Näe, nu äter de riktigt smör också

smör finns nu på 6 procent av smörgåsarna, 2006 var det 4 procent.

Livsmedelsverket är bekymrade över att folk inte äter de själadödande lättprodukter som myndigheten rekommenderar, en liten men ökande minoritet brer till och med riktigt smör på smörgåsen. Själv bekymras jag kanske mer över att en myndighet har resurser att bekymra sig över vad vi ber på mackan.

(Tipstack till Jonathan)

Kulturpolitik är utsugning av arbetarklassen

Idéhistorikern och tidigare kulturborgarrådet (v), Per Sundgren, är fullkomligt lysande i sin uppgörelse med kulturpolitik på DN Kultur idag (uppdatering: till slut på nätet). Nej, vi är förmodligen inte ense om lösningen, men Sundgrens beskrivning av kulturpolitiken sedan dess tillkomst (mer om denna hos Sture Johannesson) som ett korporativt medelklassreservat som göds på andras bekostnad och i det paternalistiska syftet att förädla arbetarklassens vanor är en bredsida mot stat och politik av en kaliber som gör en nyliberal varm i hjärtat.

Kulturpolitikens misslyckande är inte bristen på kvalitet eller konstnärlighet utan att den arbetarklass som via skatten finansierar det offentligt stödda kulturlivet i så lite grad deltar i detta kulturliv.

Fast deltar gör de ju. Lågutbildade ägnar sig visst åt kulturutövande, slår Sundgren fast, i högre utsträckning än högutbildade faktiskt. Men det är en kultur som lever och frodas vid sidan om de offentliga stöden. Jag förstår inte hur detta rimmar med Sundgrens slutpåstående att marknaden, i betydelsen spontan ordning utanför det offentliga, inte sköter kulturfrågorna. Min enda invändning är att om denna kultur kan frodas utanför det offentliga, så kanske även medelklassen kan klara sitt kulturbehov utan subventioner. Då kan kulturpolitiken läggas ner snarare än att allas kultur bakas in i en politisk byråkrati. En paternalistisk sådan, enligt Sundgren själv:

Gruset i kulturpolitikens maskineri har alltid varit det folk som inte förstått sitt eget bästa utan skamlöst ägnat sig åt att konsumera populärkultur.

Visst delar jag  även Sundgrens kritik mot det som okunniga människor brukar kalla ”nyliberalism”, tilltag som att ”reducera kulturen till hälsokost eller ett medel för ekonomisk tillväxt”. Vi har en intervju i nästa nummer av Neo med en spännande kulturmecenat som med självklarhet slår fast att han stödjer kultur för att han gillar kultur, ”det går aldrig att räkna hem”.

Läs hela Sundgrens artikel, den kommer väl på nätet vad det lider. Fast visst är det lite symptomatiskt att ett kulturborgarråd kommer på att kulturpolitiken i femtio år varit ett misslyckande först när den politiska karriären är över.

Visst är det lite äckligt med tanter som inte kan låta bli att tafsa?

Fem tanter från olika partier med folkpartisten Barbro Westerholm i spetsen inledde veckan med att kräva mer förmynderi mot rökare. Förslag av liknande slag om att reglera varje liten aspekt av tillvaron sköljer över oss i en sådan mängd att det är svårt att stanna upp och bena ut innan de mest absurda påståenden godtas av ren vana. Just därför kan det vara bra att syna exakt hur verklighetsfrämmande antitobaksaktivisterna är.

Notera exempelvis att det nu inte längre handlar om att vuxna människor ska få välja att göra som de vill, de som röker lider enligt dessa pensionärspolitiker av ett ”kroniskt tillstånd” som måste ”behandlas”. Det är ett nyspråk som försöker göra förmynderi till vård och självvalda vanor till en sjukdom.

Eller titta på förslagen. ”En fortsatt kontinuerlig ökning av tobaksskatten hör till de mest effektiva komponenterna i åtgärdsstrategin.” Bnöööp. Det har vi redan prövat. Minnet kanske sviker tanterna, men Thomas Östros som ekonomisk talesman borde tända en varningslampa. Östros ansvarade som skatteminister för den kanske mest misslyckande ekonomiska åtgärden på 1990-talet, näst kronkursförsvaret. I två steg chockhöjdes tobaksskatten, med 26 och 27 procent 1997. Priset för ett vanligt cigarettpaket upp från 31:50 till 44:50. Staten skulle få intäkter och folkhälsan bli bättre var tanken. Resultatet blev istället organiserad brottslighet och lavinartad smuggling. I Helsingborg beslagtog tullen under första halvåret 1997 1 900 cigaretter. Motsvarande period 1998 beslagtogs 4,7 miljoner cigaretter. Året därpå fick regeringen backa och sänka skatterna, men vi lever fortfarande med sviterna av de smuggelnätverk som då uppstod. Förra året bedömdes var sjunde cigarett som såldes i Sverige vara obeskattad, antingen inköpt på resor eller insmugglad. (Det har naturligtvis inte hjälpt att även Anders Borg skruvat upp tobaksskatten igen.)

”Man bör också diskutera var tobaksförsäljning ska få ske. En dödlig produkt som tobak hör verkligen inte hemma i till exempel livsmedelsaffärer.” Strålande logik! Utöver det syrliga påpekandet att även många matkomponenter, inte minst socker, salt och fett, brukar lyftas fram som just ”livsfarliga” (vuxna människor vet naturligtvis att det är dosen som gör giftet, och precis som det är ofarligt att nyttja tobak då och då till fest, så är det ofarligt och rentav livsnödvändigt med socker, salt och fett i rimliga mängder) så påbjuder logiken att alla slags rengöringsmedel omedelbart avlägsnas från hyllorna. De är ju också livsfarliga att bruka på fel sätt, betydligt farligare än cigaretter.

Och då har vi inte ens gått in på det rena glädjedödandet i att påbjuda ”varningsbilder på tobakspaketen” eller att man med förslag om att förbjuda rökning utomhus lämnat varje ens tveksam och hårddragen koppling till i forskning bevisad skada. Om de förra åtgärderna kan bero på okunnighet, exempelvis den bland politiker så vanliga ekonomiska analfabetismen, så kan de senare inte motiveras med annat än den illvilliga lusten att peta i andras liv.