Om politikern själv får balansera

Socialliberalen Håkan Boström skriver i DN om debatten mellan liberalen Johan Norberg och den konservative Roland Poirier Martinsson på Timbro. Boströms tes om ”maktbalans” bekräftar att socialliberalismen är precis den grötmyndiga överhetsideologi jag skisserade på i artikeln ”Socialliberalen är ingen frihetsvän” för något år sedan.

”Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.

Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig.”

Den avgörande invändningen är att det enligt socialliberalen är makthavaren själv som ska stå för denna ”balans” mellan alla storheter och goda här i världen. Friheten är inte varje människas rätt, utan en nådegåva från överheten, att delas ut efter att socialliberalen räknat samman sin avancerade kalkyl. Det är en lika oändlig som godtycklig uppgift, som leder till en lika oändlig och godtycklig maktutövning mot vilken individen blir rättslös. Varje rätt bygger ju på någons (i praktiken makthavarens) kalkyl och sammanvägning. Erfarenhetsmässigt kan vi ju också konstatera att det sällan blir lagom frihet när politikern själv får balansera, just därför behövs grundlagar och institutionell maktdelning.

Dessutom, på den politiska nivå med dess tvingande makt lika för alla som socialliberalen vill lyfta upp denna finkalibrerade kalkyl, så finns ingen lösning. Balansen mellan allt det viktiga, lockande och tvungna i livet är vare sig i en objektiv eller subjektiv mening lika för alla individer, varför en fyrkantig överhetskalkyl alltid kommer att passa somliga människor illa. Därför är det bättre om staten garanterar människor frihet att göra sin egen avvägning, ja även om det blir fel ibland och det ”inte löser alla
världsproblem”.

 

Den enkla friheten

Det är intressant att Boström i sin utgångspunkt att man inte kan ha frihet utan att den ”balanseras” känner sig som en själsfrände med konservativa. De senare gör egentligen samma godtyckliga avvägning av vad staten får göra, fast direkt med magen, utan pretensen att ha tagit omvägen via huvudet.

I denna grundläggande fråga är det liberalerna mot resten. Friheten från våld och tvång är en väldigt enkel tanke, robust och välprövad. Enkelheten gör makten transparent och rättigheterna möjliga att hävda mot överheten, yttrandefrihet, äganderätt, associationsfrihet eller vad det nu kan gälla. Här bygger liberalismen på den ödmjuka tanken att vi blir klokare genom
konkurrensens och meningsutbytets sociala sökprocess, än genom att votera och slå fast centralt och sedan tvinga alla andra. Att det finns problem gör inte politikens tvångsapparat till lösningen.

Men frihetens enkelhet lämnar intellektuella med en oro eftersom den inte ger alla svaren (påpekat bland annat här och här). Så varnar också Boström för ”de enkla lösningarna” som frihetens största fiende. Eftersom jag läser om den kloke liberalen Frederic Bastiat för en artikel i kulturmagasinet Voltaire så kan jag konstatera att han drog ner byxorna på Håkan Boströms balansresonemang redan på 1840-talet:

”Highway robbery” the wise men said, ”is neither good nor bad in itself; that depends on circumstances. All that needs to be done is keep things evenly balanced and to pay us government officials well for this labor of balancing. Perhaps pillage has been allowed too much latitude; perhaps it has not been allowed enough. Let us see, let us examine, let us balance the account of each worker. To those who do not earn enough, we shall give a little more of the road to exploit. For those who earn too much, we shall reduce the hours, days or months during which they will be allowed to pillage.”

Those who spoke in this way acquired for themselves a great reputation for moderation, prudence and wisdom. They never failed to rise to the highest offices in the state.

As for those who said: “Let us eliminate every injustice, for there is no such things as a partial injustice; let us tolerate no robbery, for there is no such thing as half-robbery or a quarter robbery”, they were regarded as idle visionaries, tiresome dreamers who kept repeating the same thing over and over again. Besides, the people found their arguments too easy to understand. How can one believe that what is so simple can be true?”

Så enkelt är det.

Liberal mot konservativ hos Timbro

Timbros Frihetsvecka  rullade igång igår med en debatt mellan liberalen Johan Norberg och den konservative Roland Poirier Martinsson. Det blev inte så mycket den utlovade dragkampen om begreppet kapitalism, men väl en djupdykning i förhållandet mellan etik, samhällssyn och politik.

En sak som slog mig är hur skilda måttstockar de här både ideologierna ofta mäts med. I pausen pratade jag med Elise Claeson, en annan konservativ profil, och hon hade en harang om att liberalismens utgångspunkt i individen ”inte löser alla samhällsproblem”. Eh, näe. Det är ett rätt tufft kriterium att ställa på någon politisk åskådning att den ska komma ens i närheten av att lösa alla samhällsproblem, men det är rätt talande för med vilken måttstock konservativa mäter när de underkänner liberalismen.

Konservatismen kommer däremot undan med att betraktas som en vag magkänsla eller en god avsikt som egentligen inte behöver leverera något resultat. Det kan låta sympatiskt och spännande för en godmodig intellektuell, men som utgångspunkt för att styra ett land lämnar det människor rättslösa mot en överhet som kan ta sig till det mesta, det är ju deras känslor som räknas när det kniper. Detta gör konservatismen olämplig i praktiken.

Ibland undrar jag om inte konservatismen bäst låter sig fångas som förmågan att hävda självklarheter med sådan emfas att de låter kontroversiella. ”Ingen människa är en ö”, ”det är inte så enkelt”, ”det är viktigt med familjer och gemenskaper” brukar det låta. I sitt crescendo för den konservativa saken hade Poirier Martinsson inte mycket mer att säga än att livet är svårt ibland och man kan inte alltid leva upp till sina ambitioner (det något motsägelsefulla receptet på detta var inte moralisk ambition, utan ett visst mått av självuppoffring).

Det räcker inte med frihet för att skapa ett gott samhälle, sade Roland Poirier Martinsson och fick det att låta som en förödande kritik. Men det är ju egentligen fullkomligt självklart. En människas moraliska ambition och syfte i livet kan inte stanna vid att respektera rättigheter, alltså undvika att slå ihjäl, råna och bedra folk. All empiri och varje rimlig människosyn talar dock för att människor reder sig rätt bra och skapar fantastiska saker under sådana frihetliga politiska ramar, dvs där rättigheter respekteras. Friheten är en bra grund, och som Johan Norberg påpekade nödvändig för att kunna avvika när familjer, företag eller andra institutioner blir kvävande och motverkar individens intressen. Och när staten försökt lagstifta om moral har resultatet sällan blivit ett gott samhälle.

Denna debattens kärnpunkt igår, att relationen mellan etik och politik är indirekt, att man inte få ett moraliskt samhälle genom en moraliserande statsmakt, skrev jag en understreckare om för några år sedan. Här.

Gemytlig grillkväll med liberala EU-kandidater

Fri och intensiv konkurrens om liberala väljare önskade Neos chefredaktör Sofia Nerbrand inför gårdagskvällen grillning av EU-kandidater. Korta appeller och en längre frågestund gjorde förhoppningsvis kandidaterna både lagom möra och tilltalande för publiken, som dessförinnan bjöds på redaktionslagad (Anna-Karin, Andreas och Lena) plocktallrik med primörer bestående av färskpotatissallad, seranolindad sparris, laxros med pepparrotscremé samt senaps- och honungsslungad melonsallad.

Överreglering, öppenhet eller charm

Marit Paulsen (fp) ville bli vald för sin skönhet och charm, men såg framför allt fram emot att via Lissabonfördraget å parlamentets vägnar få montera ner EU:s jordbrukspolitik, pengar som i dessa kristider istället borde satsas på infrastruktur, även om betydande jordbrukssubventioner ska bevara kulturarv och naturens reningsverk.
Olle Schmidt (fp) inledde med att bejaka personval även om det gått honom emot, och även om han lite ursäktande inför den liberala publiken sade sig ha spår av både folkpartistiskt frisinne och socialliberalism så ville han framför allt fortsätta att engagera sig för öppenhet i finansiella transaktioner och varnade för en överreglering av marknader, som båda de stora konservativa och socialdemokratiska grupperna i EU-parlamentet är förtjusta i.
Christian Engström (pp) menade föga förvånande att den viktigaste frågan handlar om frihet på nätet och gjorde klart att denna frihet är en negativ rättighet till yttrandefrihet och handlar inte om att staten ska tillhandahålla ”gratis” bredband. Han kritiserade också EU:s Lissabonfördrag för att förstärka de korporativa drag med en icke-vald kommission i nära samarbete med näringslivets organisatoriska särintressen, och verkar med detta ha breddat piratpartiets politiska agenda inför valet.
Lena Ek (c) berömde sig för att vara en av dem som förändrat centerpartiet till ett modernt liberalt parti, bland annat det första partiet att ta ställning mot övergångsregler för östeuropéer och för öppenhet, något som nu visar sig var både principiellt rätt och ekonomiskt klokt. Hon menade att en av de viktigaste frågorna är att inte stänga ute flyktingar från Afrika som nu hamnar på fängelseön Lampedusa eller druknar i sina försök att få en bättre tillvaro i Europa.
Christoffer Fjellner (m) hade efter fem år i utskottet för internationell handel rikliga exempel på den protektionism han ägnat sin tid och energi åt att bekämpa. Samma G20-länder som både i år och förra året talat mot protektionism på gemensamma möten har sedan förra året rest 47 nya handelshinder på hemmaplan. Världshandeln krymper i år med 9 procent och att bevara den öppna handeln såg han som den enskilt viktigaste frågan.
Gunnar Hökmark (m) tog avstamp i de 20 år av liberala förändringar som burit Sverige och grannländerna på andra sidan Östersjön, och efterlyste samma idéburna ledarskap för de kommande 20 åren. Han lanserade en ny modern ekonomisk teori, att export förutsätter import och att båda bör vara fria från restriktioner. En sympatisk och empiriskt belagd ansats, men i den vetenskapliga världen är detta samband länge känt som Lerner-symmetrin  (efter Abba Lerner, 1936) som visar att försök att begränsa import medelst skatter eller tullar har samma effekt som att beskatta och därmed motverka export. Det där med att ta åt sig äran för andras vetenskapliga resultat syntes också i att Hökmark ville avreglera jordbruket och avskaffa alla subventioner, men använda dessa skattepengar för att tredubbla forskningen på EU-nivå.

Alla mot regeringen om avstängning av fildelare
Frågestunden bjöd på det mesta från snus till terrorism. I många frågor blev det intressanta konflikter mellan stort och smått och huruvida frågan lämpar sig för överstatligt beslutsfattande. Snusfrågan tyckte till exempel Olle Schmidt att varje land skulle avgöra, medan Christofer Fjellner menade att det är en självklar del av fri rörlighet att man inte får förbjuda andras handelsvaror utan sakliga skäl, vilket saknas i det här fallet. På samma sätt blev det konflikt mellan de i panelen som ville se abortfrågan som en moralfråga som av både praktiska skäl och av subsidiaritetsskäl ska ligga på varje medlemsstat (då kan man även utnyttja den fria rörligheten för att komma runt restriktiv nationell lagstiftning) och Lena Ek som måttade upp centerpartiet på den egna kroppen för att visa på att detta inte får vara ett undantag för mänskliga rättigheter. Överstatlig angelägenhet eller inte beror alltså på hur man ser frågan. I frågan om terrorism fanns istället en skillnad i hur man såg på problemet, där framför allt Christian Engström menade att terrorism blivit ”något man skrämmer barn och väljare med” och att åtgärderna på många områden redan gått alldeles för långt.
Det mest dagspolitiskt aktuella var dock hur centerns Lena Ek sade sig vara förbannad på centerns kommunikationsminister Åsa Torstensson för hur de agerat angående ständiga förslag i EU-byråkratin om att stänga av fildelare från internet utan rättslig prövning. Här syntes samtliga liberala EU-kandidater vara på klar kollisionskurs med regeringens agerande. Lena Ek kom med beskedet att regeringen inte aktivt kommer att driva motsatt linje när frågan diskuteras i ministerrådet, men regeringen kommer inte heller att stödja de svenska EU-parlamentarikernas linje. (Mer om dessa turer i Henrik Alexanderssons artikel Fortfarande i trotsåldern i Neo nr 2 – 2009)
Christofer Fjellner bjöd även på tänkvärda slutord när han beskrev varje makthavares impuls att se sig själv som sittande på lösningen och att debatten kanske mer borde handla om hur många förslag de hade stoppat, och inte bara om vad de vill genomföra.

Markus ”Lake” Berglund har skrivit ett långt och läsvärt referat om hur Lena Ek kritiserar Åsa Torstensson och Eva Westerberg gav en tidig interiör. Websändningen från evenemanget ser du här. Bilder kommer under dagen.