Paulina Neuding - 22 mars, 2012
Dagens Nyheter (ännu ej online) plockar i dag upp kommunalrådet Ilmar Reepalus uttalanden i nya numret av Neo, där han hävdar att judiska församlingen i Malmö låtit sig ”infiltreras” av Sverigedemokrater. Ilmar Reepalu godkände sina citat efter vår intervju, men tar i dag tillbaka formuleringen om infiltreration. Gott så. Sverigedemokraterna har förvisso uppvaktat den judiska gruppen i Malmö, precis som partiet har uppvaktat feminister och homosexuella, men därifrån är steget långt till att anklaga judar, feminister och hbt-rörelsen för att ha gjort sig til språkrör för SD. Påståendet är helt enkelt ogrundat, och Ilmar Reepalu har fått backa.
Vad som däremot fortfarande är anmärkningsvärt är det sammanhang i vilket Ilmar Reepalu började prata om SD och Malmös judar. Vi talade om våldet och hoten mot judar i Malmö, om judar som lämnar stan på grund av den ökade antisemitismen. Det är i det sammanhanget som Malmös kommunalråd svarar med fantasier om att även den judiska gruppen i stan öppnat sig för rasistister och rasistiska värderingar. Han tar nu tillbaka den exakta formuleringen, men frågan kvarstår: Hur ser egentligen Malmös tyngste politiker på den antisemitism som drabbar judar i hans stad? Varför svarar han återigen med att finna fel hos den judiska gruppen?
Läs intervjun här.
Paulina Neuding - 23 juli, 2011
Det är att vakna till en mardröm. När omfattningen av massmordet börjar klarna nu på morgonen är det värre än våra värsta farhågor. Vi har inte sett något liknande sedan Beslan. En gärningsman i polisuniform har kallat till sig oroliga barn och ungdomar för att sedan öppna eld. Det går inte att föreställa sig föräldrars och anhörigas vanmakt inför rapporterna från Utöya, och de besked som många har fått ta emot under natten.
Enligt de första rapporterna kallar sig gärningsmannen nationalist, och vi vet ännu inte huruvida han agerade ensam eller vad det var som drev honom. Vad som står klart är att attacken mot regeringsbyggnader och politiskt aktiva ungdomar, och försöken att sätta skräck i så många människor som möjligt är ett angrepp på själva det fria samhället som sådant. Det är ett konstaterande som har slitits efter attacker i New York, Madrid, Tel Aviv, London och Stockholm, men terrorangrepp i hjärtat av våra storstäder är ett angrepp på vilka vi är, och motståndet består i att inte låta rädslan förändra oss. Att vi fortsätter röra oss fritt i stan och uppmuntrar unga människor att tillbringa några sommardagar på kollo med att diskutera politik, bli kära och få vänner för livet, en tanke som skär i hjärtat efter Utöya. Det är en oerhört tung dag, detta.
Paulina Neuding - 30 juni, 2011
Justitiekanslern meddelade i dag alltså att man inte kommer att väcka åtal mot serietidningen Galago för olaga hot mot Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson. Det var i tidningens majnummer som man publicerades en artikel med en rad krav, varav ett var ”Skjut Per Gudmundson”, signerat ”Sveriges satirikers centralorganisation”. Detta ska förstås som satir och utgör därmed inte olaga hot, menar JK, vilket är ett märkligt resonemang givet omständigheterna:
Sveriges satirikers centralorganisation är i själva verket Rebecka Ahlberg, som bland annat är krönikör i Syndikalistiska Ungdomsförbundets (SUF:s) organ. SUF benämner sig ”fiender till staten” och skriver i sin principförklaring att man ”är revolutionärer och därför måste vi bryta systemets ramar; lagar kan inte begränsa våra arbetsmetoder.” Ingenstans ger man uttryck för att detta skulle utesluta våld.
Det är inte bara Galago som skriver att Gudmundson borde skjutas. Kawa Zolfagary (eller Dödsmaskinen som han heter på Twitter), var riksdagskandidat för V i senaste valet, och har enligt SvD twittrat att kravet att döda Gudmundson är ”rimligt”. Simon Fors, som sitter i kommun- respektive landstingsfulläktige för V i Pajala kommun och Norrbottens läns landsting, har skrivit att ”alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?”.
I dag publicerades detta,
vilket tydligen också förstås som humor. Per Gudmundsons sambo skriver om detta här.
På en gemensam väns Facebooksida skriver Rebecka Ahlberg, författaren bakom texten i Galago, så här i dag:
Jag, den stackars satirikern i fråga, tycker mest att det är hysteriskt roligt (men har absolut förståelse för att man lackar i PG:s situation samt tycker att texten är smaklös – det är den). Dock: reaktionen, och från en tidning som ser som sin huvuduppgift att rida till storms för konstnärers rätt att göra plumpa påhopp på muslimer – en i dagens samhälle *något* mer utsatt grupp än borgerliga ledarskribenterna – är, ähum, ja. Dock är jag aktivist från en miljö där man inte är främmande för våld, så vad vet jag om proportionalitet.
SvD:s och Gudmundsons försvar av Lars Vilks teckning av en historisk person och Ahlbergs ”satiriska” dödshot mot en journalist är förstås inte jämförbara storheter, förutom om man inbillar sig att journalisten i fråga faktiskt har gett uttryck för uppfattningar som i sitt genomförande skulle kräva våld. Och Gudmundson har i en veckas tid varit föremål för fullständigt huvudlösa anklagelser om rasism, efter den här texten på midsommardagen.
Bloggaren Jesper Nilsson skriver exempelvis så här: ”Idag kräks jag på: Den lättkränkta medelklassen… Folk dör i Gaza = Ta det lungt – Någon driver med en rasistgubbe = Gå bananas!”
En annan person som av någon anledning ständigt letar sig in i mitt twitterflöde skriver i dag att texten i Galago inte är ”lika skoj som när en svd-ledarskribent sysslar med förvirrad passiv-aggressiv uppvigling mot invandrare.” Alliansfritt Sverige har roligt åt dödshoten mot ledarskribenten på ”oberoende tyskvänliga” Svenska Dagbladet. (Uppdatering: Vänsterpartisten Simon Fors skriver nu även såhär, vilket ju illustrerar poängen rätt väl: ”Att en man som på fullt allvar förespråkar mord på tusentals människor av mörkare hudfärg blir upprörd över lite grov satir är intressant.”)
Det hela borde ge ett antal skribenter en påminnelse om riskerna med att smeta på en motdebattör åsikter som skulle innebära att han skulle avhumanisera stora grupper människor. Därmed tycks det vara helt okej att avhumanisera honom, och flabba åt det som nu drabbar honom och hans familj.
