Sommarens böcker

Sommartider är bokläsartider. Lagom till de första höstdagarna tänkte jag därför, som förra året, passa på att summera några intellektuella högtryck och lågtryck. Från dygder till sex och våld, från mat till övervakningsstat och med klassfester, avslöjanden och misslyckad planering som några andra ingredienser. Enjoy!

Deirdre McCloskey The bourgeois virtues – Ethics for an age of commerce

Denna bok behöll länge sin dygd i bokhyllan, men inför en intervju med Deirdre McCloskey (köp nya Neo) började jag läsa den. Oj, vilken läsfest! McCloskey förenar det bästa av sina akademiska discipliner ekonomi, historia och retorik till en välberättad och historisk argumentation för att kapitalismen både bygger på och är bra för moralen. Och nä alla svenskar som tror att moral har något med att vara sexuellt pryd att göra, könsbytaren McCloskey (som till 52 års ålder hette Donald) som hyllar 68-rörelsens genombrott för sexuella minoriteter är något helt annat.

McCloskey väcker liv i en klassisk aristotelisk dygdetradition och visar hur sådana dygder legat till grund för och utvecklats av kapitalismen. Heder handlade exempelvis tidigare om det kriminella gäng idag kalla respekt, att vara fruktad för makt och hänsynslöshet (eller kysk som kvinna). Med borgerlighetens intåg blev detta istället en dygd som handlade om personens sanningsenlighet och pålitlighet i ömsesidiga utbyten.

Trots McCloskeys kristendom, pragmatism och billiga slängar mot randianer är det svårt att inte dra fruktbara paralleller till just Ayn Rand. Här är två kvinnor som bygger försvar för kapitalism på den industriella revolutionens historia, utifrån aristoteliska dygder och med Immanuel Kant och hans krav på ovillkorlig självuppoffring som sin antites. Dygdekatalogen är ganska likartad trots de radikalt olika etiketterna. Det McCloskey kallar ödmjukhet är i själva verket insikten att verkligheten trumfar ens egna önskningar, vilket Rand kallar rationalitet. Rand fördömde å sin sida ödmjukhet som en falsk blygsamhet som fick en att sätta inställsamhet före sanningslidelse, vilket även McCloskey kritiserar. Jag får intrycket att McCloskeys kännedom om vad Rand faktiskt skrev är rätt sporadisk.

Och i den monumentala ansatsen att med bred pensel måla stora historiska skeenden och sätta den i ett filosofiskt-ekonomiskt sammanhang händer det emellanåt att McCloskeys argumentation blir väl platt. När pragmatikern McCloskey kritiserar realismen som filosofisk teori med en billig psykologisering om att realisten är rädd och auktoritativ och låter som ”a Monty Python skit on sado-mascochism” inser jag att jag kommit till ”abuse” istället för ”argument”.

Kan man leva med detta har McCloskey mycket att bjuda på i en intellektuell äventyrsresa som hoppar från myter om cowboys och överbetoningen av van Goghs kreativa galenskap till historiska slag och soldatetik.

Deirdre McCloskey Crossing – A memoir

En typisk Chicagoekonom som heter Donald och är personlig bekant med Milton Friedman kommer gradvis i takt med att barnen är utflugna till insikt om att den livslånga lusten att klä sig som kvinna egentligen är något mer, en identitet. Jo, jag öppnade boken både skeptisk och inte helt bekväm över det här med könsbytande. Jag slog igen den med insikten att den som vill byta kön bör få göra det med vår största förståelse.

Någon barnlek är det absolut inte. Och det är en hjärtskärande berättelse om en människa som inte bara genomgår ett förskräckligt antal operationer till hisnande kostnader, utan dessutom förlorar stora delar av sin familj, fru, barn och syster i processen. Intressanta turer där en erfarenhet verkar vara att ju högre uppsatta folk är inom en organisation, desto mer toleranta verkar de vara. Chefer och de flesta kolleger bland de fyrkantiga manliga ekonomerna ställer upp och ger sitt stöd där andra sviker. Jo, den här boken utmanar många fördomar.

(Och jag blev förvisso inte fördomsfriare än att jag önskar avsnittet när det är snipp, snapp snut med själva manligheten oläst. Ajjj!)

Henry Porter The dying light (2009)

En politisk thriller om övervakningsstaten som utspelar sig i Storbritannien, var annars? En rätt typisk bra flygplansbok, rappt berättad om en avhoppad tjänsteman som insett av statens övervakning och regeringens syften med denna gått överstyr och en sanning som landar i knät på den intet ont anande Kate Lockhart. Den perfekta gåvan till deckarslukande vänner som ännu inte insett hotet från denna politiska utveckling.

Peter Andreas/Kelly M Greenhill (red) Sex, drugs and body counts – The politics of number in global crime and conflict

Det mätbara har politiskt företräde. Detta faktum påverkar också vad som mäts och hur. Peter Andreas blev förra sommarens favoritläsning med boken Border games som handlar om det fåfänga och destruktiva i gränskontroller. Antologier blir i mitt tycke sällan lika bra som böcker där en författare får driva en tes till sin konklusion, men Sex, drugs and body counts är ändå läsvärd. Ett flertal kapitel på olika områden ger en insikt i hur siffror som avgör debatterna produceras och, vilket boken är lite banbrytande i, en politisk analys av vad det okritiska accepterande av siffror och statistik får för politiska konsekvenser.

Här möter det medialiserade larmet kring trafficking en nykter analys av fenomenet från folk som arbetat med de sociala problemen på plats. Mycket av detta är helt enkelt migration som gått snett, och kontrollerna mot trafficking riskerar att bli kontroller mot migration och därmed förvärra människors situation. Här skärskådas kriget mot knarket och dess försök att hitta framgångar i intetsägande statistik över beslag snarare än i obefintliga framgångar med att minska missbruk. Och vi får en inblick i krigets matematik och traumat kring när siffror över förgripligheter kan behöva skrivas ner. Allmänbildande och nyttig läsning i explosiva frågor och närtidshistoria.

Josef Skvorecky Ordinary lives

Huvudpersonen och Skvoreckys alter egot Danny har blivit gammal och hans klassåterträff tar oss i vanlig ordning genom tid och rum i en rekapitulering som numera inte bara rymmer nazismen och kommunismen i Tjeckoslovakien, utan nu även den första tiden efter murens fall. Lite sorgligt och nedstämt trots att man även känner stämningen av fylledimmor och skrönor på två klassåterträffar, 1963 och 1993. I vanlig ordning kaotiskt välberättat med nya och gamla livsöden vävda om varandra. När Danny somnar ensam på sitt hotellrum känns det som ett stilla farväl till ett vackert författarskap.

Robert Paarlberg Food politics – what everyone needs to know

Den här boken är något av en Till världskapitalismens försvar på matområdet. Rappt och effektivt ges statistik, förklaringar och fakta kring aktuella politiska kontroverser kring maten. Det är ögonöppnande och lärorikt. Paarlberg betar av krisen kring de höga matpriserna runt 2008 och förklarar hur de hänger mer samman med spekulation och politik än med förödande konsekvenser för svältande i världen. De senare beror i väldigt liten utsträckning på världsmarknadernas matutbud, ja de flesta är paradoxalt nog självförsörjande bönder.

Det finns heller ingen anledning att lyssna på malthusianska domedagsprofeter. Jordbruksteknologin har sina problem till trots massivt ökat mänsklighetens förmåga att föda sig själv. Där människor svälter, framför allt i delar av Afrika, sker detta i avsaknad av moderna jordbruksmetoder.

Men teknologi är inte svaret på allt. I ett intresseväckande kapitel kring den gröna revolutionen beskriver Paarlberg några sociala faktorer som gjort att samma teknik fungerat sämre i Latinamerika än i Asien. I Latinamerika har klyftorna mellan rika storbönder och fattiga småbönder i ena änden gjort att de förra övergött sina jordar understödda av stadiga statliga subventioner medan de senare använt otillräckligt med gödningsmedel, ofta i brist på krediter, ett problem som beskrivits av Hernando de Soto i The mystery of capital. Ingen teknik är så bra att det inte kan förstöras av felaktig politik.

Så fortsätter det med torra genomgångar av siffror kring säker genmodifiering, förklaringar till stormarknadernas utbredning i utvecklingsländer och varför detta på många sätt ger bättre och billigare mat, och att ekologisk odling egentligen är en teknikrestriktion som inte kan göra anspråk på att vara hälsosammare eller miljövänligare.

Det finns även ett kapitel om fetmaepidemin. Här kan jag konstatera att Paarlberg tagit några av de mest alarmistiska siffrorna till stöd för sin tes att det är ett allvarligare problem att vi äter för mycket än för lite i större delar av världen. Vad man än kan säga om de uppgifterna så är de mainstream och vad myndigheterna ofta brukar anföra (och det stämmer att överkonsumtion av mat är ett växande hälsoproblem i många delar av världen, förvisso ett betydligt lindrigare problem än för lite att äta och ofta uppblåst). Detta, varken mer eller mindre, är vad vi matas med i Paarlbergs bok. För en översiktlig förståelse är det en bra utgångspunkt.

Anita Kratz Ensamvargen

Alla lyckade politiker behöver en success story och här är Fredrik Reinfeldts. Ensam, motarbetad och utkastad i kylan kom han så in i värmen och frälste moderaterna från hemska nyliberaler. Det är lättläst och sympatiskt beskrivet från någon som följt Reinfeldt ändå från tiden i MUF och slaget i Lycksele där Reinfeldt vann en knapp seger i en infekterad ordförandestrid. Man påminns väl om händelser och personer längs vägen och interiörerna är välskildrade.

På det hela taget blir det dock tillrättalagt och platt, särskilt i de politiska delarna. När Kratz möter en ordförande från Fria moderata studentförbundet som antyder att människor nog skulle kunna tänkas hjälpa varandra och de svaga även om de inte tvingas till det, är det en så hädisk tanke att den bara förses med extremismens alla invektiva etiketter och hängs ut som varnande och verklighetsfrämmande exempel. Fredrik Reinfeldts vaga tankevärld av å ena sidan och å andra sidan beskrivs lika genomgående som djupsinnig och klok. Det blir i längden ett välskrivet men smått skrattretande och lagom harmlöst hovporträtt av feelgoodkaraktär.

Jan Guillou Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv

Det går inte att ogilla Jan Guillou. Jag har försökt, avstått från att köpa böcker som verkar helt vettlösa, men som ändå visar sig ha sympatiska drag. Han har ju rentav en poäng i att vad vi sett av rekryterade terrorister verkar de flesta vara just imbecilla amatörer (och tur är väl det) och den från början till synes vettlösa anklagelsen att folkpartister avskyr muslimer är dessvärre åtminstone en profetia i linje med nuvarande utveckling. Fast när diktatorn Vladimir Putin framställs som en skojfrisk mysgubbe, nä, det är då man inser att Guillou gärna kommenterar sin samtid, men ändå lever i ett egenskapat och inrett universum.

Fast det är så trevligt berättat – fullt av heroism, hjältedåd, förnuftiga individer och de där omisskänneliga ironierna över makthavare i beslutssituationer – att man kan liksom inte bli arg ändå.

Tvärtom har jag slukat hans böcker och gillat i stort sett allt. Detta blev till och med orsaken till ett kulturbråk när min vän Alexander Skantze tog mina typiskt manliga läsvanor, som i skönlitterärt hänseende inskränkte sig till Ayn Rand och Jan Guillou, till utgångspunkt för en beklagande text om varför intelligenta män bara läser Guillou på Expressens kultursida. Guillou tog artikeln som ett påhopp och fräste om att Skantze i sina böcker skildrat ”mitt sommarlov” och undra på att folk inte läste sådant. Åt detta fnissade jag gott.

Nåväl, här är alltså samma drivne berättare i full frihet att beskriva sin egen karriär. Även mycket av det han anklagats för och hånats för låter rimligt när han får ge sin sida av saker, som hyllandet av Saddam Hussein i en bok om Irak. Och så klart det faktum att han fått löpa gatlopp för kontakterna med KGB, där kritikerna bevisligen hade fel i att han inte nämnde detta i den första versionen av memoarerna. För att då inte tala om när Guillou får beskriva sina egna framgångar från sina år som journalist och avslöjare. Wow! Särskilt intressant för oss som mötte honom först som författaren till Hamiltonböckerna under tonåren. Fast jag märker att det fortfarande är så jag läser honom, med tonåringens febriga beundran. Jan Guillou kommer helt enkelt alltid att vara en av mina idoler.

James C Scott Seeing like a state – How certain schemes to improve the human condition have failed

Det här borde vara utgångspunkten för en intelligent konservatism. Med den tanken och med stor behållning har jag läst James C Scotts Seeing like a state. Nu verkar Scott själv, som tidigare mest skrivit om motsträviga bönder i tredje världen, inte riktigt höra hemma på den sidan av det politiska spektrat. Men kombinationen av modernitets-, stats- och planeringskritik som problematiserar utan anspråk på att lösa utifrån en riklig bakgrund av historiska fakta borde onekligen vara tillräckligt för konservativa intellektuella att ta fasta på den här boken.

Scott navigerar skickligt mellan historiska och nutidshistoriska exempel på hur försök att från centrum och med en vetenskaplig utblick på världen har misslyckats. Det kan tyckas vara en no-brainer att Sovjetiska kollektivjordbruk varit misslyckade. Men Scott sätter in dem i ett tänkande som även varit inflytelserikt i väst, tron att det går att skissa fram stora produktionsenheter utan kännedom om lokala förhållanden och utan att lita till människors lokala kunskap. Det har inte minst präglat västvärldens biståndsarbete, liksom kolonialismen och de självstyrande staternas eget tänkande. Både stater och privata företag har misslyckats med dessa metoder.

Här får läsaren en intressant exposé över modernismen i arkitekturen, med den Brasilianska huvudstaden Brasilia som främsta monument över teknokratisk fåfänga utan hänsyn till organisk växt. Denna tankevärld sätter bland annat Ayn Rands kritik av ”muskelmystiker” i sitt sammanhang. När man idag möter denna term i Atlas Shrugged kan den låta som ett lite slängigt nedsättande epitet. Men detta var ett av den progressiva tankevärldens fundamenta, att mänskligt arbete kunde reduceras till krafter att styras av klok samhällsplanering. Scott introducerar oss för Walther Rathenau, en tysk ingenjör som via krigtidsplanering under första världskriget kom att tro på detta som modell för samhället även i fredstid. Scott konstaterar att försöken att gifta samman arbetsplatsens organisation med fysikens termodynamiska lagar engagerade många, inte minst ingenjörer:

”For many specialists, a narrow and materialist ”productivism” treated human labor as a mechanical system which could be decomposed into energy trnsfers, motion, and the physics of work. The simplification of labor into isolated problems of mechanical efficiencies led directly to the aspirationfor a scientific control of the entire labor process.”

Den liberala marknadsvännen får också sina bryderier. Scotts historik över hur staten för att gynna marknader och produktion genom att göra denna göra denna synlig och transparent har fött påfund som efternamn som inte minst tvingats på koloniernas befolkning och standardiserade måttenheter. Statens huvudmål har förvisso varit att därmed kunna beskatta och kontrollera befolkningen, men detta har kunnat ske och populariseras genom att vara nära förbundet med möjligheter till välståndsuppbyggnad och handel. Här märks framför allt en svårundviklig symbios mellan stat och marknad med destruktiva och kontrollerande effekter även i sådant som många liberaler skulle anta vara oförargliga och rentav nödvändiga statliga uppgifter inom ramen för att sätta ”spelregler”.

I sin kritik av det moderna jordbruket faller Scott i mitt tycke offer för det han själv kritiserar. Raskt sveper han förbi det vi kallar den gröna revolutionen med förbättrade sädesslag genom att konstatera att detta jordbruk med sina monokulturer kräver kontinuerlig utveckling av både nya grödor och nya bekämpningsmedel när skadeinsekter blivit resistenta. För den Rachel Carsoninspirerade Scott, själv något slags gentlemannafarmare som håller får på egen gård, är detta tillräckligt för att avfärda det hela som ”biologisk kapprustning” som han låter antyda är dömd att misslyckas. Med tanke på att den gröna revolutionen ändå producerat decennier av mångdubblade skördar i Asien som bedöms ha räddat livet på hundratals miljoner människor kunde man ju tycka att en balanserad själ åtminstone lägger det i vågskålen innan de avkunnar sin dom över projektets förgänglighet.

Några bevis för att dessa enorma förbättringar skulle vara dömda till undergång anför inte Scott, trots teoretiska spekulationer i den riktningen, och trots korrekta påpekanden om att vetenskapen har en tendens att reduceras till det på kort sikt mätbara och reducerbara till ett kontrollerbart antal faktorer, vilket alltid är ett lite av ett vågspel. På ett ironiskt sätt blir Scott därmed själv en illustration över mänsklighetens tendens att skapa mönster genom att göra sig blind för väsentliga komplicerande faktorer. Den här boken ger kort sagt en nyttig tankeövning för alla.

Den goda smakens despoti

Före sommaren skrev Per Svensson ihop med Jasenko Selimovic två texter i en rapport åt Bertil Ohlininstitutet. Särskilt Per Svenssons text Bildningsidealet – Om hur och varför kulturen gör dig till en friare människa är läsvärd. Han är en god stilist och berättare som vet att krydda med intressanta människoöden och andra anekdoter.

Dessvärre är även logiken poetens.

Per Svensson pläderar för den kulturella skråmodell, där ett fåtal expertutvalda konstnärer ska överhöljas av statliga bidrag, som jag kritiserat tidigare här och i Aftonbladet. Både på grund av Svenssons ideologiska ambitioner och för hans formuleringskost – som blir väldigt underhållande när det barkar iväg åt galet håll – finns anledning att titta närmare på ett par resonemang.

Per Svenssons ogenerat folkpartistiska syn på vanligt folk blir tydlig när han ställer människors egna val mot möjligheten till folkuppfostran via statlig kulturpolitik: ”[V]ad pengarna till biblioteken, muséerna och orkestrarna säger är: All kultur är inte lösgodis.” Det senare är vad han förmodar att vi eländiga dödliga som inte begåvats med folkpartistens eleganta smak i så fall skulle föredra. Därför alltså kulturpolitik, som ”bekräftar att konst är bättre än skräp, god konst värdefullare än dålig, klassiska mästerverk viktigare att värna än normalbra samtidsprodukter.”

Det finns två avgörande invändningar mot detta resonemang. Den första är: Hur ska staten sköta detta? De demokratiskt valda politikerna är inte valda för sin andliga och kulturella förfining, inget tyder på att majoriteten av dem har vare sig kompetensen eller intresset. Och att delegera uppgiften till expertis skapar kotterier och mygel, som alltid i en korporativ förvaltning. Sture Johannesson beskriver väl denna den svenska kulturpolitikens korporativa modells bakgrund, funktion och ideologiska rötter i helt andra ideologier än den liberala.

Det är en sämre lösning är marknadens konkurrens och sökprocess, om än bekvämare för det antal insiders som får makt och försörjning av staten. Men det är den modell som de politiska partierna förespråkar om än i olika varianter och med lite olika prioriteringar. Alliansens förslag till ny kulturmodell stryker framför allt kulturbyråkratin medhårs i sitt fokus på myndighetskompetens, politisk decentralisering och ständigt utvärderande och mätande av effekter (exempelvis kulturens effekt på folkhälsan).

Denna invändning blir desto allvarligare som hela Svenssons resonemang bygger på att statens kompetens och politikens funktion är att välja ut den allra bästa kulturen. Varför Svensson tror att ett våldsmonopol skulle kunna besitta denna kompetens är en gåta. ”[S]taten är nu en gång ett odjur utan moral och utan sinne för lyrik” som Vilhelm Moberg formulerade saken.

Den andra invändningen är: Varför skulle människor ta statens kvalitetsomdömen till sig? Tvärtom minns jag dysterheten som lägrades i det gamla DDR-Sverige med två tv-kanaler när fredagsfilmen familjen skulle samlas kring var ”ett italienskt mästerverk” om någon getherde bland bergen. Finsmakaren på kulturredaktionen kunde säkert se en mästerlig allegori över livets mening när geten återkommande bajsar i mjölken, och glatt utdela fem getingar i betyg. För vår familj var samma betyg bara ett besked om en tv-kväll i dysterhetens tecken.

Statstelevisionens förmätna och tondöva försök att tvångsmata menigheten med kvalitativ finkultur kom att utrusta många med välutvecklade försvarsmekanismer mot allt i den vägen. Överdoseringen blev ett effektivt vaccin mot såväl proggig kommunism i politiken som expertisens upphöjda smak på kulturens område. Måhända orättvist, men icke desto mindre talande för hur fåfäng förhoppningen är om att politik och tvång är effektiva medel för att förfina oss enkla själar.

Inte liberalt att göra moral till lag

Per Svenssons resonemang faller nu inte bara på omöjligheten i att använda staten för att uppfostra folket, utan också på det bisarra påståendet att det skulle ligga något liberalt i detta. ”Liberalismen är varken anarkistisk eller värdeneutral” skriver Svensson. Det må så vara. Men den fundamentala liberala insikten är att relationen mellan moral och politik är indirekt. Det är inte genom morallagar som man får folket att bli moraliskt. Den som skulle upphöja en aldrig så god och tolerant moral till lag skulle i samma ögonblick bli en tyrann över andras leverne och val. Människor är och måste få vara olika och blomstra på de tusentals olika sätt som det är möjligt, utan att några trampar ner andras ambitioner via statens tvångsapparat. Och lika lite som det är statens uppgift att lagstifta om god moral så ska staten lagstifta om god kultur.

”Också inom konsten finns det junk food, vällagad husmanskost och gourmetkök” skriver Svensson i en klargörande metafor. Per Svensson begår nämligen samma felslut på matens område när han i en valkampanj åt LRF (som jag kritiserar i ledaren i nya numret av Neo) beskriver den i hans tycke högkvalitativa mat som även den ska gynnas av politiken.

Här blir skillnaden klar. Jag tvivlar inte på att det går att konstatera kvalitet och värdehierarkier i kulturens värld. Lika lite som jag tvivlar på att Ängavallen, som Svensson lyfter fram som närproducerande föredöme, erbjuder något extra i matväg. Fattas bara annat när deras ekologiska Hälsogris med sommarens ekologiska primörer, nypotatis och rödvinssås kostar 345 kr, till vilket rekommenderas 2007 Château de Combebelle Domaine de Combebelle Saint Chinian för 125 kronor per glas eller 428 kronor per flaska. Kvalitet kostar. Jag betvivlar inte heller att kostnaden är väl värd för läckergommen som antingen är tillräckligt välbärgad eller tillräckligt intresserad för att prioritera dylika kulinariska upplevelser.

Men det följer inte att alla de som, ofta av ekonomiska skäl, livnär sig på köttbullar och makaroner ska avstå några skärv till gourmetens kulinariska njutning på Ängagården (Än mindre att folk ska tvingas äta dyr ekologisk mat eller avstå helt som Svensson pläderar för) Lika lite att den allmänhet som uppskattar de enkla riffen i en hårdrockslåt eller en dansbandsrefräng ska tvingas betala för andras filharmoniska kultureskapader. Ändå är det så subventionsströmmarna går, 170 miljoner kronor årligen anslår regeringen av skattemedel till marknadsföring av Ängagården och liknande lyxrestauranger i glesbygd.

Den goda smak som krävs för att avnjuta det kvalitativa är inte gratis och inte alla förunnad. De flesta av oss kan inte fälla goda omdömen om den ryska litteraturens kvalitet jämfört med den franska av det enkla skälet att vi inte läst tillräckligt av någondera. Precis som de specifika nyanserna i ett finare vin skulle gå de flesta av oss förbi, och i vissa fall vara direkt ovälkomna i en ovan gom. Att utveckla en god smak kräver för det mesta både kostsam och tidskrävande konsumtion. Varför denna exklusiva konsumtion på just kulturens område ska ske på andras bekostnad eller varför det omvänt ska ses som ett självändamål att med sin kulturproduktion tilltala just denna publiks smaklökar följer inte av en aldrig så initierad kvalitetsstämpel. Det är en Marie Antoinettesk uppfattning som har föga med liberalism att göra.

Per Svensson och Jasenko Selimovic skissar kort sagt på ett slags den goda smakens despoti, en tanke som är särskilt motbjudande när den presenteras av personer som med självklarhet ser sig ämnade att äntra tronen.

Flamsig kulturdebatt

Bakom den tunna fernissan av expertstyre är det tydligt att Folkpartiets kvalitetsbegrepp handlar om att stödja precis den kultur som intresserar den bildade medelklass som är Folkpartiets snäva målgrupp.

Smaken – det är Folkpartiet.

Vem utom en folkpartist skulle, som Selimovic, hävda att den största kvalitetsbristen i public service är att det inte startats en EU-kanal? (Expressen 13 augusti)

Detta och annat skriver jag idag på Aftonbladet kultur i en liberal kritik av folkpartiets förslag att göra kulturen till ett skrå. En kritik jag även utvecklat här på bloggen.

Det är ett inlägg i en annars rätt tramsig debatt som jag befarar föregår vad vi kommer att bevittna nästa måndag då Timbro och Tankesmedjan De Osynliga drabbar samman i en debatt. Där ska alltså Selimovic som företräder en allt annat än liberal hållning och som dessutom inte har begrepp om så enkla och basala saker som att det inte är thatcherism att dela ut bidrag till alla, debattera med Daniel Suhonen som i gårdagens Aftonbladet skrev en lång text om att Selimovics linje, att statusen hos vissa kulturskapare ska höjas genom att de får högre statsbidrag, var nyliberal (Suhonen påstår också att Anders Borg administrerar en nattväktarstat. Sverige har ju bara den fria världens näst högsta skattetryck.)

Suhonen mot Selimovic i en ideologisk debatt känns mot bakgrund av det ovanstående som en litteraturdiskussion där man måste börja med alfabetet. Måste kulturdebatt alltid bestå i högljudda vantolkningar av andras position?

Och måste mer stillsamma försök att bena ut inriktas på att förneka korrekta poänger? Sanna Rayman, som också ska vara med i måndagens debatt, lyckas kritisera precis de två punkter där Daniel Suhonen faktiskt har rätt. Lite av ett konststycke, förvisso. Dels tycker Rayman inte att Selimovic med sitt smalare kulturbegrepp på agendan ska ge några besked före valet om vad som inte längre ska få stöd (för att andra ska få betydligt mer), vilket Aftonbladet fyndigt nog krävt för att publicera en replik. Det är ett högst relevant krav på en riksdagskandidat med denna fråga högst på agendan, och som till och med omnämns som ministerkandidat, att han kan ge besked om vad hans politik innebär. Och när Suhonen skriver att det vore mest liberalt att inte ge några bidrag alls svarar Sanna Rayman att det föreslår varken folkpartiet eller övriga alliansen. Rätt om partierna, men det är klart att det mest liberala vore att inte ha kulturbidrag.

Så här befarar jag att debatten kommer att se ut på måndag. En sida som kommer att anklaga den andra för att vara liberal på riktigt, och en sida som förnekar att liberalism alls står på agendan och att de egentligen vill ge mer bidrag än vänstern, bara till lite andra saker. Kan nog vara värt att ta med en skämskudde till den där övningen. Fast det kan ju bli kul också. Åsa Linderborg, som jag hastigt språkade med igår, tyckte att vi skulle bilda folkfront ihop.