Gunnar Hökmark leder korståg mot regeringen och Fredrik Reinfeldt

Moderaternas Europaparlamentariker Gunnar Hökmark har startat ett korståg mot protektionism på Facebook. Ett mycket lovvärt initiativ i dessa dagar. Intressant att notera är att han därmed leder en revolt mot Fredrik Reinfeldt och regeringens ekonomiska politik.

Ensamvargen Fredrik Reinfeldt vill som bekant inte handla med andra, utan uppmuntrade i julas till blågula inköp:

­ Om ni öppnar julklappen och det står ”made in China” ­ då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige.

Hökmark säger tvärtom i sin kampanjfilm att import leder till export och därmed inte minskar antalet jobb. Det är den senare som har forskningen på sin sida. Detta kallas Lernersymmetrin och utvecklas bland annat här (s 75 i Douglas Irwins utmärkta Free trade under fire) med exempel både på hur radikalt ökad import i exempelvis Chile på 1970-talet och Indien på 1990-talet följdes av ökad export i samma storleksordning, och även hur rejäla amerikanska tullhöjningar minskade export och jobbtillfällen.

Hökmark går därmed också till storms mot regeringens finanspolitik, som pumpar in pengar i blågula reservat som byggsektorn för att, som folkpartiets Carl B Hamilton uttrycker det, inte ”läcka onödigt mycket till omvärlden genom att gynna import.”

I en tid när i stort sett varenda ekonomisk sofism dammats av, från finanspolitisk samordning till smörberg, är det särskilt uppfriskande att någon träder till marknadsekonomins och frihandelns försvar. Hökmarks initiativ är värt att stödja. I’ll join the revolution if not the party.

Danmark inför moralskatter på fett och socker

Den danska regeringen föreslår en skattereform med den sympatiska uppsidan att sänka inkomstskatterna. Men istället för att finansiera sänkningarna genom att banta den överdimensionerade staten, är det de danska medborgarna som ordineras svältkur på regeringens moralkakor. Politikerna drar sig inte ens för att snatta ur godispåsarna i sin jakt på skatteintäkter, det blir höjda avgifter på godis, choklad, glass och sockerhaltiga drycker. Därtill tänker regeringen göda staten med en helt ny fettskatt, 20 kronor per kilo mättat fett bland annat på mejeriprodukter (Snacka om att vanhelga fettisdagen. Vet hut!). Och med höjd cigarettskatt på tre kronor per paket får de stackars danskarna se ännu ett nöje gå upp i rök.

Detta alltså från en borgerlig regering och en statsminister som en gång i tiden var en riktig liberal. Danska tankesmedjan CEPOS är med rätta kritisk både mot de ynkliga skattesänkningarna och att finansieringen inte sker via minskade offentliga utgifter. Nätkommentarerna  hos borgerliga nättidningen 180 grader är inte heller nådiga, ”oambitiöst och stötande” skriver någon och andra undrar uppgivet om det finns någon liberal motkraft mot socialdemokratisk hegemoni. Men vi kan nog gissa att förmyndare i alla partier här i Sverige lär få vatten på sin kvarn.

(Tipstack, Martin)

Dagens eufemism

Akrylamidlarmet från 2002 uppfattas av många som ett skolexempel på
överdrivna larm. I själva verket är det ett paradexempel på
svårigheterna att bedriva en känslig och fininställd folkhälsopolitik
utifrån epidemiologiska studier.

SvD:s alarmistiske matskribent Henrik Ennart vägrar ge upp slaget om akrylamidens påstådda farlighet. Notera hur de båda meningarna ovan säger exakt samma sak. En ”känslig och fininställd folkhälsopolitik utifrån epidemiologiska studier” innebär närmast per definition överdrivna larm, vilket akrylamiden illustrerat. Epidemiologiska studier är som bekant allt annat än känsliga och fininställda. De djurtester som Ennart hänvisar till sker exempelvis med doser 100-1000 gånger högre än vad människor får i sig.

Det kan vara värt att kontrastera mot samma tidnings medicinskribent Inger Atterstams omdöme om akrylamidlarmet:

Överdrivet, oseriöst, dåligt underbyggt, utan proportioner… Cancerlarmens era är
över för länge sedan.

Här finns en ordentlig genomgång av larmet och de första studierna, på den tiden SvD lät sin vetenskapsredaktion bevaka sådant.

Intressant i denna kontrast är att skillnaden mellan Atterstam och Ennart inte består i att de tittat på olika studier, utan väsentligen i att de gör olika bedömning av var gränsen för det riskabla går. Det är det finkalibrerade folkhälsoperspektivet på aggregerad nivå som skapar intrycket att allt är potentiellt farligt, medan en utgångspunkt i relevansen för enskilda människors liv och levnadsvanor ger andra slutsatser. Som också påpekats i SvD drivs det förra perspektivet inte sällan av jakt på anslag och löpsedlar.