Det privata och det personliga

Johan Lundberg skriver på Axess-bloggen en intressant betraktelse kring olika sätt att porträttera celebriteter, detta med anledning av Annie Leibowitz-utställningen på Fotografiska museet i Stockholm. Lundberg jämför hur officiella makthavare, såsom politiker, monarker och höga militärer, porträtteras jämfört med artister:

”[Porträtten av president Bush, drottning Elisabeth II är] tänkta att utstråla närhet och autenticitet. De ska inte ge ett intryck av att ha tagits på uppdrag av en tredje part utan signalerar kompisskap och ’ögonblickets infall’.

Vår tids superkändisar Mick Jagger, Demi Moore, Kate Moss, Johnny Depp etc poserar på obäddade sängar, till synes osminkade och inte sällan mer eller mindre nakna på ett sådant där ”fint” sätt, som inte andas sexualitet utan just intimitet, närhet och autenticitet. De tycks vara helt ’vanliga’ människor – som vilken kille eller tjej som helst från Ludvika.

Effekten av detta blir paradoxalt nog – och givetvis helt i enlighet med fotografens intentioner – att stjärnornas status höjs: de framstår helt enkelt som så stora och så säkra i sin storhet att de inte behöver de maktens insignier som tycks vara av nöden för en amerikansk överbefälhavare eller en engelsk drottning.

[…]

Publiken står liksom andäktig framför ett ”närgånget” porträtt på Mick Jagger, medan man i den mån man överhuvudtaget stannar upp inför porträttet på utrikesminister Colin Powell snarast upplever obehag inför den ohöljda makt- och styrkedemonstration som signalsrea av posen, av kläderna etc.”

I sak har Lundberg helt rätt. Vi går igång på det avskalade, det föregivet okonstlade, helt enkelt eftersom vi romantiserar bilden bakom fasaden. Paparazzi-fotograferna försörjer sig på just detta, liksom många kändisar och kungligheter som boostar sin popularitet genom att låta sig ”smygfotograferas under semestern på franska rivieran”.

När jag i tonåren tittade på ”rockumentärer” eller läste rocktidningar blev jag egentligen aldrig särskilt tagen av de bilder som föreställde artisterna på scen, poserandes framför publikhavet med gitarren i högsta hugg. Däremot var jag djupt fascinerad av de bilder och sekvenser som tagits bakom scenen, kort före eller efter en show.

Att se artisterna stå i avslappnad samspråk med någon roddare, till synes för att undersöka något knappt märkbart fel på intrumentet eller bara dricka en klunk, ingav en mycket starkare känsla av mystisk rockmagi än några som helst scenbilder. Det mäktiga låg på något sätt i den stora kontrasten. Arenan är proppfull av fans som tränger ihop sig maximalt och kämpar för varje decimeter närmare scenen – samtidigt som de åtrådda stjärnorna hänger bakom det mystiska skynket och är hur avkopplade som helst, väl medvetna om att publiken kommer att vänta så länge som krävs.

Några som fattat pr-värdet av denna dramatik är Metallica, som ständigt släpper filmsnuttar med vad som händer under de sista minuterna innan en konsert börjar. Som den här.

Bandet har släppt inte mindre än tre dokumentärfilmer om den mindre synliga sidan av rockstjärnelivet – skivinspelningar, repetitioner, gräl om nya låtar, tristessen ombord på det privata jetplanet – samtidigt som de i övrigt har varit (med rockstjärnemått) väldigt restriktiva med att visa upp sin verkliga vardag i form av fruar, barn och bostäder.

Denna professionella balans mellan det öppna och det slutna, mellan det personliga och det privata, är en utmaning även för många politiker. Mona Sahlin var på nittiotalet oerhört öppen med sin familj, något hon inte alls är på samma sätt i dag. Många ansåg att hon gick för långt då, medan andra menar att det var just denna öppenhet som folk kunde relatera till.

På samma sätt har Fredrik Reinfeldt pratat dammsugning med Metro, men skulle naturligtvis aldrig gå in på mer detaljerade beskrivningar av det egna familjelivet. Men i likhet med Metallicas val att visa en annan sida än rockandet på scenen är dessa politikers inbjudningar till livet utanför politiken väl kalkylerade marknadsföringsgrepp.

Nyckeln till framgång är att inte gå över gränsen och bli smetig. Där det personliga tilltalet är en effektiv krydda som kompletterar den officiella bilden är inblicken i det direkt privata något som kan framstå som direkt osmakligt.

Sveriges politiker behöver bli mer personliga, inte minst för att vi ska förstå deras bevekelsegrunder. Men privata bör de akta sig för att bli.

Vem blir först med en semesterpolitisk plattform?

Som miljöminister 2002 – 2006 gjorde Lena Sommestad inte något väsen av sig. Nu hörs hon desto mer, oftast i form av diverse debattartiklar. För ett halvår sedan skrev Sommestad i SvD att haveriet under klimatförhandlingarna i Köpenhamn var Sveriges fel, eftersom vi inte ställde upp på utvecklingsländernas linje (bland annat hissnande belopp i omställningsbidrag) och anklagade indirekt Sverige för kolonialism.

I dag presenterar hon på DN Debatt ett rungande försvar för det relativa fattigdomsbegreppet. Alltså det som slår fast att fattigdom inte handlar om någon faktiskt brist, utan om huruvida någon känner sig fattig relativt grannarna.

”Den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna definition är nära knuten till samhällets inkomstfördelning. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984.

EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället.”

Problemet är nu, enligt Sommestad, att alliansregeringen arbetar för att ersätta detta fattigdomsmått med ett som faktiskt mäter fattigdom.

Det är en smula märkligt att Sommestad, som en av få politiker handplockade från den akademiska världen, tycks föredra subjektiva känslor framför empiri. Men just så ser fattigdomsdebatten ut på många håll i västvärlden.

Först och främst har Sommestad naturligtvis rätt på ett plan, nämligen att normer för vad man förväntas ha råd med förändras över tid. När jag gick i grundskolan var mobiltelefonen en verklig statussymbol, ett redskap för smaklöst nyrika börsspekulanter. Ni som minns After Shave-filmen Hajen som visste för mycket vet vad jag talar om.

I dag har varenda fattig förortsunge en mobil, som dessutom är betydligt bättre och har betydligt fler funktioner än de gamla yuppienallarna.

Men den politiskt intressanta frågan är inte huruvida den tekniska utvecklingen går framåt, ekonomin växer och prisbilder förändras över tid. I stället måste vi ställa frågan: exakt hur mycket av detta kan vi kasta in i omfördelningscentrifugen?

Jag vet inte exakt hur många svenskar som reser utomlands någon gång under året, men rimligen är siffran högre än någonsin förr. Jag har ännu inte hört några förslag om en semesterpolitisk plattform, men i takt med att ännu fler svenskar har råd att resa utomlands borde en sådan förr eller senare dyka upp.

För fattigdom handlar ju inte längre om att man saknar mat, kläder eller tak över huvudet, utan om att man upplever att man inte har råd med allt som andra har.

Kanske är detta morgondagens brännande välfärdsdebatt. Kanske kommer valåret 2022 års partiledardebatt att låta ungefär så här:

Jytte Guteland (S): Vi vill ansluta alla företag i Sverige till ett antal semesterfonder, som ska användas för offentliga hållbara investeringar i semesteranläggningar på Gran Canaria och Teneriffa. Varje svenskt hushåll ska ha rätt till minst en veckas vistelse på någon av dessa anläggningar. Ett välfärdssamhälle får aldrig delas upp mellan dem som åker, och inte åker, utomlands när semester kommer.

Johan Forsell (M): Jytte Guteland vill riskera svenska folkets skattepengar på äventyrliga anläggninsarbeten i delar av världen som redan översvämmas av hotell. Men vi tänker stå upp för vår konsekventa semesterlinje. Varje hushåll ska få en semesterpeng så att de själva kan välja resmål. Vissa föredrar faktiskt att åka till Thailand, Jytte.

Jytte Guteland (S): Problemet med er så kallade semesterlinje är att den plöjer ner skattepengar i oseriösa hotell som saknar kollektivavtal. Men jag säger här och nu, med Olof Palmes ande i mitt blod, att svenska semesterpengar aldrig ska användas för att gynna oseriösa thailändska semesterföretag. Genom att själva driva anläggningar kan vi skapa arbeten här hemma, i form av ett AMS-kontrollerat feriearbetarsystem. [Vänder blicken mot kameran] En röst på Socialdemokraterna är en röst på en vecka på Kanarieöarna, där din egen sommarlovsjobbande son häller upp drinken. Det kallar jag all inclusive!

Birgitta Ohlsson (FP): Som vanligt när den socialmoderata, semesterpolitiska järnaxeln styr så kommer individen i kläm. Varför talar ni om varje hushåll? Det verkligt liberala är att införa en individuell semesterersättning. Färsk genusvetenskaplig forskning visar att männen avgör valet av semesterort i åttio procent av alla fall. Men jag lovar att inte vila förrän varje sammanboende svensk par, oavsett sexuell läggning, firar semester på var sitt håll!

Kom ihåg var ni läste det först…

Inge parra, fett magplask

Det finns ett rätt bra amerikanskt talessätt som lyder ”You can fool some of the people all the time, and you can fool all people some of the time. But you can’t fool all the people all the time.” Den läxan har Carlos Rojas, of Gringo fame, och Marlene Batist förhoppningsvis lärt sig nu.

Deras projekt, 100 lax, hade ett enda syfte. Att ”slå hål på myten om att det är så hårt att vara entreprenör”. Bevisföremål A i denna rättsprocess mot verkligheten skulle, enligt planen, vara de etthundra tusen kronor som paret skulle dra in i ren vinst på tre månader.

Jag har, lika lite som Sakine Madon i Expressen, inga invändningar mot ambitionen. Friskt vågat hälften vunnet är ingen dum attityd för den som har en idé och tror sig kunna tjäna pengar på den. Men snacket om att man bara, utan att ens ha en idé, kan snacka till sig hundra tusen var faktiskt bara pinsamt.

Låt vara att Rojas har lyckats med detta förr. När han tillsammans med några likasinnade sålde in sig i mediesvängen med tidningen Gringo betraktades han som oerhört nyskapande (vilket i princip innebar att han bytte ut ordet ”väldigt” mot ”fett” med jämna mellanrum) varpå delar av näringslivet valde att kasta pengar efter honom, dels för tidningen och dels för nöjet att lyssna till gringoiternas tal på bolagsstämmor och liknande.

Men som ovan citerade ordstäv slår fast: man kan i regel inte försörja sig livet igenom på en och samma ploj. Och att det är tufft att bygga ett nytt företag från grunden är, hur gärna Rojas än ville tro det, definitivt inte någon myt. Varenda småföretagare jag känner jobbar häcken av sig.

Sådana är nämligen egenföretagandets villkor. Ett ytterst litet fåtal av dem kommer att träffa en verklig guldåder. Men de flesta kommer att hanka sig fram på ungefär samma sätt som vanliga knegare, minus anställningstryggheten, och några av dem kommer att kraschlanda.

Rojas ochBatists projekt visade sig hamna i den sistnämnda kategorin, sedan den osynliga handen träffade dem i nacken. They fought the market, and the market won.