Ledarlösa republikaner

Med några få månader kvar till det amerikanska kongressvalet börjar även startfältet inför presidentnomineringen ta form på allvar. Barack Obama lär inte stöta på motstånd från andra demokrater, och eventuella utmanare kommer i vilket fall att vara chanslösa, såvida ingenting av Watergate-magnitud skulle inträffa. På den republikanska sidan är dock fältet vidöppet.

Ingen kommer annonsera sin kandidatur före kongressvalet. För närvarande gör hoppfulla presidentkandidater bäst i att resa landet runt och fokusera på att stödja kandidaterna i hösten val. Men lagom till nyår kan vi räkna med att kandidaterna lanserar förberedande kampanjorganisationer, som under de följande sex till tolv månaderna krattar manegen för den officiella kandidaturen.

Det mesta tyder på att det kommer regna demokrater i samband med höstens val, men som krönikören Charles Krauthammer konstaterar bör republikanerna inte ta detta till intäkt för att nästa presidentval blir någon lätt match. Obama har åstadkommit ett par verkligt omfattande reformer under sina första femhundra dagar, och har visat vad han går för både som beslutsfattare och kampanjare.

Tyvärr ser jag inte heller några verkligt starka utmanare på den republikanska sidan. Låt oss titta på de möjliga huvudkandidaterna.

Sarah Palin har en stark ställning bland partiets gräsrötter, men hon saknar både organisation och verkligt mäktiga vänner i den republikanska partistrukturen. John McCains kampanjchef, Steve Schmidt, har (rätt eller fel) lyckats med att sprida bilden av henne som huvudansvarig för 2008 års valfiasko. Palin har, hittills, inte heller samlat in särskilt mycket pengar till sin PAC (politiska aktionsgrupp).Mycket tyder dock på att hon trots allt kommer att göra ett försök. I så fall står hon sannolikt och faller med New Hampshire. Hon kan säkert vinna Iowa, och möjligen även South Carolina. Men däremellan ligger New Hampshire som kritisk mellanstation.

Mitt Romney, tidigare guvernör i Massachusetts, leder i de senaste (och synnerligen tidiga) opinionsmätningarna. Han har en stark organisation, den mest välfyllda krigskassan och mycket goda förbindelser inom det republikanska etablissemanget. Men hans bakgrund inom mormonkyrkan (som är illa sedd bland många andra kristna grupper) och tendens att gå dit vinden blåser kan bli ett stort hinder när det drar ihop sig på allvar. Med sin enorma förmögenhet, träiga framtoning och bristande autenticitet riskerar han att bli en republikansk John Kerry.

Haley Barbour från Mississippi är en av landets mest framgångsrika guvernörer. Sin regeringsduglighet bevisade han 2005, då han agerade resolut och kompetent i samband med att hans delstat drabbades av orkanen Katrina. Till skillnad från granstaten Louisiana, vars demokratiska ledning misskötte sig grovt under katastrofen, fick Barbour mycket credd för sitt ledarskap, och omvaldes enkelt 2007. Barbour är dock en utpräglad etablissemangspolitiker som tidigare varit advokat, lobbyist, medarbetare till Ronald Reagan och ordförande (jämförbart med våra partisekreterare) i det republikanska partiet. Den sortens CV brukar inte imponera på amerikanska väljare. Dessutom kan det bli väl svårsmält att sätta in en Mississippi-politiker mot landets förste svarta president…

Mike Huckabee, före detta guvernör i Arkansas och numera programledare på Fox News, lockade högerkristna McCain-skeptiker i primärvalen 2008. Han är den enda republikanen, möjligen med viss konkurrens från Palin, som kan utmana Obama i personlighetstestet. Även hans politiska belackare gillar honom som person. Med sin avväpnande humor och godmodiga debattstil är han något av en amerikansk Göran Hägglund. Han tycks dock rätt tillfreds med sin bekväma tv-tillvaro och är ganska svag utanför skaran av högerkristna.

Därutöver finns personer som förre talmannen Newt Gingrich, Louisianas guvernör Bobby Jindal, Minnesotas guvernör Tim Pawlenty och South Dakota-senatorn John Thune med i förhandssnacket. Men jag har svårt att se att någon av dem kan segla upp som ett verkligt hot mot Obama. De är antingen för okända, för oprövade som ledare, eller helt enkelt överspelade (Gingrich).

Det är inte säkert att Obama personligen förlorar så mycket på att Demokraternas dominans i kongressen bryts i höst. Obama har tvärtom skadats av sin egen vänsterpolitik. Om republikanerna kommer igen i kongressen blir maktbalansen – och därmed väljarnas sympatier – därefter. Så var det för Bill Clinton, vars parti åkte på storstryk i kongressvalet 1994 men som sedan kom tillbaka och sopade mattan med republikanen Bob Dole två år senare.

Nästa stora republikanska ledare är förmodligen en alltjämt okänd förmåga…

Samhällsfarliga serietidningar

Mattias Lönnqvist bloggar om att en svensk översättare av japansk manga och anime har dömts för innehav av barnpornografi. Jag har egentligen inga kunskaper om japansk seriekonst, men jag har förstått att de japanska tecknarna gärna ritar lite hud. Och enligt den svenska lagstiftningen blev det tydligen för mycket hud den här gången.

Det här ämnet är oerhört svårdebatterat, helt enkelt eftersom ingen – inklusive jag själv – vill försvara barnporr. Men just därför är det viktigt att debattera det. Det här området är nämligen ytterligare ett exempel på en alltmer kringskuren yttrandefrihet.

Anledningen till att barnpornografi (i form av fotografier eller rörlig bild) förbjöds var rimligen att det inte kan produceras utan att barn utsätts för brott. Men så har inte skett i de fall där de pornografiska bilderna är tecknade.

Därmed torde detta inte vara fråga om barnporr i egentlig mening, åtminstone inte i en form som bör vara olaglig. I så fall kan man lika gärna förbjuda serietidningar som Spindelmannen eller X-Men med någon slags hänvisning till att striderna utgör olaga våldsskildring.

Och det är här vi kommer in på det sluttande planet, ty det finns alltid någon som vill förbjuda även dessa serier, av inget annat skäl än att just denna person inte tycker om dem. Vi som är gamla nog att minnas åttiotalets debatt om videovåld vet hur snabbt en sådan vägriktning kan leda ner i diket.

Läs Lönnqvists bloggpost i dess helhet. Lär därefter, för en gångs skull, även Aftonbladet Kultur.

Krocka med en bergvägg – för miljöns skull

Efter en ganska intensiv Almedalsvecka befinner jag mig nu på semester, och har i perioder befunnit mig på platser där mitt mobila bredband varit mer eller mindre obrukbart, vilket alltså är skälet till att det inte har hänt så mycket här i bloggen.

Bland annat har jag stiftat bekantskap med E22 norr om Kalmar, eller rättare sagt E22 norr om Kalmar nattetid. Det visade sig nämligen att vägen i stort sett var helt obelyst. Detta tvingade både mig och alla andra att köra med helljus, men eftersom vi var rätt många ute på vägen blev det ett ständigt av- och påklickande. Vissa bilister tröttnade uppenbarligen, och körde i stället med konstant tänt helljus. Jag blev rejält bländad vid flera tillfällen.

Detta kan i framtiden komma att bli verklighet på alla motorvägar. I England införs nu försök med nedsläckning nattetid – för miljöns skull. Earth Hour-idiotin håller alltså på att nå trafiken. Det är väl mest en tidsfråga innan Miljöpartiet kräver att även Sverige ska införa detta – och får medhåll av Moderaterna.

Förr handlade miljöengagemang om att stödköpa trycksaker med pandor på, alternativt att undvika vissa varumärken. I dag förväntas vi krocka med närmaste bergvägg.

O tempora, o mores.