Den semesterpolitiska plattformen börjar ta form!

För några dagar sedan skrev jag om hur tanken bakom begreppet ”relativ fattigdom” för eller senare måste innebära att även lyxkonsumtion hamnar i den politiska rättighetskatalogen. Jag exemplifierade med utlandssemestrar. Frågans politiska utveckling har se ut ungefär som följer.

Fas 1: Endast ett litet fåtal har råd att resa utomlands. Lösning: Konstruera förmögenhetsskatter och annat för att stävja denna uppenbart onödiga lyxkonsumtion.

Fas 2: En stor del har råd att resa utomlands. Lösning: politiken står och väger eftersom utlandsresenärerna blivit så många att politikerna inte vill reta dem i onödan.

Fas 3: En majoritet har råd att resa utomlands. Lösning: eftersom den minoritet som inte har råd med utlandresor inte ska behöva känna sig som en minoritet utlovar politikerna skattefinansierade semesterresor utomlands.

Min satiriska bloggpost syftade till att illustrera det absurda i fas 3. Jag valde valåret 2022, för att kravet på offentligt finansierade semesterresor trots allt kändes så vanvettigt att det inte kan bli aktuellt än på några mandatperioder.

Men jag hade tydligen fel. Inte i tecknandet av detta scenario, utan i tidsberäkningen. I dag läser jag följande hos den intellektuella cutting edge-bloggaren Monica Green:

”Förhoppningsvis kan alla barn njuta av sol, bad och värme nu på sommaren. Att få vara ledig och ta sig till en badsjö, strand eller bassäng tillsammans med kompisar eller föräldrar borde få var en rättighet.”

Därifrån är steget till ett förverkligande av min satiriska text inte alls långt. Frågan är inte längre om detta krav kommer att resas, utan enbart när.