Vilken del av fri abort är det ni inte förstår?

Jag förstår inte riktigt vinkeln på SvD:s nyhet om kvinnan som genomgått två aborter. Vi har fri abort i Sverige. Det betyder att det är kvinnans beslut om hon vill ha en abort eller sätta ett barn till världen som det är hennes ansvar att föda och ta hand om upp i vuxen ålder. Uppenbarligen vill kvinnan efter att ha fött många flickor ha en pojke. Vi kan gilla den preferensen eller inte. Jag kan förstå att par som har svårt att få barn kan önska att de var lika fruktsamma som den här kvinnan och säkert känner såren rivas upp av den lättsamhet med vilken andra hanterar ytterligare en graviditet. Men det är inte er sak eller ert beslut, det är hennes. Frihet innebär just att fatta beslut som andra inte gillar.

Ändå har alltså en läkare och verksamhetschef sprungit iväg till Socialstyrelsen (och till medierna?) och begärt överprövning och rätt att vägra lämna ut information till sin patient. Detta är ju det verkligt upprörande, att läkare tar sig rätten att moralisera och vilja överpröva och förhindra en kvinnas fria beslut över sin kropp. Ändå är vinkeln i hela artikeln hur detta ska kunna stoppas i framtiden, och det verkar dessvärre som storebror Socialstyrelsen är inne på sådana tankar. Till och med Göran Hägglund är en sansad röst i sammanhanget, även om han ogillar beslutet är han tillräckligt politiskt bevandrad för att se var en lagstiftning skulle leda.

Det är som ett eko från en inte alltför avlägsen dåtid, då det var upp till statliga kommittéer att efter att ha vänt ut och in på den ansökande kvinnans hela livssituation och intima detaljer avråda henne från abort, medelst lögnaktiga påståenden om abortens risker, elchocker för att få kvinnan på rätt tankar och simpelt byråkratiskt förhalande tills det var för sent om så krävdes, det rätta svaret visste man ju redan från myndighetens och läkarskråets sida. Detta ”positiva förmynderi” av överprövning – väl beskrivet i Lena Lennerheds utomordentliga Historier om ett brott  – är alternativet till fri abort. En ordning som alltså SvD med sitt val av nyhetsvinkel gjort sig till förespråkare för.

En kulturens tomteverkstad

Nog håller de arbetslinjen, alltid. Regeringen. Nu har vi fått ännu ett område som utretts och omorganiserats i grunden för att i slutändan bli av samma omfattning som förut. Allt för att ge intrycket av aktivitet och egen prägel på ett politikområde där alla partier egentligen är löjligt överens.

Nu var det alltså kulturen, som i fortsättningen ska samordnas och utvärderas av tre stora, samordnade myndigheter, alltmedan en större andel bidragspengar ska gödslas regionalt. Det är i sig en (klassik folkpartistisk) övertro på samordningsvinster parat med en naivitet i ambitionen att säkra mångfald genom att monopolisera kassaflödet. Stina Oscarsson för Skuggutredningen har faktiskt en god poäng när hon skriver: ”Vi har svårt att se att färre stora myndigheter kan ge ett mer spretigt, ett djärvare och mer vildvuxet kulturliv.”

Visst, kulturutredningen har gjort upp med idén från 1974 om att den statsunderstödda kulturen ska vara en motkraft till kommersialismen. Och en del formuleringar kan låta försåtligt nytänkande: jag ser att Sanna Rayman liksom jag själv noterade meningen: ”Det skede då man slentrianmässigt satte likhetstecken mellan ”samhället” och den offentliga sektorn har också passerat.”

Men låt oss innan vi jublar över detta titta på den idé som ska träda i den tidigare kamporienterade statskulturens ställe:

En nationell kulturpolitik behöver … bygga på medverkan från ett stort antal intressenter där den offentliga sektorns aktörer visserligen är särskilt betydelsefulla, men långt i från kan agera ensamma. Staten är fortfarande den enskilt viktigaste parten för att skapa och få uppslutning kring en nationell kulturpolitik, men den roll som staten nu behöver ta för att utveckla politiken bör förändras.

Statens roll ska vara tydlig, strategisk, drivande och samordnande med andra aktörer.  Syftet med den nya rollen bör i första hand vara att stimulera samhället i dess helhet att ta ansvar för kulturens gemenskaper, kommunikation och skapande förmågor. Samspelet mellan statens egna insatser och den offentliga sektorns i övrigt är särskilt betydelsefulla.

Retoriken kan låta inkluderande, men i praktiken är detta recept en våt dröm för kulturbyråkrater och kulturpolitiker. Statens och myndigheternas roll blir alltså att flyta ut över alla samhällssektorer, samtidigt som ansvaret för vad som i slutändan skapas blir lika utspritt och delat av alla ”samhällets” kockar (”intressenter”). Myndigheterna ska ”utvärdera kulturinstitutionernas och kulturmyndigheternas arbete med hälsofrågor“, de ska följa kulturens betydelse för integration, skola och miljöpolitik (!). Politiken ska präglas av ”utbyggda löpande kontakter mellan de politiska nivåerna” och ”ökad utvärdering och uppföljning av de politiska insatserna”.

Det här kommer att bli ett enda långt kafferep, samlingar för framtagande av strategidokument, hearingar för synpunkter och utvärdering av desamma, endagskonferenser à 1395 (plus moms) för ”intressenter” som har det gemensamt att någon annan betalat biljetten och som utvärderar körsångens betydelse för hjärt- och kärlsjukdomar, kulturlandskapets ekonomiska värde, en strategi för utsmyckning av vindkraftverk eller där den ena regionaldelegationen av politiker, byråkrater och intressenter åker på studieresa för att se vad den andra ägnar sig åt. Sedan åker alla hem för att dokumentera och utvärdera. En kulturbyråkratins tomteverkstad.

För en regering har detta arbetssätt uppenbara fördelar. Man håller alla beslutsfattare, byråkrater och intressenter på gott humör och rejält sysselsatta, därmed skapas också ständigt nya intryck av att man gör saker, och en mängd studier och utvärderingar som bekräftar värdet av detta. Den digra mängden material som produceras, de många nivåerna och det breda intressentinkluderande beslutsfattandet kommer att göra det närmast omöjligt för utomstående att få insyn och utkräva ansvar. Samtidigt kostar det inte särskilt mycket pengar att hålla en byråkrati rullande, jämfört med att faktiskt göra något för den bredare allmänheten. Även med övernattning, hotell, projektanställningar och konsultarvoden talar vi några tiotals miljoner per projekt istället för hundratals miljoner eller miljarder som faktisk verksamhet tenderar att kosta.

En överstrategisk regering har ”hanterat” ännu ett politikområde.

Ni vet var ni läste det först

Idag uppmärksammar Svenska Dagbladet den politiska problematik som skulle uppstå om Sverigedemokraterna blir vågmästare i riksdagen med ett reportage från skånska Kävlinge. Detta var temat för Neos höstnummer (nr 6,  2008). På nätet finns bland annat Sofia Nerbrants introduktion En mörk akt om makt och Peter Wennblads intervju med statsvetaren, tyckaren och politikern.  Den minnegode Neoläsaren känner särskilt igen de scenarier som nu även SvD skissar upp i mer komprimerad form.