Greger Hatt sammanfattar socialdemokratins problem

”Jag har sagt till alla sossar som velat lyssna sen förra valet att (s) behöver skaffa sig en egen Anders Borg, i bemärkelsen en person som systematiskt driver fram idéförnyelse. Men istället för att ta sig an det och gå på djupet har man gått in i uppfinnarverkstan för politiska ord.

Arbetslinje och jobbskatteavdrag har då blivit ’pensionärsskatt’, trots att regeringen sänkt skatten för pensionärer mer än den förra. Nödvändiga reformer av rehabiliteringskedja och sjukförsäkring blir ’slag mot de cancersjuka,’ när sjuka misshandlats av självtillräckliga stuprörssystem i decennier. En marginell sanering i den vildvuxna floran av statligt ägande, där staten fortfarande är störst ägare på Stockholmsbörsen, blev ’utförsäljning av vår gemensamma egendom.’ En tiodubbling av antalet miljöbilar blev ’passiv miljöpolitik’.”

Sällan har Socialdemokraternas problem illustrerats mer pedagogiskt, och eftersom illustrationen är signerad Greger Hatt, tidigare talskrivare åt både Ingvar Carlsson och Mona Sahlin, blir den om möjligt ännu mer pregnant.

När jag för ett halvår sedan postade en text som parodierade Thomas Östros, i vilken denne gav regeringen skulden för allt från Djurgårdens underläge i SM-finalen till det dåliga vädret, ansåg någon att det var ett fånigt och oseriöst inlägg. Men jag försökte bara illustrera det problematiska i att i alla lägen angripa politiska motståndare. Med påhittad kritik om så krävs.

Greger Hatt är alltså inne på samma linje. Läs hela hans mycket välformulerade och tänkvärda artikel.

Reinfeldt mot Sahlin i Aktuellt

Det bjöds på minidebatt i kvällens Aktuellt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes för första gången efter att de båda koalitionernas valmanifest presenterades. Det kastades naturligt nog en del siffror, kombinerat med retoriska finesser. Mona Sahlin fick in en bra träff med frågan ”finns det tärande människor också?” apropå Reinfeldts uttalande om att de rödgröna vill höja skatten för ”samhällsbärande” människor.

Det där är ett rätt smart knep, om än djupt ohederligt. För sanningen är ju faktiskt att det, i snävt ekonomisk mening, finns å ena sidan människor som är en förlustaffär för samhället och å andra sidan människor som med sina skatter utgör en vinst.

Visst är det så att huvuddelen av en vanlig löntagares skatteinbetalningar kommer tillbaka till den egna plånboken, inte minst via socialförsäkringssystemet. Men det finns likväl människor som fastnar i missbruk, kriminalitet eller svår sjukdom, och som därför får mer än de själva klarar av att bidra med. Om det inte vore på det viset så hade vi ju faktiskt inte behövt några offentliga välfärdssystem.

Men att kommunicera detta är naturligtvis en politisk omöjlighet, i synnerhet utifrån känslomässiga begrepp som ”tärande människor”.

Däremot sade Reinfeldt, apropå talet om ”pensionärsskatten”, att som pensionssystemet är konstruerat så blir pensionerna starkare ju fler som arbetar, och skattesänkningarna har enligt exempelvis Konjunkturinstitutet haft en positiv effekt på sysselsättningen.

Just så är det, och av exakt samma skäl finns det en poäng i att sänka folks skatter. Vanliga löntagare har inte råd att lägga undan några jättesummor. Det mesta av våra inkomster går på ett eller annat sätt till konsumtion, och den konsumtionen skapar fler arbetstillfällen som i sin tur genererar ytterligare skatteintäkter. Annars hade man ju i ett slag kunnat fördubbla skatteintäkterna genom motsvarande höjning av skattetrycket.

Det här är egentligen ekonomi på gymnasienivå, men har ändå haft otroligt svårt att få fäste i den svenska debatten. Många av våra politiker försöker, dessvärre med viss framgång, inbilla oss att utgifter och intäkter följer linjära mönster, och att nationalekonomi i själva verket inte är mer komplicerat än de fyra räknesätten.

Det fördummar debatten intill det uthärdligas gräns. Och aldrig mer så än sedan Mona Sahlins tillträde som oppositionsledare.

Riktigt eländigt blev det när Fredrik Reinfeldt varnade för den jobbförstörelse som ett slopat RUT-avdrag kommer att innebära. Sahlin verkade inte det minsta bekymrad, utan konstaterade lite slängigt att de som jobbar med att städa hem i stället kan ta värvning i den offentliga vården, och att jobben inom tjänstesektorn ”kommer ändå”.

Men att privata jobb inte uppstår är ju, som jag skrev i Västerbottens-Kuriren igår, faktiskt ett stort problem som Sverige dessutom har dragits med länge. Det började redan under Tage Erlanders tid som statsminister, och har fortsatt under Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.

Och att jobben inte har kommit beror inte på något annat än att det kostar skjortan att anställa i Sverige, jämfört med i länder som till råga på allt nu är på väg in i samma teknik- och utvecklingsintensiva sektorer som vi i vår oändliga självgodhet har betraktat som våra hävdvunna domäner. Och merparten av skjortan utgörs av skatter och avgifter.

Det här påverkar hela jobbkedjan inom privat sektor, från direktören till personen som städar direktörens arbetsrum eller hem.

Detta förblir valets undangömda jobbfråga, och inget av blocken har imponerat på den här punkten. Men genom att, sådär i förbifarten, konstatera att tjänstesektorn växer oavsett vad man gör med den har Sahlin diskvalificerat sig från både ekonomi- och jobbdebatten.

Att kacka i eget bo

Som jag tidigare har skrivit i Aftonbladets proffstyckarblogg, har Socialdemokraterna tagit det negativa kampanjandet till för Sverige hittills oprövade nivåer. Men som jag också har skrivit tycker jag inte att detta är något egentligt problem. På samma sätt som jag emellanåt härsknar till och läser lusen av någon här i bloggen måste politiker och partier få markera mot sina rivaler.

Negativt kampanjande ställer dock högre krav på avsändaren än vad affischer med budskap av typen ”Tillsammans hand i hand bygger vi det ekologiska föregångslandet Sverige för våra barns och alla söta delfiners skull”. Och mot den bakgrunden är jag rätt säker på att den senaste personattacken från Socialdemokraterna kommer att baktända.

Fredrik och Filippa Reinfeldts privatekonomi är vederbörligen genomlyst av landets journalister. Att de tjänar bra är ingen nyhet, och därmed har de naturligtvis också tjänat på skattesänkningarna. Socialdemokraternas smutskastning innehåller därmed inget som helst av nyhetsvärde.

Men vad värre är: ingenting tyder på att Socialdemokraterna tjänar på att prata om skatter, och varje försök från deras sida att peka på förhållanden i motståndarnas privata ekonomiska kommer förr eller senare resultera i att även Mona Sahlins ekonomi blir föremål för diskussion.

Och upp med handen, alla som tror att den hårt pressade S-ledaren med fler skandaler än förtroendeprocent i ryggen tjänar på det.

Socialdemokraternas enda chans att vinna valet är att få medelklassen att rösta på dem, och det enda skarpa medelklassförslag de har är sänkningen av förskolans maxtaxa. De borde alltså pumpa på med den frågan, och undvika att bjuda upp Reinfeldt och Borg till skattedans. För att inte tala om att bjuda in till en diskussion om partiledarnas privatekonomiska angelägenheter.

Men de gör tvärtom. Jag börjar undra om de ens vill vinna detta.