Vill du ha miljöbidrag? Gapa stort

”Investeringar i hållbar energi” toppar många politiska önskelistor för närvarande, inte minst som de flesta politiker vill se ut som att de ”gör någonting” åt både klimat och recession. Det finns några som tittar efter var pengarna hamnar också, som junilistans Nils Lundgren.

Lundgren har nu avslöjat hur pengar avsatta för att öka användandet av solceller gick till en italiensk tandläkare, som bland annat köpte en Ferrari för pengarna. Man blir ju nyfiken på hur tandläkaren funnits vara en kvalificerad mottagare för ett projekt om solenergi. Generellt kan vi nog tryggt säga att även om detta EU-slöseri meriterar en pole position i bidragsracet för närvarande, lär det med nuvarande spenderplaner finnas många konkurrenter, med eller utan Ferrari.

Om det gick åt skogen med 100 miljarder dollar, varför inte tiodubbla summan?

Usually, the International Monetary Fund takes a low profile except when there
are riots in the major cities of client countries, national currency crises, or
when the IMF is asking for more money. Unfortunately, all three factors explain
the currently high profile of the Fund.

Ian Vásquez kommentar om Internationella valutafonden, IMF, är inte
dagsfärsk, som man skulle kunna tro, utan från en kongresshearing 1998. Men
hans vittnesmål, liksom mycket av vad Cato skrev då (se policyhandboken (pdf)
för en god sammanfattning) gäller i än högre grad idag när världens G20-länder
beslutat att spendera 1100 miljarder dollar via IMF.

Det hade känts tryggare om inte denna organisation i femtio
år misslyckats kapitalt med precis de uppdrag de nu fått pengar för. IMF:s
agerande fram till och under Asienkrisen på 1990-talet har kartlagts av Cato
Institute och det är precis samma sak som är på väg att hända igen.

 

IMF har gjort finanskriserna värre

IMF:s utlåning garanterade spekulanter och
finansinstitutioner att de inte skulle behöva ta förluster, vilket förvärrade
nationellt skapade kriser. Organisationen gick 1995 in med massiva
bailouts i Mexico, vilket sände signalen till investerare att deras
förluster på dåliga affärer skulle täckas och på ett år fördubblade inflödet
till Östasiatiska investeringar.

Nu som då hävdas att IMF ska användas för att förutse kriser
genom bättre ”övervakning”. Det uppdraget har IMF har sedan starten. Det har i
stort sett alltid misslyckats. Ibland, som i just Asienkrisen, har man hållit
varningarna internt för att inte skapa oro och få det ras i ekonomin som man
försöker undvika. Redan då ställdes den befogade frågan vem IMF ska varna för
en kommande nedgång, då allmänna varningar kan bli självuppfyllande. Dessutom
har ju IMF som organisation ett byråkratiskt intresse av att låtsas som om
deras åtgärder faktiskt stabiliserar. Inte minst därför fortsatte de att hävda
att situationen var god i de asiatiska länderna ända fram till kraschen. Likaså
kollapsade Argentinas ekonomi 2002 efter att ha understötts med 40 miljarder
dollar i IMF bailouts och försäkringar om att ekonomin var sund. Att det
byråkratiska intresset är starkt visas också av att IMF:s egentliga uppdrag,
att stabilisera en regim med fasta växelkurser, egentligen tog slut redan på
1970-talet när det keynesianska Bretton Woods-systemet brakade ihop. Sedan dess
har organisationen med framgång överlevt sig själv.

Jo, och när krisen är ett faktum går IMF in med nya lån,
vilket i praktiken håller risktagande aktörer skadefria och försvårar
anpassning till en sundare ekonomi. När IMF gick in i de Asiatiska länderna
efter krisen på 90-talet, kunde ekonomen Jeffrey Sachs att konstatera att de 57
miljarder dollar man gick in med i Korea hjälpte ingen utom bankerna.

Det långsiktiga resultatet av IMF:s verksamhet är fler
länder i lånefällan, förvärrad instabilitet på finansmarknaderna och ofta ett
sämre reformtryck. Detta alltså när organisationen hade svindlande 100
miljarder dollar att krishantera för. Nu får de alltså tio gånger det beloppet
bara för att fåfängt desperata ledare som Gordon Brown vill ge intryck av att
”göra något”. (Mekanismerna beskrivna i Neo 1 – 2009 Hausse för politiken) Vad är logiken i att ge en organisation som ständigt misslyckats med att stabilisera finansiella svängningar tio gånger större resurser för att göra samma sak igen? Och var det ingen av alla journalister som åtminstone kunde ställa frågan, eller någon kritisk fråga över huvud taget?

 

Förslagen handlar inte om ekonomi

Att G20-paketet inte handlar om ekonomi finns flera andra exempel
på. Attackerna på skatteparadis till exempel, som inte har det minsta med
krisen att göra. Tvärtom är skatteparadisens banker bättre reglerade, där hade de pyramidspel som uppdagats på amerikanska finansmarknader inte
kunnat äga rum. Detta
utöver att skatteparadisen skyddar allas våra tillgångar genom att hålla
skattenivåerna nere i mer konfiskatoriska stater som Sverige, en sund del i
skattekonkurrensen helt enkelt. Man ska också komma ihåg att banksekretessen,
som Gordon Brown vill avskaffa, skyddar människor i länder utan rättssäkerhet
och demokrati. Schweiz banksekretess härrör exempelvis i stor utsträckning från
1930-talet då förföljda judar kunde skydda sina tillgångar. Men för politiker
som spenderar som galningar idag, medvetna om att de(ras efterträdare) kommer
att behöva beskatta oss som galningar imorgon är lojaliteten till landets
statskassa uppenbarligen större än lojaliteten till ekonomin. Även i kristider.

Och att man än idag, som i kommentarerna till
G20-uppgörelsen, kan komma undan med att framstå som frihandelsvänlig genom
till intet förpliktigande löften om återupptagna förhandlingar i WTO, en
organisation som i väl över tio år misslyckats med att ro en handelsrunda i
hamn är ett monument lika mycket över den devota inställning som råder i den
journalistiska bevakningen som över politisk okunskap. I stort sett alla stora
frihandelsreformer är unilaterala – Chile på 1970-talet, Nya Zeeland på
1980-talet eller Indien på 1990-talet till exempel. Vad som behövs idag mer än
någonsin är frihandelsvänner i praktiken, inte i retoriken. Det handlar om att
rensa på hemmaplan (i vårt fall på EU-nivå).

 

Bra av regeringen

Inte minst givet den opinionsmässiga storm som tycks göra
även borgerliga ledarsidor till en okritisk hejaklack för överstaten är det
imponerande att se hur regeringen agerar. Anders Borg har mer rätta varit
kritisk mot underskottsracet i världen och tankarna att staten ska köpa lågt
värderade tillgångar för dyra pengar
och Fredrik Reinfeldts har en klar poäng i att svåra tider kräver än mer
välövervägd utgiftsprövning, inte slappa ”stimulanser”. Som vi konstaterar i senaste Neo är denna linje en
liberal islossning som både är ekonomiskt sund och har folkets stöd. Ingen ska
inbilla mig att folkmajoriteten om de fick välja skulle sprätta iväg 1100
miljarder dollar av skattemedel till IMF för att hålla bland annat svenska
banker med affärer i Baltikum skadeslösa.

 

Nej, de skojar dessvärre inte

En och annan på redaktionen hajade till över budskapet att jag skulle sluta på Neo och bli konsult åt Statens folkhälsoinstitut. Det var naturligtvis bara på skoj. Sak samma med Neos eget aprilskämt med varningstexter på fotbollsbiljetter.

Fast det är svårt att skilja den senare Neopostningen från Folkhälsoinstitutets egen postning från igår om ”hållbara matvanor”. Folk ska få sina matvanor reglerade och dirigerade av precis alla, utom dem själva:

För att nå en omställning mot mer hållbara matvanor är det nödvändigt att många arbetar tillsammans för att skapa ett hållbart val för konsumenten, exempelvis livsmedelsindustrin, restauranger, myndigheter, kommuner och ideella organisationer.

– Möjligheten att göra hälsosamma och hållbara matval kan också stärkas genom ökad kunskap och medvetenhet, säger Anita Linell.

•    Sidan uppdaterad den 1 april 2009

Inte utan att man önskar att det också var ett aprilskämt.

(Tipstack till Fredrik)