Svenska Författarförbundet ville förbjuda videofilmer

Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdiga videovåldet har varit intressant läsning. Den hänsynslösa slakten på yttrandefrihet i riksdagen där i början på 1980-talet är knappast något som idag hedrar politiker som Gabriel Romanus, Bertil Fiskesjö och Per Unckel. Moderaterna kallades ”våldets apostlar” och ”kommersialismens riddare” av socialdemokraterna för att de insisterade på uppskov i ett år, men vek ner sig året därpå. Gabriel Romanus talade om att ”landet kommer att översvämmas av program av typen Motorsågsmassakern”. Han menade samtidigt komiskt nog att den filmen är mild i jämförelse med de fasansfulla filmer som kommer därefter, exempelvis ”The Texas Chain Saw Massacre” (dvs originaltiteln för samma film). Centern och socialdemokraterna struntade totalt i yttrandefriheten. ”Det spekulativa, råa videovåldet saknar definitivt de positiva drag som yttrandefriheten måste anses i första hand främja.” hette det från centerns Annika Öhrström.

Stoppa videon!

Bortom moralpaniken finns i Höjdestrands kapitel 8 en intressant genomgång av de nationalistiska (om än främst antiamerikanska) och mer partsintresserade försök att reglera videotekniken som föregick Studio S och videovåldsdebatten.

För Sveriges Författarförbunds räkning uppträder socialdemokraten och författaren Per Kågeson. Deras inlaga till videogramutredningen pläderade för långtgående restriktioner för den nya tekniken. Dels ville Författarförbundet att utredningen skulle ”överväga införandet av ett system [med] en kulturpolitiskt grundad licens för import, produktion och distribution av videogram”, alternativt, och notera författarens 1984-klingande eufemism för att förbjuda en ny teknik, ville författarförbundet ”utreda möjligheterna för Sverige att helt avstå från videoskivspelartekniken”. Tekniken skulle alltså antingen förbjudas helt eller ställas under licenskontroll under kulturpolitiken.

Videoskivspelartekniken fruktades vid denna tid därför att den kunde ge upphov till en marknad där folk valde själva vilka filmer de ville se och där utbudet inte följde av riksdagen och kulturutredningen 1974 fastslagna riktlinjer. Socialdemokraternas inställning var att slå ner på varje avvikelse från de värderingar som riksdagen slagit fast:

”Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen som ligger bakom introduktionen av videogrammen finns det betydande risker för att utbudet kommer att styras av rent kommersiella vinstintressen och därmed bli en spekulation i likgiltigt allmängods. Det skulle i så fall stå i strid med de kulturpolitiska mål som riksdagen fattat beslut om (…) Innehållet kan också komma att domineras av grovt underhållningsvåld i allehanda former, förlegade könsrollsuppfattningar, ohämmad alkoholkonsumtion och ett utpräglat resursslöseri, dvs värderingar som det råder bred politisk enighet om att de bör motverkas. Vi vill främst peka på de betydande negativa konsekvenserna en ytterligare spridning av ett förråat underhållningsvåld skulle få för barnen.”
(Motion 1979/80: 1232)

Det räckte alltså med tanken på att filmer om folk fick välja själva inte tillräckligt skulle uppmuntra till strumpstoppande och
sopsortering eller att någon skulle ta sig ett järn för att väcka den socialdemokratiska kontrollinstinkten.

 

Tänk om folk inte läser svenska böcker!

Kågeson har å Författarförbundets vägnar sina egna farhågor om vad som väntar:

”En våg av spekulativa videogram kan inte annat än förstärka våldstendenserna i dagens samhälle och ytterligare öka klyftan mellan män och kvinnor. Resultatet blir att människor får mindre tid för varandra och för kulturaktiviteter såsom biograffilm, teater, litteratur och levande musik.”

Kågeson och författarförbundet ville alltså utreda varje möjlighet att släcka och stoppa en ny teknik för att denna skulle kunna
konkurrera med deras egen verksamhet. De var rädda att folk skulle sluta läsa böcker när film blev var mans egendom. Särskilt fasade dessa besserwissrar i vanlig ordning för att de arbetare de gjort sig en karriär på att företräda skulle ta varje möjlighet att välja annorlunda om tillfälle gavs, och således i Kågesons retorik bli ”det främsta offret för den kommersialiserade kulturen”.

För att motverka detta krävdes om inte totalförbud ”särbeskattning av importerade verk, för att i någon mån skydda den inhemska
kulturen” (ett så ogenerat nationalistiskt förslag att det idag är frågan om ens Sverigedemokraterna skulle våga framföra det), där pengarna naturligtvis skulle spridas av Kågeson och hans vänner för att ”stödja kvalitetsproduktion, amatörverksamhet och kvartersvideografer”.

Författareförbundets krav skulle så småningom upprepas av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Storstockholm, vars ordförande Maj-Britt Theorin till detta skulle lägga ett betydligt mer uppmärksammat och hånat förslag om att förbjuda parabolantenner.

Tänk på det nästa gång du njuter en film i ditt hem, att detta är en teknik som Sveriges Författarförbund och socialdemokratiska kulturarbetare gjorde allt för att förbjuda.

Vill du ha miljöbidrag? Gapa stort

”Investeringar i hållbar energi” toppar många politiska önskelistor för närvarande, inte minst som de flesta politiker vill se ut som att de ”gör någonting” åt både klimat och recession. Det finns några som tittar efter var pengarna hamnar också, som junilistans Nils Lundgren.

Lundgren har nu avslöjat hur pengar avsatta för att öka användandet av solceller gick till en italiensk tandläkare, som bland annat köpte en Ferrari för pengarna. Man blir ju nyfiken på hur tandläkaren funnits vara en kvalificerad mottagare för ett projekt om solenergi. Generellt kan vi nog tryggt säga att även om detta EU-slöseri meriterar en pole position i bidragsracet för närvarande, lär det med nuvarande spenderplaner finnas många konkurrenter, med eller utan Ferrari.

Om det gick åt skogen med 100 miljarder dollar, varför inte tiodubbla summan?

Usually, the International Monetary Fund takes a low profile except when there
are riots in the major cities of client countries, national currency crises, or
when the IMF is asking for more money. Unfortunately, all three factors explain
the currently high profile of the Fund.

Ian Vásquez kommentar om Internationella valutafonden, IMF, är inte
dagsfärsk, som man skulle kunna tro, utan från en kongresshearing 1998. Men
hans vittnesmål, liksom mycket av vad Cato skrev då (se policyhandboken (pdf)
för en god sammanfattning) gäller i än högre grad idag när världens G20-länder
beslutat att spendera 1100 miljarder dollar via IMF.

Det hade känts tryggare om inte denna organisation i femtio
år misslyckats kapitalt med precis de uppdrag de nu fått pengar för. IMF:s
agerande fram till och under Asienkrisen på 1990-talet har kartlagts av Cato
Institute och det är precis samma sak som är på väg att hända igen.

 

IMF har gjort finanskriserna värre

IMF:s utlåning garanterade spekulanter och
finansinstitutioner att de inte skulle behöva ta förluster, vilket förvärrade
nationellt skapade kriser. Organisationen gick 1995 in med massiva
bailouts i Mexico, vilket sände signalen till investerare att deras
förluster på dåliga affärer skulle täckas och på ett år fördubblade inflödet
till Östasiatiska investeringar.

Nu som då hävdas att IMF ska användas för att förutse kriser
genom bättre ”övervakning”. Det uppdraget har IMF har sedan starten. Det har i
stort sett alltid misslyckats. Ibland, som i just Asienkrisen, har man hållit
varningarna internt för att inte skapa oro och få det ras i ekonomin som man
försöker undvika. Redan då ställdes den befogade frågan vem IMF ska varna för
en kommande nedgång, då allmänna varningar kan bli självuppfyllande. Dessutom
har ju IMF som organisation ett byråkratiskt intresse av att låtsas som om
deras åtgärder faktiskt stabiliserar. Inte minst därför fortsatte de att hävda
att situationen var god i de asiatiska länderna ända fram till kraschen. Likaså
kollapsade Argentinas ekonomi 2002 efter att ha understötts med 40 miljarder
dollar i IMF bailouts och försäkringar om att ekonomin var sund. Att det
byråkratiska intresset är starkt visas också av att IMF:s egentliga uppdrag,
att stabilisera en regim med fasta växelkurser, egentligen tog slut redan på
1970-talet när det keynesianska Bretton Woods-systemet brakade ihop. Sedan dess
har organisationen med framgång överlevt sig själv.

Jo, och när krisen är ett faktum går IMF in med nya lån,
vilket i praktiken håller risktagande aktörer skadefria och försvårar
anpassning till en sundare ekonomi. När IMF gick in i de Asiatiska länderna
efter krisen på 90-talet, kunde ekonomen Jeffrey Sachs att konstatera att de 57
miljarder dollar man gick in med i Korea hjälpte ingen utom bankerna.

Det långsiktiga resultatet av IMF:s verksamhet är fler
länder i lånefällan, förvärrad instabilitet på finansmarknaderna och ofta ett
sämre reformtryck. Detta alltså när organisationen hade svindlande 100
miljarder dollar att krishantera för. Nu får de alltså tio gånger det beloppet
bara för att fåfängt desperata ledare som Gordon Brown vill ge intryck av att
”göra något”. (Mekanismerna beskrivna i Neo 1 – 2009 Hausse för politiken) Vad är logiken i att ge en organisation som ständigt misslyckats med att stabilisera finansiella svängningar tio gånger större resurser för att göra samma sak igen? Och var det ingen av alla journalister som åtminstone kunde ställa frågan, eller någon kritisk fråga över huvud taget?

 

Förslagen handlar inte om ekonomi

Att G20-paketet inte handlar om ekonomi finns flera andra exempel
på. Attackerna på skatteparadis till exempel, som inte har det minsta med
krisen att göra. Tvärtom är skatteparadisens banker bättre reglerade, där hade de pyramidspel som uppdagats på amerikanska finansmarknader inte
kunnat äga rum. Detta
utöver att skatteparadisen skyddar allas våra tillgångar genom att hålla
skattenivåerna nere i mer konfiskatoriska stater som Sverige, en sund del i
skattekonkurrensen helt enkelt. Man ska också komma ihåg att banksekretessen,
som Gordon Brown vill avskaffa, skyddar människor i länder utan rättssäkerhet
och demokrati. Schweiz banksekretess härrör exempelvis i stor utsträckning från
1930-talet då förföljda judar kunde skydda sina tillgångar. Men för politiker
som spenderar som galningar idag, medvetna om att de(ras efterträdare) kommer
att behöva beskatta oss som galningar imorgon är lojaliteten till landets
statskassa uppenbarligen större än lojaliteten till ekonomin. Även i kristider.

Och att man än idag, som i kommentarerna till
G20-uppgörelsen, kan komma undan med att framstå som frihandelsvänlig genom
till intet förpliktigande löften om återupptagna förhandlingar i WTO, en
organisation som i väl över tio år misslyckats med att ro en handelsrunda i
hamn är ett monument lika mycket över den devota inställning som råder i den
journalistiska bevakningen som över politisk okunskap. I stort sett alla stora
frihandelsreformer är unilaterala – Chile på 1970-talet, Nya Zeeland på
1980-talet eller Indien på 1990-talet till exempel. Vad som behövs idag mer än
någonsin är frihandelsvänner i praktiken, inte i retoriken. Det handlar om att
rensa på hemmaplan (i vårt fall på EU-nivå).

 

Bra av regeringen

Inte minst givet den opinionsmässiga storm som tycks göra
även borgerliga ledarsidor till en okritisk hejaklack för överstaten är det
imponerande att se hur regeringen agerar. Anders Borg har mer rätta varit
kritisk mot underskottsracet i världen och tankarna att staten ska köpa lågt
värderade tillgångar för dyra pengar
och Fredrik Reinfeldts har en klar poäng i att svåra tider kräver än mer
välövervägd utgiftsprövning, inte slappa ”stimulanser”. Som vi konstaterar i senaste Neo är denna linje en
liberal islossning som både är ekonomiskt sund och har folkets stöd. Ingen ska
inbilla mig att folkmajoriteten om de fick välja skulle sprätta iväg 1100
miljarder dollar av skattemedel till IMF för att hålla bland annat svenska
banker med affärer i Baltikum skadeslösa.