Ja, det är sannerligen nog nu.

Med anledning av tågolyckan i söndagskväll, efter vilken en person svävar mellan liv och död och flera andra är skadade och chockade,  går nu facket ut och angriper infrastrukturminister Åsa Torstensson (C). SEKO:s ordförande Janne Rudén löper linan ut, genom att fråga sig ”hur många liv Åsa Torstenssons politik ska få kosta”.

Det har även spridits uppgifter från okänt håll om att tåget skulle ha åkt för fort. Den uppgiften har inte gått att belägga, vilket förvisso är helt naturligt så här kort tid efteråt.

Jag ska inte komma och påstå att jag är någon tågexpert, men något har jag lärt mig efter att under ett halvårs tid ha skött en stor del av SJ:s presskontakter. Hela spårnätet är utrustat med tiotusentals kontakter, så kallade baliser, som kommunicerar med tåget när de passerar. Baliserna är i sin tur kopplade till ett system som heter ATC – automatic train control – som vid minsta vink om att något är fel bromsar eller stannar tåget.

För att ta ett exempel: om en förare drabbas av hjärtattack under körningen och inte stannar vid stoppsignal så gör ATC-systemet det åt honom. Detsamma gäller om tåget färdas för snabbt. Tåget behöver bara tänja hastighetsgränsen med några få kilometer i timmen för att ATC ska gripa in och sakta ned tåget.

Men okej, man ska aldrig säga aldrig. Däremot ska man heller inte säga för mycket innan haverikommissionen, som alltid kopplas in i den här sortens sammanhang, har utrett saken. Det är både ansvarslöst, dumt och potentiellt även farligt.

Rudén och SEKO spränger dock alla gränser när de partipolitiserar en tragisk händelse på det här viset. Dessutom saknar han fog för påståendet att säkerheten skulle sjunka som en direkt följd av privata entreprenörer.

Bloggen Departementet har publicerat följande graf, som jag tar mig friheten att låna och som visar att antalet olyckor tvärtom har sjunkit sedan entreprenörerna började anlitas.

Någon anständighet bör man kunna avkräva även ett S-kontrollerat fack som fruktar en valförlust.

Äventyrsbad och vård

I dag skriver jag, Thomas Idergard, Johan Andréasson och Emilie af Jochnick på Aftonbladets debattsida om kommunalt slöseri och de extra statsbidrag som, enligt planerna, skulle gå till att värna välfärdens kärna.

”Vi har i en ny rapport följt upp en uppmärksammad granskning från 2009 av 16 kommuners utgiftsprioriteringar i kristid. Den visar nu att de extra statliga stödmiljarderna till kommunsektorn för 2010, för att värna välfärdens kärna, i många fall har använts till andra ändamål.”

Läs gärna artikeln, och titta sedan på rapporten.

Kändisfällan

När de amerikanska Demokraterna på sjuttiotalet på allvar gick in i sin långa ökenvandring började de söka sig till kändisar som kunde tala för dem, som kunde nå ut till det ”vanliga folk” som partiet i allt högre utsträckning hade förlorat kontakten med. Det gick sådär, försiktigt uttryckt.

Paraden av kändisar – Shirley McClaine, Barbra Streisand, George Clooney, Whoopi Goldberg, Jane Fonda, Jon Bon Jovi och alla de andra – gjorde dock föga mer än att bekräfta den bild som Republikanerna redan var i färd med att teckna av sina motståndare. Demokraternas kändisbrigader underströk intrycket av ett parti som kommit att bli helt out of touch med folket och dess vardagsproblem.

För mig, som följt amerikansk politik med lupp i rätt många år, känns det alltså rätt bekant när Socialdemokraterna släpar upp Stellan Skarsgård på scenen.

Socialdemokratins framgångssaga kan i princip sammanfattas i en mening: de har förmått förena dem som verkligen behöver statens hjälpande hand med den medelklass som visserligen klarar sig rätt bra men som också inser att de kan tänkas behöva något av välfärdens alla system, någon gång i framtiden. Det är just dessa två trådar som Mona Sahlin inte förmått knyta ihop.

I stället har Socialdemokratins retorik under hela mandatperioden kretsat kring dem som har det allra tuffast – utförsäkrade, familjer som bor i andra hand, invandrare som inte lärt sig språket och andra som av olika skäl inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Medelklassen, det som Göran Hägglund kallar verklighetens folk, har inte fått andra besked än att skattesänkningen som betalar deras semesterresa, friskolan som utbildar deras barn och den privata vårdcentralens som till skillnad från föregångaren svarar i telefon, är ondskans högborg.

Visst, Socialdemokraterna har till viss del insett detta. Det är därför de inte går till val på att rulla tillbaka alla jobbskatteavdragen, åtminstone inte på en gång. Men de har helt uppenbart glömt hur man slåss om medelklassväljarna. Deras strategi, när två veckor återstår till val och siffrorna pekar nedåt, är att mobilisera grupper vars kunskaper om valet är så begränsade att de behöver gå på kurs för att över huvud taget kunna rösta.

Tydligare kan det inte sägas. Roger Radhus har ingenting att hämta hos Socialdemokraterna, men genom att rösta bort dem kan han hålla sina boendekostnader på mattan. Så han röstar bort dem. Däri ligger Alliansens eventuella seger. Det är ingen revolution, men det är ett tydligt och historiskt paradigmskifte. Medelklassens diskreta seger.

Och hur möter Socialdemokraterna, anfäktade av en politisk och marknadsföringsmässig identitetkris, detta? Med kändisar.

Ridå.

Demokraternas förbannelse under lång var att deras politik enbart riktade sig mot bidragsberoende grupper, och deras huvudsakliga kommunikationskanal var kändisar som var och en på egen hand hade kunnat sätta upp räkningen för hundratalet sociala insatser på sina platinakort. Den som befann sig mitt emellan hade inget att hämta, precis som hos dagens Socialdemokrater.

Om man upplever att ens etos är tomt bör man rannsaka sig själv, helst innan man försöker fylla det med kändisar. Annars kommer man lätt att uppfattas som en smula otydlig och oseriös – vilket för övrigt råkar vara Mona Sahlins stora problem.

Så ärligt talat, hur stor nyhet är det egentligen att sossarna har raggat upp ytterligare en kändis? I Hollywood har man ju råd med deras skatter.