Den förbjudna tanken

Det finns på sina ställen en primitiv syn på män som liderliga sällar som inte kan hålla sig ifrån att antasta kvinnor vid minsta anblick av hud och former. De har inget val, pojkar är ju som dom är. Hela samhällen har anpassats efter den tanken, och det är ingen vacker syn.

I Sverige har en liknande primitiv kultur uppkommit i synen på politiker. Strunt samma hur ekonomiskt ineffektivt eller socialt förödande ett ingrepp är i sak, politikerna kan liksom inte hejda sig i sin iver att vara där och peta och gripa in. Vi såg det i kommentarerna efter att regeringen skvätt miljarder till Volvo och Saab. Ingen tror egentligen på ett statligt bilutvecklingsverk för tre miljarder eller att ösa ut krediter riktat till företag vars bilar inte är tillräckligt efterfrågade. Ändå är politikerna ursäktade. De måste ju ”göra något”, även om detta något är aldrig så kostsamt och idiotiskt. De har inget val, politiker är ju som de är. Att anpassa samhället efter detta är inte heller någon vacker syn.

Det verkligt tragiska är när liberala politiker själva sveper in sig i denna mentala slöja. ”Politiskt sett är det inte ett alternativ att inte göra någonting.” sade enligt uppgift i SvD centerns Annie Johansson när kisåtgärdera diskuterades i förra veckan, något som Sanna Rayman missklädsamt kallar ”pragmatiskt”. Det är ju tvärtom. Tanken att låta marknadens efterfrågan avgöra vilka företag som ska växa och vilka som ska gå omkull görs till förbjuden frukt och tabu.

Detta är en mental föreställning som ställer till flera problem. Framför allt öppnar den dörren för nästan vilka dumheter som helst från politiskt håll. Att göra ”ingenting” är den rimliga utgångspunkten i statens förhållande till enskilda företag och branscher – en förutsättning för fri konkurrens, människors egna val och dynamisk utveckling. Tar man bort den likaren blir också bedömningskriterierna något annat än kvalitet och effekt, då godtas vad som helst, bara det är ”något”. Det blir inte bättre av att staten i denna föreställningsvärld görs den enda aktören, som om människor och företag inte kan agera decentraliserat för att anpassa sig till och lösa problem av olika slag utan väntar lamslagna på ledarens initiativ.

Till allt sådant förväntas vi nicka, förstå och ta emot. Annie Johansson menar i det fortsatta resonemanget i SvD att om vi inte går med på dumma interventioner så blir det ingen ny alliansregering och inga fortsatta liberala reformer. Med andra ord: Blunda och tänk på fosterlandet.

(Nu tror jag inte att det någonsin är en smart politisk strategi att vidta åtgärder mot bättre vetande, risken är ju utöver att politiken inte levererar att man framstår som precis den mindre vetande person man agerar som, och som en hycklare därtill.)

Visst kan man istället för att ifrågasätta försöka lirka in laissez-faire även på denna mentala karta. Om politiker verkligen måste ”göra något”, kan ni inte försöka skaffa er ur vägen? Jag menar, det finns ju i dagens samhälle ingen brist på lagar, skatter, regler, beslutsnivåer och myndigheter att avskaffa. Men själva föreställningen om att politiker måste ”göra något” så fort vi har ett problem – särskilt när den innebär en acceptans för att politiker även om de vet bättre, inte kan hejda sig från att göra dumheter som att pumpa krediter och subventioner till gårdagens företag – då är det en felaktig, farlig och inte minst förnedrande föreställning.

Dagens lilla framsteg

En vän har fått synen åter. Lite dryga fyrtio fick han för några månader sedan diagnosen grå starr och synen har gradvis blivit allt sämre. I morse opererades han och kan nu se klart igen. Lyckokänslan över detta gick till och med fram via sms.

Det här är ett nytt framsteg, som skett i modern tid. Jag läser hos en ögonklinik: ”Tills för 10-15 år sedan sa man att den grå starren skulle vara mogen för operation. Men idag är operationsmetoderna och instrumenten så förfinade att detta inte längre är nödvändigt. Nu för tiden kan man operera direkt när den grå starren börjar ge synproblem.”

Min vän kan alltså vara tacksam att han har turen att leva just nu, och inte tidigare i historien.

Stoppa matchen!

Jag kan inte lyssna på Stoppa matchen utan ett leende på läpparna. Inte bara av nostalgi över sena kvällar med politiska diskussioner och Vino Tinto, som brukligt var i Frihetsfronten och MUF Blekinge vid 90-talets början. Denna kultlåt symboliserar för mig 68-generationens komiska förljugenhet. Det mytiska ”engagemang” som alltså i praktiken tog sig uttryck i att a) protestera mot en tennismatch (som man misslyckades med att stoppa, Hoola Bandola fick inte ens ut singeln i tid) och b) Hindra några träd i Kungsträdgården från att sågas ner (där växer nu överprissatta caféer för lattemammor på shoppingtur). Som monument över vänsterrörelsen är de otroligt talande.

Jämför med1980-talet – denna påstått engagemangsfria tid – när hela världen samlade pengar till de svältande i Etiopien. Till och med svenska pudelrockare samlades, fatta vilken enorm välvilja som uppbringades när vi köpte 50 000 exemplar av detta pekoral (jag köpte skämmigt nog fem av dem). Visst, det var också ett slag i luften, mot politiskt orsakad svält nyttade det föga. Men det var i alla fall ett rejält slag i luften.

Nu skriver vi 2009, och när svensk vänster mobiliserar har de fortfarande inget större i tankarna än att störa en tennismatch. De har till och med grävt upp Mikael Wiehe som skrivit en ny text  till ”Stoppa matchen” där han desperat försöker få ”fest” att rimma med ”räckt”. Det är bara att konstatera att Wiehe numera är alienerad från sin slutprodukt. Skånekollegan Peter J Olsson på Kvällsposten uppdaterade hans gamla slagdänga enormt mycket bättre till FRA-debaclet.

Återstår bara att klättra upp i några gamla trän.