EMU fungerar som väntat – inte

The euro will oblige us to introduce a new set of
economic policy instruments. It is politically impossible now. But some day
there will be a crisis and new instruments will be created.

Romano Prodi

Ett av allianspartiernas hårdaste skott i foten på sistone har
varit försöken att spela upp eurofrågan som en valfråga 2010
(vår nya europaminister Birgitta Ohlsson har varit en av de tidigaste aktörerna).
Det är lite taskig tajming när rapporterna från Grekland pekar på att hela
projektet håller på att spricka. Valet står mellan en kostsam europeisk (läs: tysk, och om vi varit med: svensk) bailout
för de mest misskötta ekonomierna, Grekland först, därefter kanske Spanien,
eller att låta fallerade länder lämna EMU och kanske hela EU-samarbetet. Det är
väl beskrivet i The Telegraph i helgen. Inget av alternativen verkar särskilt trevligt.

Fast för de verkliga överstatskramarna var det hela tiden så
här euron skulle fungera. Genom att skapa överhettningar och tuffa kriser i
vissa områden skapas efterfrågan på politiskt agerande och samordning (precis
vad jag konstaterade i Hausse för politiken, Neo 1 – 2009). Romano Prodi var som ordförande för EU-kommissionen ärlig om
detta (citatet ovan är från Telegraph-artikeln).

Därför blundade EU för att bara tre euroländer faktiskt
uppfyllde de krav på budgetunderskott och statsskuld som ställdes för
euroinförande. Trots att bland annat Frankrike på 1990-talet öppet fifflade med
sina budgetsiffror var det ingen som då kom med tillrättavisningar. Idag låtsas
samma eurokrater chockerade när sifferfiffel uppdagas i Grekland. Den
gemensamma valutan skapades aldrig för att fungera ekonomiskt, utan av
politiska skäl.

Nu kommer också kraven på att överstaten ska träda in.
Belgaren Guy Verhovstadt är upprörd över att detta inte redan skett. Han
lanserar i boken The Financial Crisis: How Europe can Save the World planen att EU skapar central regleringskompetens för finansmarknaden och
dessutom lånar upp massiva medel att spendera på krispolitik. Anledningen?
Europa spenderar mindre än USA, vilket kanske inte är negativt om man tänker
efter. Och 27 länders krishantering anses per automatik vara sämre än en
centraliserad politik, återigen utan argument.

Det är inga småsummor som EU ska
börja spendera. Verhovstadt tänker sig 1000 miljarder euro till att börja med.
Detta bakom ryggen på Europas skattebetalare och utan deras godkännande,
genom att EU lånar upp pengarna istället. När Verhovstadt diskuterade boken med George Soros vid London School of
Economics
förra året framkom över huvud taget att tankar om medborgerligt inflytande,
möjlighet till ansvarsutkrävande och tvivel på kompetensen hos överstatliga
reglerare inte ingår i denne EU-kramande socialliberals vokabulär. Verhovstadt
pläderar för ett maktövertagande av en liten klick, utan förhandsprövning,
insyn eller kontroll och med ett öppet mandat att agera.

Visst är det lite lustigt att Verhovstadts argument för överstatlighet
bygger på att Europa skulle vara bäst skickat att hantera finanskrisen,
samtidigt som andra höjer rösten för överstatlighet därför att eurosamarbetet
är på väg att haverera. Men det är svårt att dra på smilbanden när kraven på en
ordning som bär diktaturens kännetecken framförs med patos och rättfärdighet i
Europas mitt. På något sätt tycks samhällsdebatten inte vara redo för att
extrema, odemokratiska planer inte alltid kommer från en vrålande ytterkantsrörelse, utan kan
resas i det socialliberala mittfältet.