Retorikens bimbofiering av politiken

Jag har tidigare klagat på ”retorikexperternas” intåg i det offentliga samtalet. Politiska floskler bli inte mer talande för att de tuggas om. Tvärtom är det förnedrande att alls behöva ta del av deras ytliga analyser om vem som var lugn och vem som var ironisk. Tyvärr verkar detta vara en del av en allmän bimbofiering av politiken. Fler tycks i alla fall tro att analys är att lite löst tycka om vad som sägs, som om deras känslorespons på kommunikation vore av något som helst allmänt intresse.

Idag ser jag att detta trötta idisslande tagit sig in på tidningarnas ledarsidor. Claes Arvidsson – som i vanliga fall passerar under radarn för att han skriver så mördande tråkigt – ger sig till att tycka lite om Fredrik Segerfeldts essä om verklighetens folk. (En lovande presentation av den texten på Newsmill här.)

Efter att ha resonerat kring begreppen politik, marknad och civilsamhälle landar Segerfeldt i slutsatsen ”ett samhälle med långt mindre statlig inblandning i människors liv”. Lämna människor i fred, manar Segerfeldt. Det är en retorik som inte lyfter, lika lite som att framställa politik i sig som tvång.

Snälla lille Claes. Detta är politikens robusta grundkurs och ABC. Politisk makt utövas medelst lagar, som upprätthålls genom att backas upp med statens monopol på att utöva legalt våld: försvar, polis och rättsväsende. Om du inte lyder, blir du tvingad att lyda. Detta är inte retorik att tycka kring, utan grundläggande fakta för att alls kunna föra en upplyst diskussion kring politik. Man kan tycka att detta tvång är legitimt eller inte, och med fördel diskutera detta med argument för eller emot. Sak samma med statens inblandning och lämplighet för att lösa allehanda problem.

Men informationsinnehållet i att Claes Arvidsson när han lyssnade till dessa politikens grundfakta inte tyckte att ”retoriken bar” är bara ett trött avslöjande av skribentens ovilja eller oförmåga att meddela något intressant. Att se detta i text på ledarplats är ett slags oanständig öppenhet om denna oförmåga, en intellektuell motsvarighet till att äta ihop med någon som inte bryr sig om att dölja sin matsmältningsprocess utan högljutt smackar på med vidöppen mun. Inte direkt vad man vill uppleva till frukost.

Ohly och hundrasismen

Aftonbladets debattsida innehåller i dag en artikel, signerad av bland andra Lars Ohly, om ”rasismen” och ”hetsen” som drabbar kamphundar. Enligt undertecknarna är kamphundar enastående stabila familjehundar, som helt enkelt lider av en taskig mediebild.

Något ligger det väl i detta. Jag känner själv en väldigt mysig amstaff, och naturligtvis är hundars beteende ofta en fråga om uppfostran.

Men problemet är ju att rätt många kamphundsägare har skaffat just amstaffar eller pitbulls i helt andra syften än att uppfostra dem till vänliga familjedjur. Mot den bakgrunden är det till exempel inte jättevanligt att förorternas grabbgäng vallar moppsar i centrum.

Därför blir det krystat intill löjets gräns när Ohly och hans vänner skriver att

”Det finns ingen statistik i Sverige som pekar på att hundar av kamphundsras skulle bita oftare än andra. Tillgänglig statistik pekar i stället ut tax och golden retriever som de raser som oftast är inblandade i bitolyckor.”

Här bör dock nämnas att

1. Det finns något fler taxar och golden retrievers än kamphundar i Sverige
2. Taxar och golden retrievers är vanligare i barnfamiljer (av lett insedda skäl)
3. NÄR taxar och golden retrievers biter så blir följderna inte lika allvarliga som av kamphundsbett
4. Ingen, som inte har väldigt mycket humor, skaffar en tax eller golden retriever för att försärka bilden av sin egen farlighet

Kamphundarna är måhända inte lika stora problem som kamphussarna. Men att jämföra dem med taxar är som att jämföra en magnum med en luftpistol.

Det hela kokar ner till frågan om vem man egentligen håller på. Det äldre paret som oroas över att deras trevliga gamla bostadsområde håller på att förslummas, eller de kamphundsförsedda machograbbar som bidrar till förslumningen. Att Lars Ohly föredrar de senare vet vi emellertid. De skriver ju till och med kampanjlåtar åt honom.

PK-debatt

Det blev en riktigt intressant diskussion på Publicistklubben igår. Deltog gjorde förutom jag själv Ulrica Schenström och Jan Larsson, tidigare statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt respektive Göran Persson, samt SVT:s K-G Bergström och journalisten Julia Skott.

Så är valrörelsen smutsig? Handlar den om fel saker? Är medierna ute och cyklar? Detta och mycket annat avhandlas i debatten som kan ses här.