Replik - 5 juni, 2015
Sara Norrevik besvarar här några punkter i Carl Bergqvists reflektion i nya Neo (Väckarklocka, Neo nr 3 2015) apropå Norreviks reportage (Hur tänkte vi? Neo nr 2 2015).
I en reflektion i Neo nr 3 2015 belyser
Carl Bergqvist att försvaret är underfinansierat, så även med den nya försvarspropositionen. Detta har jag inget att invända emot. Att försvaret har en tillräcklig finansiering i tider av ökade spänningar i närområdet är helt nödvändigt. Så långt delar jag Bergqvist bild. Vad min artikel sökte belysa är att även med en högre finansiering – om så hade beslutats – kvarstår politiska skiljelinjer om försvarets inriktning. Frågor som idag delar försvarspolitiker rör bland annat synen på internationellt samarbete (Nato) och rekrytering till försvaret (värnplikt eller frivillig rekrytering).
Min artikel tog upp hur utformning och riktning av försvaret har hamnat i skymundan samt att det är ett problem att allmänheten inte har varit engagerad i försvarsfrågor. Försvaret är en angelägenhet för alla och borde inte begränsas till snäva kretsar – det berör fler än tekniska experter och försvarspolitiker.
Bergqvists replik handlar delvis om regeringens försvarsproposition som ska beslutas av riksdagen i juni i år. ”Av den ”önskelista” som försvarsberedningen presenterade förra våren, är stora delar fortfarande ofinansierade”, framhåller Bergqvist. Propositionen överlämnas av en socialdemokratisk försvarsminister, men Bergqvists främsta kritik handlar om att ”de allianspartier som förespråkar ett Nato-medlemskap” inte vill ge mer pengar till försvaret. Av de två partier som har tagit ställning för Natomedlemskap, Moderaterna och Folkpartiet, förespråkade båda högre försvarsanslag än regeringen inför propositionen. Moderaterna valde att stödja regeringens försvarsproposition efter kompromisser. Utan förhandlingarna hade regeringens förslag varit lägre.
Att försvarsanslagen inte uppnår två procent av BNP är riktigt. Tvåprocentmålet inom Nato är en målsättning som ger signalvärde men inte ett absolut krav. Hur det mäter faktiskt försvarsförmåga är omdebatterat.
Bergqvist efterlyser svar på frågan ”vilken aktör det är som ska komma Sverige till hjälp”, syftande på solidaritetsförklaringen, vilken både den nuvarande och den förra regeringen står bakom. Frågan är relevant och mitt svar är att Sverige ska fortsätta samarbeta med de länder som vi delar värderingar med och sikta mot att ingå i ett kollektivt försvar, det vill säga Nato. Under den förra mandatperioden saknades stöd i riksdagen för medlemskap eftersom endast två av åtta partier var positivt inställda till detta. Istället utvecklades under denna tid praktiska samarbeten med Natoländer vilket vi ser frukterna av i den senaste tidens övningar tillsammans med Natoländer i Sveriges närområde. Under samma tid har det folkliga stödet för Natomedlemskap ökat vilket borde få fler partier och försvarsdebattörer att fundera över Sveriges säkerhetspolitiska vägval.
Bergqvists problematiserar över att försvarspolitiker inte besöker fältövningar. Försvarspolitiker som jag lärt känna har satt stort värde i att besöka förband och samtala med soldater, sjömän och gruppbefäl, även utan överordnade för att få genuina synpunkter. Flera försvarspolitiker har även deltagit i fältövningar. Hur detta har ändrats vid tiden för den övning som Bergqvist deltog i får andra svara på.
Även om vi inte tycker om den förda försvarspolitiken så finns skäl till att behålla systemet med politiker som fattar övergripande beslut, istället för att frångå demokratiskt beslutsfattande. Hur strategin omsätts i operativ verksamhet tillhör Försvarsmakten. Vårt demokratiska styrelseskick fungerar fortfarande bättre än alternativen. Exempel på de senare finns runt om i världen, tyvärr inte långt från Sveriges närområde. Det påminner oss om varför Sverige behöver ett starkt försvar som samarbetar med andra demokratier.
