Enigheten är en illusion
Det enda som fattas är färgglada trikåer och olycksbådande skratt. Annars är det som taget ur en serietidning, alla dessa män som smider planer på världsherravälde i svallvågorna efter en kris. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso vill ha politiska toppmöten för ett globalt reglerat finanssystem och franske Nicholas Sarkozy svävar i det blå med planer på EU-protektionism och fonderad EU-kontroll över produktionsmedlen. Inte så konstigt efter att han drivit igenom denna modell för hela den europeiska finanssektorn, bland annat den ”stabilitetsplan” som riksdagen beslutar om idag (mer om den här).
I tidningarna verkar enigheten bakom krisförslagen närmast bedövande. Kontrolliver, planer och ogenerade maktambitioner hyllas med förskönande eufemismer som ”ledarskap” och ”handlingskraft”, som om människor vore handfallna utan starka ledare (snarare än med dem). På ekonomisidorna hörs mest folk från den finanssektor som är tänkt att gödas med statsmedel.
Notera dock att den mest välskötta banken också är mest kritisk till ”stabilitetsplanen”. Och bortom de rusiga hyllningskörerna på politik- och börssidor skymtar kritiska röster bland de mer eftertänksamma. Exempelvis en av USA:s ledande penningpolitiska auktoriteter, Anna Schwartz som ihop med Milton Friedman skrev A monetary history of the United States, som blivit den auktoritativa historiken över den stora depressionen på 1930-talet. Nu menar hon i Wall Street Journal att centralbank och politiker ägnar sig åt att göra vad de borde gjort då, fast i helt fel situation. Sak samma med Professor Thorsten Polleit vid Frankfurt School of Finance som intervjuas i brittiska The Independent, en artikel som menar att det snarare är den österrikiska skolan än JM Keynes som fått rätt.
Bortom svallvågorna av opportunister redo att kasta kunskap och kompasser över bord och följa varje ledare som säger sig ha en plan, finns alltså redan idag folk som med större ro försöker orientera sig utifrån tillgänglig kunskap och beprövad teori. Kruxet är bara att en sådan metod tar sin tid, kräver mer tankearbete och är svårare att få med till nästa pressläggning. Samtidigt är det bara en sådan ansats som utgör alternativet till att följa den mest skrupelfria ledaren. Tänkande eller lydnad är alternativen som står till buds. Det kan alltså vara värt ansträngningen att försöka vaska fram fler av dessa guldkorn. Helst innan planerna är sjösatta, pengarna spenderade och vi står kvar med frågan hur i hela friden det kunde hända och varför ”alla” bara rycktes med.
