Neo nr 1 2010 ute nu

Neo nr 1 – 2010:

Prins Daniel Westling och ett mindre avundsjukt Sverige

I nya Neo, det första med Paulina Neuding som chefredaktör,
hyllar vi uppkomlingarna. Paulina Neuding och Mattias Svensson beskriver ett
Sverige som förändrats till förmån för både kärlek och uppkomst. Niklas Ekdal
konstaterar att socialdemokratins allians med kapitalet på de nya pengarnas
bekostnad är bruten, och Lars Mellkvist visar hur den nyrika estetiken har
hittat in i de fina salongerna.

Dessutom läser du i Neo om kvinnorna som väljer att ha
slöja, hur livet blir med läsplattan och hur nya justitiekanslern Anna Skarhed
ser på kränkthetsdebatt, rättsövergrepp och nya medier. Mårten Schultz har
granskat hur hatbrottslagarna negligeras i domstolarna och tycker att det är
bra. Ester Pharasyn skriver om franska försök att stänga av fildelare från internet. Och så konstaterar Isobel Hadley-Kamptz att sex förmodligen aldrig har
varit bättre än nu.

Neo nr 1–2010 finns i butik från och med den 2 februari.

Valda artiklar:

Paulina Neuding – Nu är vi på väg upp

Intervju med Anna Skarhed, ny justitiekansler

Ester Pharasyn – Fåfänga franska försök

Ralph Naders prokapitalistiska antites

Culturally, Nader is tone-deaf, even illiterate, a
quality that makes reading his book like watching an accident; you
know it’s going to be awful, and it remains awful, but you
helplessly watch anyway.

Joseph Mailander recenserar konsumentaktivisten och vänsterpolitikern Ralph Naders bok Only the super-rich can save us för Reason Magazine. Den ska tydligen vara ett slags halvlitterärt svar på Ayn Rands kapitalistiska roman Atlas Shrugged som för närvarande säljer rekordmycket. Storyn är att ett antal superrika kapitalister agerar för att tillåta fackföreningar på Wal-Mart eller spela in sånger med ansvarsfulla budskap om döende isbjörnar, ‘If It Takes Forever, I Will
Wait For You, but the Polar Bears Won’t.’

Känslan av att vara för evigt kommer att döma av recensionen att drabba många läsare under Naders 733 sidor. Mailander skriver om sin upplevelse med boken: ”you’re thinking that these hours you spend together will be
insufferable and horrifying but also something worth telling your
friends about enduring.” Jo, det är en läsvärd recension.

Och man får trots allt ge Nader en poäng för sin egensinnighet. (Efter Boris Benulics vältaliga presentation är jag inte förvånad.) Hans budskap att kapitalister kan göra världen bättre genom välgörenhet och miljöengagemang, och gör det redan idag, är knappast det budskap som svenska kultursidor lär ha hoppats på från en gammal vänsteraktivist i finanskrisens spår. Nader har förstått så mycket som att det är på moralens område, inte nödvändigtvis politikens eller ekonomins, som han vill vara Rands antites.

Dock verkar hans bok även ha blivit en antites till Rand i rent litterärt avseende. Jag skulle i alla fall kräva betalt för att läsa den. Kultursidesredaktörer kan se det som ett erbjudande om en recension.

Bör jag uppvakta kristdemokraternas förnyare med en flaska sprit?

Kristdemokraterna ror inte iland Göran Hägglunds utlovade ambition
att vara ett parti som ”förbjuder förbuden”. Det var kontentan av mitt
reportage ”Så ska det låta” om Kristdemokraterna i Neo nr 6 – 2009.

Jag fick genast mothugg från en av de intervjuade, Jessica Nyberg.
Hon är kristdemokrat på Lidingö som driver gruppen ”Frihet, Familj, Flit,
Företagsamhet – för en ny kristdemokrati”.

Jessica skrev bland annat: ”Nyligen konstaterade partiledningen att
ett område där Kristdemokraterna ofta sagt ja till varje reglering utan att egentligen
reflektera över nödvändigheten i varje detalj är just alkoholpolitiken.
Kristdemokratin är ingen förbudsideologi, utan betonar tvärtom det egna
ansvaret.”

Ett vad

Vi beslöt oss att slå vad om en flaska gårdstillverkat brännvin
(Möja Taffel, från Långviks krydderi & handel i Stockholms skärgård) kring
innehållet i regeringens kommande alkoholpolitiska proposition. Om regeringen
med Kristdemokraternas goda minne avskaffar förbudet mot gårdsförsäljning och
inte nappar på utredningsförslaget att stänga krogar senast klockan tre, ja då
erkänner jag att jag underskattat kristdemokraternas förändringslusta.

Nu har vi hamnat i lite av ett dilemma. Regeringens förslag
är nämligen att utreda gårdsförsäljningen. Betyder det att vadet landar i
oavgjort?

Eller räcker intentionen att tillåta gårdsförsäljning – vilket
regeringen är för dock med restriktion för sitt militanta försvar för
alkoholmonopolet – för att jag ska ha förlorat valet? Särskilt som regeringen
inte nappade på att stänga landets krogar senast klockan 3.

Å andra sidan motiverade folkhälsominister Maria Larsson just på
presskonferensen de orörda öppettiderna med omtanke om alla de kommuner i
landet som tvingar fram stängning senast kl  1 och där ett starkare fokus på kl 3 skulle innebära en
liberalisering. Och gårdsförsäljningen är alltså begravd i en utredning
till andra sidan valet (och, hemska tanke, en regering där alla partier är lika
restriktiva som kd). Kan jag rentav hävda mig ha vunnit vadet på basis av att kristdemokraternas
politiska företrädare i frågan inte bär spår av annat än förbudsvilja.

Jag
och Jessica beslöt oss att konsultera verklighetens folk. Vem har vunnit vadet?
Bör jag uppvakta kristdemokraternas förnyare med en flaska brännvin?
Kommentarerna är fria.