Retorikens bimbofiering av politiken

Jag har tidigare klagat på ”retorikexperternas” intåg i det offentliga samtalet. Politiska floskler bli inte mer talande för att de tuggas om. Tvärtom är det förnedrande att alls behöva ta del av deras ytliga analyser om vem som var lugn och vem som var ironisk. Tyvärr verkar detta vara en del av en allmän bimbofiering av politiken. Fler tycks i alla fall tro att analys är att lite löst tycka om vad som sägs, som om deras känslorespons på kommunikation vore av något som helst allmänt intresse.

Idag ser jag att detta trötta idisslande tagit sig in på tidningarnas ledarsidor. Claes Arvidsson – som i vanliga fall passerar under radarn för att han skriver så mördande tråkigt – ger sig till att tycka lite om Fredrik Segerfeldts essä om verklighetens folk. (En lovande presentation av den texten på Newsmill här.)

Efter att ha resonerat kring begreppen politik, marknad och civilsamhälle landar Segerfeldt i slutsatsen ”ett samhälle med långt mindre statlig inblandning i människors liv”. Lämna människor i fred, manar Segerfeldt. Det är en retorik som inte lyfter, lika lite som att framställa politik i sig som tvång.

Snälla lille Claes. Detta är politikens robusta grundkurs och ABC. Politisk makt utövas medelst lagar, som upprätthålls genom att backas upp med statens monopol på att utöva legalt våld: försvar, polis och rättsväsende. Om du inte lyder, blir du tvingad att lyda. Detta är inte retorik att tycka kring, utan grundläggande fakta för att alls kunna föra en upplyst diskussion kring politik. Man kan tycka att detta tvång är legitimt eller inte, och med fördel diskutera detta med argument för eller emot. Sak samma med statens inblandning och lämplighet för att lösa allehanda problem.

Men informationsinnehållet i att Claes Arvidsson när han lyssnade till dessa politikens grundfakta inte tyckte att ”retoriken bar” är bara ett trött avslöjande av skribentens ovilja eller oförmåga att meddela något intressant. Att se detta i text på ledarplats är ett slags oanständig öppenhet om denna oförmåga, en intellektuell motsvarighet till att äta ihop med någon som inte bryr sig om att dölja sin matsmältningsprocess utan högljutt smackar på med vidöppen mun. Inte direkt vad man vill uppleva till frukost.

Vilka mål tänker Maria Wetterstrand på?

Jag känner mig lite skyldig till den här debattartikeln efter att ha skrivit på FB med samma kritik mot Maud Olofsson. Jag har hört Maud föra fram synpunkten att företagare ska ge politikerna besked i förväg om exakt hur många nya jobb en eventuell skattesänkning kommer att ge. Kritiken från företagarna var då att det inte går till så att driva företag. Man räknar ihop budgeten och försöker göra det bästa av situationen. Det går inte att isolera skattesänkningar och anställningar för sig.

Lite på samma sätt är det med kravet att nu planera för och redovisa varje ton i minskade utsläpp, som Maud kräver av miljöpartiet.

Det innebär nu inte att Maria Wetterstrand har rätt i sin tro på målsättningar. Hon skriver: ”Erfarenheterna visar att när riksdagen sätter upp mål så händer det en massa saker i samhället.”

Den enda erfarenheten hon delar med sig av är ett mål som riksdagen inte satte (men som ändå nåddes): ”År 2002 satte riksdagen som mål att minska utsläppen med fyra procent fram till 2010. När Miljöpartiet tyckte det skulle vara 12 procent så anklagades vi för att föra landet i ekonomisk katastrof. Idag visar det sig att utsläppen minskat ungefär så mycket utan att denna katastrof har inträffat.”

Annars är väl erfarenheten knappast någon högre korrelation mellan politiska målsättningar och dess uppfyllande. Några exempel:

• 1980 satte riksdagen upp målet att minska alkoholkonsumtionen med 25 procent till år 2000. I siffror räknat skulle konsumtionen därmed minska från ca 6,4 liter ren alkohol per vuxen svensk till ca 5 liter. Den faktiska alkoholkonsumtionen på 2000-talet hade istället ökat till omkring 10 liter per person.

• I mars 2000 satte EU upp målet att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi och uppnå full sysselsättning före 2010, den så kallade Lissabonstrategin. Målet var aldrig i närheten av att uppnås vilket lett till att nya mål proklamerats till år 2020.

• FN har inlett varje decennium sedan 1960 med mål för minskad fattigdom och ökad tillväxt, också det mål som inte varit i närheten av att uppfyllas. (Se Fredrik Segerfeldts artikel Fattig toppmötesretorik i Neo nr 2 – 2010)

• Och på tal om miljön. Förra gången FN sjösatte en ambitiös plan för miljö, den så kallade Agenda 21, fick förvisso varenda kommun en egen byråkrati och egna bidrag kring detta. Men för att en svensk kommun skulle bli Europabäst räckte det med en enkel energieffektivisering som handlade om att spara pengar. Om detta skrev Anna-Karin Nyman i Neo nr 3 – 2009, Flis är bättre än gräsrötter.

Mot bakgrund av detta blir man onekligen lite nyfiken: Vad är det för riksdagsuppsatta mål Maria Wetterstrand har erfarenhet av, utöver det utsläppsmål som alltså uppnåddes utan att riksdagen satte det? Men kanske kan vi mot bakgrund av det ovanstående istället hitta en gemensam planeringskritisk balans. Miljöpartisterna kan glädjas åt att politikerna misslyckats med att planera fram tillväxt, så kan liberaler vara lättade över att miljömål uppnås utan att politikerna planerar för dem.

Ett läkarskrå för trasiga själar?

Den mer intressanta invändningen mot min syn på kulturpolitiken kommer från nyliberala hållet. Mattias Svensson efterlyser dynamiken: ”hur ett dynamiskt och intressant kulturliv ska frodas utan att befruktas och förnyas genom att hungriga amatörer utmanar den rådande smakens regenter” Men här bör Svensson kontrollera sina premisser. Han skulle aldrig ställa samma fråga till läkarna. ”Hur ska medicinkunskapen utvecklas utan att vi tillåter hungriga amatörer att operera i folks hjärnor” Eller ”hur skulle juridiken utvecklas utan att hungriga amatörer utmanar förbudet mot stening”.

Detta skriver Jasenko Selimovic på Newsmill, en debatt som tidigare fördes på Aftonbladet kultur med mitt inlägg här, som svar på det här. Men det är Selimovic som bör kontrollera sina premisser. Jag ställer visst frågan hur medicinkunskapen skulle utvecklas utan hungriga amatörer. Det är en av de mest relevanta frågor att ställa en yrkespraktik som i tusentals år i skråväsendets och monopolets hägn använde rent skadliga metoder (främst åderlåtning) under det att de hade monopol på att bota människor.

Läkare har varit ett skrå med en tro sedan greken Hippokrates omkring 400 år före Kristus, men först under andra halvan av 1800-talet började behandlingsmetoderna och analysen ifrågasättas. Historikern David Wootton kom för något år sedan med en svidande vidräkning av den Hippokratiska traditionens arv och framför allt behandlingsmetoderna. I boken Bad medicine – doctors doing harm since Hippokrates pekar han bland annat på det förödande faktum att för all kunskapsutveckling som skedde – framför allt med obduceringar från 1500-talet och framåt, som blev populära och gjordes i stora teatrar lockandes inte bara läkare, utan filosofer och konstnärer – så utvecklades inte medicinska behandlingar förrän efter 1800-talets mitt med bakterieläran. Först då kan man enligt Wootton tala om läkekonsten som en teknologi för att bota sjukdomar. Innan dess var även de bästa läkarna ”briljanta män, grymma vetenskapsmän och ineffektiva som doktorer.”

Läkarvetenskapens stagnation och fasthållande vid skadliga behandlingar under tusentals år torde vara ett illustrativt exempel på hur ett kvarlevande monopol på att utöva ett yrke åstadkommer verklig skada där man skulle kunna tro att det gjorde nytta. Hade samma stagnation och fasthållande vid ineffektiva metoder kunnat fortgå lika länge utan de institutioner som gav monopol åt det Hippokratiska läkarskrået? Förmodligen inte.

I periferin fanns redan insikter som förnekades av läkarna. Utan att sitta på den vetenskapliga förklaringen visste de flesta fartygsbesättningar redan på 15-1600-talet hur man höll skörbjuggen borta med citronjuice. Sedan klev skeppsläkarna ombord och återinförde åderlåtning och kräkningar som behandlingsmetod med resultatet att något hundratusental sjömän dog helt i onödan fram till 1800-talets mitt. En kostnad av att inte ha låtit amatörerna hållas.

Att läkarskråets monopol etablerats med den bästa av avsikter, att skydda människor i en svag position från kvacksalvare, får inte hindra den mer generella insikten att monopol sällan har avsedda konsekvenser, inte heller intellektuella sådana. På 1900-talet hade exempelvis i USA licensförfarandet för läkare mest som konsekvens att fram till efterkrigstiden skydda existerande läkare från konkurrens från framför allt läkare av judiskt ursprung, som sällan fick licens. Liksom åderlåtningen var inte heller detta något som gynnade patienterna.

(Om detta skrev jag en längre artikel i kulturmagasinet Voltaires temanummer om kroppsvätskor. Artikeln finns tyvärr inte längre på nätet.)

Eller ta det faktum, påpekat av Lena Lennerhed i sin historik över aborter i Sverige Historier om ett brott att amatöraborterna som gjordes av konstnärer, caféägare eller självlärda yrkesmän inte hade högre dödlighet än läkaraborterna på sjukhus. Trots att amatörernas aborter gjordes illegalt under högst skiftande förhållanden.

Till detta kommer att kultur och läkekonst inte är riktigt jämförbara. Det finns ingen metod motsvarande det randomiserade testet för mediciner och behandlingar inom konstens värld. Smak och personlig upplevelse har betydligt större betydelse för omdömet (även om placeboeffekten är känd inom läkekonsten), vilket är ett objektivt faktum. Detta gör inte konstens värld mindre viktig för ett gott liv (även om hälsan i rättvisans namn brukar vara vad människor placerar allra högst när de själva får välja), men förutsättningarna för att ovanifrån styra fram kvalitet inom reservat och fredat från konkurrens torde vara ännu sämre på kulturområdet.