett högst relevant krav på en riksdagskandidat med denna fråga högst på agendan, och som till och med omnämns som ministerkandidat, att han kan ge besked om vad hans politik innebär. Och när Suhonen skriver att det vore mest liberalt att inte ge några bidrag alls svarar Sanna Rayman att det föreslår varken folkpartiet eller övriga alliansen. Rätt om partierna, men det är klart att det mest liberala vore att inte ha kulturbidrag.

Så här befarar jag att debatten kommer att se ut på måndag. En sida som kommer att anklaga den andra för att vara liberal på riktigt, och en sida som förnekar att liberalism alls står på agendan och att de egentligen vill ge mer bidrag än vänstern, bara till lite andra saker. Kan nog vara värt att ta med en skämskudde till den där övningen. Fast det kan ju bli kul också. Åsa Linderborg, som jag hastigt språkade med igår, tyckte att vi skulle bilda folkfront ihop.

Reinfeldt mot Sahlin i Aktuellt

Det bjöds på minidebatt i kvällens Aktuellt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes för första gången efter att de båda koalitionernas valmanifest presenterades. Det kastades naturligt nog en del siffror, kombinerat med retoriska finesser. Mona Sahlin fick in en bra träff med frågan ”finns det tärande människor också?” apropå Reinfeldts uttalande om att de rödgröna vill höja skatten för ”samhällsbärande” människor.

Det där är ett rätt smart knep, om än djupt ohederligt. För sanningen är ju faktiskt att det, i snävt ekonomisk mening, finns å ena sidan människor som är en förlustaffär för samhället och å andra sidan människor som med sina skatter utgör en vinst.

Visst är det så att huvuddelen av en vanlig löntagares skatteinbetalningar kommer tillbaka till den egna plånboken, inte minst via socialförsäkringssystemet. Men det finns likväl människor som fastnar i missbruk, kriminalitet eller svår sjukdom, och som därför får mer än de själva klarar av att bidra med. Om det inte vore på det viset så hade vi ju faktiskt inte behövt några offentliga välfärdssystem.

Men att kommunicera detta är naturligtvis en politisk omöjlighet, i synnerhet utifrån känslomässiga begrepp som ”tärande människor”.

Däremot sade Reinfeldt, apropå talet om ”pensionärsskatten”, att som pensionssystemet är konstruerat så blir pensionerna starkare ju fler som arbetar, och skattesänkningarna har enligt exempelvis Konjunkturinstitutet haft en positiv effekt på sysselsättningen.

Just så är det, och av exakt samma skäl finns det en poäng i att sänka folks skatter. Vanliga löntagare har inte råd att lägga undan några jättesummor. Det mesta av våra inkomster går på ett eller annat sätt till konsumtion, och den konsumtionen skapar fler arbetstillfällen som i sin tur genererar ytterligare skatteintäkter. Annars hade man ju i ett slag kunnat fördubbla skatteintäkterna genom motsvarande höjning av skattetrycket.

Det här är egentligen ekonomi på gymnasienivå, men har ändå haft otroligt svårt att få fäste i den svenska debatten. Många av våra politiker försöker, dessvärre med viss framgång, inbilla oss att utgifter och intäkter följer linjära mönster, och att nationalekonomi i själva verket inte är mer komplicerat än de fyra räknesätten.

Det fördummar debatten intill det uthärdligas gräns. Och aldrig mer så än sedan Mona Sahlins tillträde som oppositionsledare.

Riktigt eländigt blev det när Fredrik Reinfeldt varnade för den jobbförstörelse som ett slopat RUT-avdrag kommer att innebära. Sahlin verkade inte det minsta bekymrad, utan konstaterade lite slängigt att de som jobbar med att städa hem i stället kan ta värvning i den offentliga vården, och att jobben inom tjänstesektorn ”kommer ändå”.

Men att privata jobb inte uppstår är ju, som jag skrev i Västerbottens-Kuriren igår, faktiskt ett stort problem som Sverige dessutom har dragits med länge. Det började redan under Tage Erlanders tid som statsminister, och har fortsatt under Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.

Och att jobben inte har kommit beror inte på något annat än att det kostar skjortan att anställa i Sverige, jämfört med i länder som till råga på allt nu är på väg in i samma teknik- och utvecklingsintensiva sektorer som vi i vår oändliga självgodhet har betraktat som våra hävdvunna domäner. Och merparten av skjortan utgörs av skatter och avgifter.

Det här påverkar hela jobbkedjan inom privat sektor, från direktören till personen som städar direktörens arbetsrum eller hem.

Detta förblir valets undangömda jobbfråga, och inget av blocken har imponerat på den här punkten. Men genom att, sådär i förbifarten, konstatera att tjänstesektorn växer oavsett vad man gör med den har Sahlin diskvalificerat sig från både ekonomi- och jobbdebatten.

Att kacka i eget bo

Som jag tidigare har skrivit i Aftonbladets proffstyckarblogg, har Socialdemokraterna tagit det negativa kampanjandet till för Sverige hittills oprövade nivåer. Men som jag också har skrivit tycker jag inte att detta är något egentligt problem. På samma sätt som jag emellanåt härsknar till och läser lusen av någon här i bloggen måste politiker och partier få markera mot sina rivaler.

Negativt kampanjande ställer dock högre krav på avsändaren än vad affischer med budskap av typen ”Tillsammans hand i hand bygger vi det ekologiska föregångslandet Sverige för våra barns och alla söta delfiners skull”. Och mot den bakgrunden är jag rätt säker på att den senaste personattacken från Socialdemokraterna kommer att baktända.

Fredrik och Filippa Reinfeldts privatekonomi är vederbörligen genomlyst av landets journalister. Att de tjänar bra är ingen nyhet, och därmed har de naturligtvis också tjänat på skattesänkningarna. Socialdemokraternas smutskastning innehåller därmed inget som helst av nyhetsvärde.

Men vad värre är: ingenting tyder på att Socialdemokraterna tjänar på att prata om skatter, och varje försök från deras sida att peka på förhållanden i motståndarnas privata ekonomiska kommer förr eller senare resultera i att även Mona Sahlins ekonomi blir föremål för diskussion.

Och upp med handen, alla som tror att den hårt pressade S-ledaren med fler skandaler än förtroendeprocent i ryggen tjänar på det.

Socialdemokraternas enda chans att vinna valet är att få medelklassen att rösta på dem, och det enda skarpa medelklassförslag de har är sänkningen av förskolans maxtaxa. De borde alltså pumpa på med den frågan, och undvika att bjuda upp Reinfeldt och Borg till skattedans. För att inte tala om att bjuda in till en diskussion om partiledarnas privatekonomiska angelägenheter.

Men de gör tvärtom. Jag börjar undra om de ens vill vinna detta.