Det viktigaste för klimatet är att avskaffa demokratin

Jag fick en fråga för ett antal år sedan ”vad skulle du göra
om du var statsminister?” Och då svarade jag att jag skulle snabbt avskaffa alla
val. För att det jag ser framför mig nu, det är ungefär en lika stor utmaning
som ett tredje världskrig. Och då, om man hårdrar det lite då, så har vi liksom
inte tid att håll på och käbbla mellan partierna till exempel, utan nu gäller
det verkligen att sätta ner foten och visa att vi är faktiskt ense om det och det
och det och det och det och det. Och om man då kanske skulle lösa det på bästa
sätt genom att tillsätta en väldigt, väldigt bred blocköverskridande regering
efter valet 2010, ja då kanske det är det jag även som miljöminister skulle
kämpa för och sträva efter.

Det är TV-meteorologen Pär Holmgren som 2.55 minuter in i
Korseld
ger råd till miljöminister Andreas Carlgren. Diktatur är tydligen det allra
viktigaste, om TV-mannen själv får välja samtalsklimat.

(Tipstack till Roland)

Bara politiskt ledarskap kan ändra normer, tycker…

Staten borde … medverka till att bryta destruktiva normer och strukturer som håller tillbaka människors möjligheter till självförverkligande. Jämställdheten kommer inte att växa fram av sig själv över tid och normer kommer inte att upplösas spontant, sådant kräver ledarskap och bra förebilder. I detta fall politiskt ledarskap.

Vem tror ni ligger bakom ovanstående myndighetsnormerande resonemang (f ö ett argument för att tvångsdela föräldraförsäkringen)?

1. Yvonne Ruwaida

X. Gudrun Schyman

2. Niklas Wykman, MUF

LO slår larm: Det lönar sig att arbeta!

De senaste sex åren har arbete lönat sig allt bättre. LO
konstaterar idag på DN Debatt att förvärvsarbetandes inkomster har ”realt ökat med i genomsnitt 3,3 procent om året,
vilket de konstaterar är ”en relativt hög nivå”. Både arbetare och tjänstemän
har fått det rejält bättre. Det har också blivit allt bättre att driva företag,
företagare och jordbrukare har ökat sina inkomster med hela
4,40 procent.

Detta har skett samtidigt som andra grupper också fått det
bättre, om än inte samma procentuella ökning. Sjuka och arbetslösa har ökat sina inkomster under perioden,
trots att den procentuella ersättningsnivån i försäkringssystemen minskat.

Så vad är problemet? Tja, att LO måste hitta något att klaga
på. I den barnsliga retorik som utgår ifrån att ekonomi är en kaka som en snäll
fröken ska dela så lika som möjligt till alla heter det att ”[d]e rikaste har
fått mest, de fattigaste minst”. Och de utanför arbetsmarknaden som alltså fått
det materiellt bättre har ändå blivit fattigare, relativt sett. Även om de kan
köpa mer tak över huvudet och mer korv och kläder till barnen nu än förut har
de blivit ”fattigare” eftersom de kan köpa mindre relativt de som arbetar och
tjänar bra.

Som ett mått på hur idélös och bittert klagande dagens
opposition är är DN-artikeln intressant, men som ett substantiellt inlägg i
samhällsdebatten är den skrattretande. ”Problemet” att alla får det bättre och
att det lönar sig särskilt bra att arbeta och driva företag tarvar knappast
någon akut lösning. Tvärtom.