Breaking the law

Ett vanligt socialdemokratiskt argument för den svenska arbetsmarknadsmodellen är att den tvingar arbetsmarknadens parter att ta ansvar. För fackföreningarnas del har det inneburit att de hållit igen sina lönekrav, exempelvis för att inte hota sysselsättningsgraden (under lågkonjunktur) eller överhetta ekonomin (i högkonjunktur). Ett annat vanligt påstående är att den höga anslutningsgraden fungerar som broms mot alltför långtgående radikalisering.

Exempel på motsatsen är Storbritannien på sjuttiotalet, då inte minst gruvarbetarnas fackförbund bidrog till ett kaos som stänkte ner Labour-partiet och banade väg för den arton år långa Thatcher-Mayor-eran. Även franska fackföreningsledare som protektionisten José Bové brukar nämnas som skräckexempel på hur det går om vi frångår den svenska modellen.

Frågan är dock vad som är hönan och ägget här. Man kan lika gärna hävda att LO har hållit sig lugna eftersom det parti som står organisationen närmast under långa perioder haft nära nog maktmonopol i Sverige. LO har inte haft något anledning att bråka eller bete sig ociviliserat. Förbundet har ju kunnat ta upp sina problem på nästa möte med den socialdemokratiska partiledningen. På detta sätt har vi fått LAS, MBL, fackligt kontrollerade arbetslöshetskassor med mera.

Men nu faller anslutningsgraden. LO har tappat närmare en halv miljon medlemmar under tjugohundratalet, och trenden är ihållande. Efter fyra år utan direkt tillgång till regeringskansliet och inför den överhängande risken att förlora ytterligare ett val börjar LO sjunga en ny sång.

LO-basen Wanja Lundby-Wedin skriver på Brännpunkt tillsammans med S-politikern Ilija Batljan:

”Vi tänker som första landsting i Sverige utmana lagstiftaren. Vi kommer att, i alla upphandlingar, kräva kollektivavtalsliknande villkor för alla arbetare, oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här tillfälligt.”

LO och SAP tänker alltså avsiktligt utmana lagstiftningen, eftersom de ogillar den. Ett sådant utspel hade, vågar jag påstå, varit fullständigt otänkbart på Göran Perssons tid.

Låt oss säga att anslutningsgraden fortsätter sjunka, att socialdemokratin befinner sig i opposition inte bara efter 2010 utan även efter 2014. Kommer LO på den tiden att helt ha utvecklats bort från det ansvarstagande som organisationen tidigare har skrutit om?

Jag blir sällan förvånad längre. Men dagens brännpunktare lyckades få mig att hosta till. Uppenbarligen håller maktabstinensen att bli rejält plågsam för höjdarna i LO-borgen.

Lite gratisgodis från nya Neo!

Nya Neo har anlänt till redaktionen, och når prenumeranterna strax före eller efter helgen. Inom kort kommer den även att finnas i affärerna. Vår vana trogen släpper vi dock delar av tidningen på nätet i förväg.

Fredrik Westerlund har gjort vad alla ansvarstagande journalister borde ha gjort: kontaktat utrikesförvaltningarna i USA, Tyskland och Nordkorea för att reda ut hur det rödgröna kravet på avveckling av amerikanska baser och kärnvapen har tagits emot.

Jenny Björkman benar i knarkets klassresa, och finner en klassdimension som fortfarande är högst reell. Dock inte på det sätt som politikerna menar.

Själv har jag författat en av Neos längsta artiklar någonsin, i form av ett porträtt av Mona Sahlin. I artikeln försöker jag reda ut vilka svagheter och styrkor S-ledaren har, och på så sätt besvara frågan om hur väl utrustad hon egentligen är för jobbet som statsminister.

Numret innehåller även en intervju med Fredrik Reinfeldt, en artikel om den ryska medborgarrättsjuristen Karinna Moskalenko, en genomgång av hur tyckareliten röstar och mycket, mycket mer.

Men det får ni läsa direkt i tidningen. Mycket nöje!

Yrkeskriminella för Rödgrön Valseger

Jag har åkt på en riktig dunderförkylning, och är egentligen inte i form för att blogga. Men vissa saker måste helt enkelt kommenteras.

Vänsterpartiet har länge jobbat med bilden av sig självt som hippt, inloggat på kidzens verklighet, nere med gatan, lixom. Denna gång undrar jag dock om de inte har gått lite för långt. Nej, jag syftar inte på den tragikomiska bilden på Lars Ohly poserandes med försök till hip hop-poser tillsammans med några förortsungar. Den var fånig, men inte mer än så.

Värre är det med Ali Esbati, tidigare ledare för ungdomsförbundet, partiets programchef och nu riksdagskandidat.I hans blogg kan man för närvarande avnjuta en låt med rapgruppen Kartellen. Låten innehåller förvånansvärt mycket statistik för att vara en hip hop-skapelse, vilket får mig att undra huruvida någon från Vänsterpartiet varit behjälplig med produktionen.

Men värst är det taffliga försöket till socialt engagerad lyrik, för Kartellens medlemmar har hittills demonstrerat sitt engagemang på ett något särpräglat sett. Exempelvis är en medlemmarna dömd för anstiftan till mord. De engagerade gossarnas cv:n rymmer även en del grova rån och vapenbrott. Inget av detta är hemligare än att det framgått i Sveriges Radios dokumentär i tre (!) delar om bandet.

Det sätter onekligen frasen ”Fuck Alliansen, Kartellen till attack!” i ett intressant perspektiv.

Ärligt talat kan jag inte känna annat än intensivt hat mot den här sortens figurer, och ännu mer mot grötmyndiga studentradikaler som romantiserar dem. Precis den här sortens pack förvandlade mina barndoms kvarter i Stockholms södra förorter till en mardröm, fördrev alla som hade råd att flytta och gjorde livet till ett helvete för dem som inte hade det.

Det här är grabbarna som redan i lågstadiet hade lärt sig hur man ”lånade” folks cyklar, eller fickpengar, innan de avancerade till grövre brott. Nu har några av dem fått jobb som ”rösten från gatan”. I texten framgår för övrigt att de står för sina brott, och att dessa inte är värre än alliansens politik.

Detta är vänsterns förtrupper. Ett gäng simpla kriminella som aldrig gjort något vettigt, aldrig bidragit med något till samhället, under hela sina liv. Med sina brott, sin livsstil och sin sannolikt begränsade arbetskapacitet har de tvärtom kostat samhället miljoner. Nu är de upprörda över att hederliga och hårt arbetande människor har fått sin skattebörda något lindrad, och därför ska de gå ”till attack”.

Ali Esbati innehar femteplatsen på Vänsterpartiets båda Stockholmslistor. Det ger honom en rätt god chans att komma in. Om de rödgröna vinner blir han garanterat åtminstone statsrådsersättare.

Så kompis, när han kommer och vill ha dina skattepengar är det nog bäst att du betalar. Han har jävligt hårda polare.