Klass, kramar och korrigeringar

Igår diskuterade jag klass och inkomstskillnader med bland annat Johan Ehrenberg och Åsa Linderborg i SVT debatt. I en artikel inför debatten visar jag med några exempel hur klassanalys inte alls stöder socialistiska lösningar som statlig inkomstutjämning och paternalism. Att vi har olika bakgrund innebär exempelvis att de från mindre bemedlade grupper drar sig för vissa karriärer och utbildningar, men att vetskapen om att denna karriär sannolikt leder till högre lön gör att fler mindre bemedlade väljer den vägen. Då är alltså löneskillnader och utbildningspremie något som är bra för att minska social snedrekrytering till vissa yrken.

Och se, just igår dök precis detta resonemang upp i självaste kultursektorn. Det visar sig i en utredning  från Konstnärsnämnden att konstnärskap generellt sett är förknippat med relativt låga löner trots långa utbildningar. Därför finns också en väldigt stor överrepresentation av bättre bemedlade som väljer denna bana. Hade intjänandemöjligheterna varit bättre, hade fler från arbetarklassen valt denna bana resonerar Konstnärsnämndens utredare Marita Flisbäck, universitetslektor i sociologi med inriktning på genusfrågor vid Göteborgs universitet, som vore hon en klassiskt drillad nationalekonom:

Tidigare studier har visat att klass generellt har stor betydelse för att ge sig in på en konstnärlig yrkesbana. Ett bevis för detta är de konstnärliga utbildningsinstitutionernas underrepresentation av studenter från arbetsklasshem samt överrepresentation av studenter från medelklasshem som kulturproducenter och universitetslärare (Börjesson m.fl. 2008; Börjesson & Edling 2008; Gustavsson, Andersson & Melldahl 2009). Utöver kännedom om konstens regler och koder är det rimligt att tänka sig att det behövs en ekonomisk trygghet i form av ett riskkapital som kan väga upp den osäkerhet som finns inom den konstnärliga yrkesbanan. I dessa osäkra sammanhang måste kvinnor troligtvis vara ännu högre utbildade och ha högre nettoförmögenhet än sina manliga kollegor (Witt 2004; Flisbäck 2006; Jordansson 2007. Jfr Gustavsson, Andersson & Melldahl 2009). (Konstnärernas ekonomi, arbete och familjeliv ur ett jämställdhetsperspektiv, pdf, sid 52)

Att ökade intjänandemöjligheter kan minska social snedrekrytering är alltså inga konstigheter, vare sig för genussociologer eller nationalekonomer. Jag blev därför smått förvirrad när Åsa Linderborg i eftersnacket till gårdagens debatt ifrågasatte detta (dessutom med sådan emfas att vi nog båda undrade vem som egentligen levde på planeten Tellus, så vi fick kramas istället för att munhuggas). Därmed inte sagt att jag tycker att detta motiverar ökade skattemedel till kultursektorn för att kunna öka lönerna, men som en illustration av sambandet.

Det var också antingen Åsa Linderborg eller Johan Ehrenberg (den förstnämnde enligt twitter) som ifrågasatte mitt resonemang att när vänstern ifrågasätter valfrihet så är det i första hand förmodat svaga grupper baserat på klass, kön eller etnicitet som får sin valfrihet inskränkt. Vad pratar du om? Ja, låt oss som ett exempel gå till den av Kajsa Ekis Ekman hyllade boken Nudge av Cass Sunstein och Richard Thaler. Vad skriver de där om vilka som ska få utöva sin valfrihet och vilka som inte ska få det? Jo de förespråkar ”assymetrisk paternalism”, där den bärande principen är att ”vi ska utforma åtgärder som hjälper de minst sofistikerade människorna i samhället men som medför minsta möjliga kostnader för de mest sofistikerade” (min kursivering), s 249. Det är en osminkad påminnelse om att förmynderiets makt finns hos ett de finkänsliga själarnas sofistikerade ”vi”, och ska utövas över de ”osofistikerade” som inte antas veta sitt eget bästa. Ekis Ekmans enda kritik är att Sunstein och Thaler inte går tillräckligt långt i sina restriktioner.

Eller ta valfrihetskritikens storsäljare Barry Schwartz parodiskt övertydliga The paradox of choice (hyllad t ex på SvD:s idagsida här) På sina egna intresseområden vill den valfrihetskritiske professorn nämligen ha mer att välja mellan. Han klagar över för få presidentkandidater och ett likriktat nyhetsutbud. Inte heller är det vinsnobbens botaniserande bland nya årgångar, druvor och regioner han finner ångestladdat och meningslöst, eller det myckna utbudet av golfperifernalia som illustrerar överdrivna valmöjligheter. Först när professorn kliver in i en klädbutik och en stormarknad, där en stor men helt annan del av befolkningen än bättre bemedlad äldre akademisk medelklass finner ett rikt utbud nöjsamt (93 procent av ungdomarna i en undersökning säger sig älska shopping), fylls han av ångest och slås av beslutsvåndans problem. Stormarknaderna där arbetarklassen kan få valuta för pengarna och botanisera i mångfald och klädbutikerna där ungdomar kan göra likaledes är lika vanliga i valfrihetskritiken som whisky- eller vinsnobbarna är frånvarande. Jag har många fler exempel i min kommande om än ständigt försenade bok Glädjedödarna.

Så, det var några efterkommentarer.