Tyvärr är det riktiga pengar

Om du fick vara en fantasifigur i en virtuell värld, vad skulle du då helst av allt vilja göra? Gå och rösta och leka lagstiftare i EU-parlamentet såklart. Det tror i alla fall EU-parlamentarikerna själva. De har anslagit 4 miljoner € (ungefär 40 miljoner kronor) åt att ta fram ett virtuellt EU-parlament där italienarna kan leka att de spenderar pengar, förser fet mat med varningsljus och förbjuder ofarliga ämnen i amerikansk biff. Precis som i den riktiga EU-lekstugan, fast på låtsas.

Kan redaktören inte läsa?

Carl-Michael Edenborg skriver fnissförtjust om att Andres Lokko sagt ”kommunism” i sitt sommarprogram, och undrar på Aftonbladet kultur om det inte därmed kan vara en trend. Så radar han upp några samtida usual suspects som också använder k-ordet (fniss). Bland dessa usual suspects finns såklart ”Slavoj Zizek – modefilosofen framför alla andra, poppis till och med på liberala DN:s kultursidor” som alltså i högsta grad förväntas representera den nya sorts kommunister som Edenborg beskriver som utan relation till den gamla:

Samtidigt finns Lars Ohly. Samtidigt finns Kina. Samtidigt finns Nordkorea och Kuba. Och samtidigt finns historien med dess miljoner avrättade, torterade, ihjälsvultna. Men mellan denna lärobokskommunism och de nya kommunisterna verkar det inte finnas några band och kopplingar.

Inte några band och kopplingar!? Kan Carl-Michael Edenborg inte läsa? Har Zizeks översvallande våldspornografi verkligen kunnat gå smiskerotikförläggaren så totalt förbi? Zizek menar tvärtom att bristen hos den förra nya vänstern – Guillou och grabbarna som numera medger att de blev ”kommunister” mest för att markera avsky mot Vietnamkriget och få kramas i grupp – är att de ville göra upp med kommunismens diktaturvurm. Zizek själv menar att den behövs mer än någonsin:

One of the mantras of the postmodern left has been that we should finally leave behind the “Jacobin-Leninist” paradigm of centralized dictatorial power. But perhaps the time has come to turn this mantra around and admit that a good dose of just that “Jacobbin-Leninist” paradigm is precisely what the Left needs today. Now, more than ever, one should insist on what Baidou [en annan av Edenborgs fyra nämnda usual suspects] calls the “eternal idea of communism, or the communist “invariants” – the “four fundamental concepts” at work from Plato through the medieval millenarian revolts and on to Jacobinism, Leninism and Maoism: strict egalitarian justice, disciplinary terror, political voluntarism and trust in the people.”

First as tragedy, then as farce (Verso, 2009), s 125.

Det ovanstående är inte något illasinnat citat ryckt ur sitt sammanhang. Zizek diskuterar några sidor senare i samma bok (s 128) en ”subtraktion” av alla delar av samhället (dvs alla människor) som inte underordnas staten, och som även jämfört med Maos kulturrevolution kommer att bli ”extremely violent”, liksom frågan hur man medelst revolutionärt våld ska uppnå proletariatets diktatur (s 130-131). Försök fildela eller ”leka liberal när det gäller moral” i ett sådant samhälle.

En aspekt han redan tidigare varit inne på är att kommunister inte får tveka att gripa makten med våld när tillfälle ges, och att behålla makten genom att avskaffa demokratin:

Revolutionaries have to wait patiently for the (usually very brief) moment when the system openly malfunctions or collpses, have to exploit the window of opportunity, to seize power – which at that moment lies, as it were, in the street – and then fortify their hold on it, building up repressive apparatuses, and so forth, so that, once the moment of confusion is over and the majority sobers up only to be disappointed by the new regime, it is too late to reverse things, for the revolutionaries are now firmly entrenched. (s 90)

Zizek är vänlig nog att illustrera detta med ett praktiskt exempel från kommunisternas maktövertagande i Jugoslavien:

The communists, although genuinely popular until around 1946, nonetheless cheated almost openly in the general election of that year. When asked why they had done so – since they could easily have won in a free election anyway – their answer (in private, of course) was that this was true, but then they would have lost the next election four years later, so it was better to make clear now what kind of election they were prepared to tolerate. (s 90)

Om popskribenten Andres Lokko är det såklart möjligt att tro att han bara är en nyttig idiot som slänger sig med termer som kommunism för dess rena provokationsvärde – ett tröttande vanligt stilgrepp i musikvärlden, tänk Sid Vicious hakkorströja och poserande naziflirt – eller för att han tror att det bara betyder billig hyreslägenhet (för kreddiga kulturnissar med kontakter såklart, annars kräver det förvisso 10 års kö i Stockholms innerstad).

Edenborg är i så fall exploatören som nyttjar idioten Lokko genom att koppla ihop den ansvarslösa provokatören med intellektuella redo att ge ordet kommunism dess exakta och mordiska innebörd. Eller är Edenborg också lurad, en intellektuell posör som slängt sig med referensnamn han egentligen inte läst? Det verkar orimligt, men av texten att döma verkar det inte bättre. Men någon på Aftonbladets blodröda kultursida måste väl för i herrans namn ha läst Zizek!? Frågan är då varför de hoppas komma undan med så uppenbara lögner. Det är verkligen omöjligt att läsa Zizek utan att stöta på hans ogenerade vurm för statlig terror och diktatur, vilket gör det så mycket lustigare när vänstern försöker.

(Zizek bör man förvisso läsa även för underhållningsvärdet och för att han inte är tomhänt på intellektuella poänger. Det vore exempelvis nyttigt för vänstern att läsa rader som: ”we should always bear in mind that anti-immigration politics is not directly linked to capitalism or the interests of capital. … it is global capital which is inherently multiculturalist and tolerant.” (s 119) Eller lyssnas till, som i denna raljanta föreläsning vid London School of Economics där han tar heder och ära av franska vänsterintellektuella och reser intressanta problem för både vänster och höger.)

En anständigare språkdräkt

Det finns inga som kan lägga sig i detaljfrågor med sådan emfas som folkpartiet. Idag står burkaförbud på agendan. Eller inte riktigt. Folkpartiet vill att rektorer ska kunna förbjuda burka i skolan, hos lärare och elever. Så det handlar ju bara om skolors självbestämmande och inte alls om någon rasistisk kläddikterande särlag mot en religiös minoritet á la Schweiz och Frankrike.

Eller? Folkpartiet har under denna mandatperiod förbjudit samma rektorer att rekrytera den personal de finner lämplig. Bara legitimerade ska kunna få permanent anställning som lärare enligt den nya skrålagen (som kommer att minska urvalet och öka kostnaderna för lärare utan att öka kvaliteten i undervisningen). Och framför allt, i denna för en skola centrala fråga får rektorerna inte utöva sitt eget omdöme.

Men rektorerna ska alltså få förbjuda ett specifikt och inte särskilt vanligt förekommande (annat i den hysteriska debatten då, och bland bokstavstroende västerländska konvertiter) religiöst plagg. Eller, ja, Jan Björklund säger att det vore ”inte bara olämpligt utan orimligt” att en lärare har ett plagg som döljer ansiktet. Så det verkar inte finnas mer än ett rätt svar på vad rektorn får besluta, enligt folkpartisternas facit.

Skulle detta parti ha avsikter som handlar om att delegera beslut och klargöra rektorers självbestämmande? Dra den om Bellman också!

Det handlar om att kommunicera, säger folkpartisterna krystat. Och nog har de med sitt hyckleri lyckats kommunicera är att de är emot burkor (och muslimer) och redo att sondera terrängen för nya förbud. Får man föreslå en mer heltäckande språkdräkt som inte avslöjar så mycket av oanständiga åsikter och avsikter i fortsättningen. Gärna en hel burka. Eller om fp framhärdar med förslaget, att de för trovärdighetens skull lär sig stava till decentralisering.