Kändisfällan
När de amerikanska Demokraterna på sjuttiotalet på allvar gick in i sin långa ökenvandring började de söka sig till kändisar som kunde tala för dem, som kunde nå ut till det ”vanliga folk” som partiet i allt högre utsträckning hade förlorat kontakten med. Det gick sådär, försiktigt uttryckt.
Paraden av kändisar – Shirley McClaine, Barbra Streisand, George Clooney, Whoopi Goldberg, Jane Fonda, Jon Bon Jovi och alla de andra – gjorde dock föga mer än att bekräfta den bild som Republikanerna redan var i färd med att teckna av sina motståndare. Demokraternas kändisbrigader underströk intrycket av ett parti som kommit att bli helt out of touch med folket och dess vardagsproblem.
För mig, som följt amerikansk politik med lupp i rätt många år, känns det alltså rätt bekant när Socialdemokraterna släpar upp Stellan Skarsgård på scenen.
Socialdemokratins framgångssaga kan i princip sammanfattas i en mening: de har förmått förena dem som verkligen behöver statens hjälpande hand med den medelklass som visserligen klarar sig rätt bra men som också inser att de kan tänkas behöva något av välfärdens alla system, någon gång i framtiden. Det är just dessa två trådar som Mona Sahlin inte förmått knyta ihop.
I stället har Socialdemokratins retorik under hela mandatperioden kretsat kring dem som har det allra tuffast – utförsäkrade, familjer som bor i andra hand, invandrare som inte lärt sig språket och andra som av olika skäl inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden. Medelklassen, det som Göran Hägglund kallar verklighetens folk, har inte fått andra besked än att skattesänkningen som betalar deras semesterresa, friskolan som utbildar deras barn och den privata vårdcentralens som till skillnad från föregångaren svarar i telefon, är ondskans högborg.
Visst, Socialdemokraterna har till viss del insett detta. Det är därför de inte går till val på att rulla tillbaka alla jobbskatteavdragen, åtminstone inte på en gång. Men de har helt uppenbart glömt hur man slåss om medelklassväljarna. Deras strategi, när två veckor återstår till val och siffrorna pekar nedåt, är att mobilisera grupper vars kunskaper om valet är så begränsade att de behöver gå på kurs för att över huvud taget kunna rösta.
Tydligare kan det inte sägas. Roger Radhus har ingenting att hämta hos Socialdemokraterna, men genom att rösta bort dem kan han hålla sina boendekostnader på mattan. Så han röstar bort dem. Däri ligger Alliansens eventuella seger. Det är ingen revolution, men det är ett tydligt och historiskt paradigmskifte. Medelklassens diskreta seger.
Och hur möter Socialdemokraterna, anfäktade av en politisk och marknadsföringsmässig identitetkris, detta? Med kändisar.
Ridå.
Demokraternas förbannelse under lång var att deras politik enbart riktade sig mot bidragsberoende grupper, och deras huvudsakliga kommunikationskanal var kändisar som var och en på egen hand hade kunnat sätta upp räkningen för hundratalet sociala insatser på sina platinakort. Den som befann sig mitt emellan hade inget att hämta, precis som hos dagens Socialdemokrater.
Om man upplever att ens etos är tomt bör man rannsaka sig själv, helst innan man försöker fylla det med kändisar. Annars kommer man lätt att uppfattas som en smula otydlig och oseriös – vilket för övrigt råkar vara Mona Sahlins stora problem.
Så ärligt talat, hur stor nyhet är det egentligen att sossarna har raggat upp ytterligare en kändis? I Hollywood har man ju råd med deras skatter.
