Sverige blev bättre med friare alkohol

En fascinerande sak med liberaliseringar är hur snabbt det som var före dem ter sig absurt.

Det skriver Sanna Rayman i SvD idag apropå min rapport om hus Sverige ändå tagit ett antal steg mot en friare och roligare inställning till alkohol; fler utskänkningstillstånd, generösare öppettider, större sortiment och i princip fri införsel för privatpersoner. Larmen om vad som skulle hända med våld, död och sjukdomar har inte varit i närheten av att besannas. Smålandsposten uppmärksammade rapporten för några dagar sedan. Och DN gjorde ett stort reportage redan i förväg. Uppdatering: Johan Norberg skriver om rapporten i Metro. Och jag i Aftonbladet om hur vi kan gå vidare med liberaliseringar. Rapporten Alkoholen – en lyckad svensk liberalisering finns här.

Jobba gratis åt monopolet

Inbjudan var trevlig – och avslöjande. Progress PR undrade om jag ville delta i ett panelsamtal i Almedalen arrangerat av Systembolaget? Ämnet: Kommersiell näthandel, ”en av de tyngsta alkoholpolitiska frågorna i Sverige just nu”. Laguppställningen på förbudssidan var redan klar. Anna Carlstedt från IOGT-NTO och Lena Hallengren (S). Jag blev också bjuden till en middag för deltagare, politiker, opinionsbildare och journalister, ”Systembolagets Magdalena Gerger är värd för middagen och hoppas på bra diskussioner.” Kunde jag inte komma på tisdagen ordnades en ny på onsdagen. Visst är det intressant. I höstas polisanmäldes ett antal vinklubbar och andra aktörer som hjälper svenska medborgare med den privatimport av alkohol som blev legal 2007 i samband med Rosengrendomen. Anmälare var IOGT-NTO, men mycket tydde redan då på att det var Systembolaget som låg bakom anmälan. Att Systembolaget tänker driva den politiska frågan om nätimportörernas existensberättigande i Almedalen är förstås ytterligare stöd för den tesen. Men det var ju vidsynt av Systembolaget att bjuda in en opponent, och i sak har jag mycket på fötterna, så jag tackade ja till diskussion och middag och frågade förstås om arvode. Där tog det stopp: ”Systembolaget har som princip att inte betala deltagare på seminarium eller panelsamtal”, blev beskedet från den säkert inte ideellt arbetande pr-konsulten. Okej. Systembolaget köper alltså pr-tjänster för att driva en politisk kampanj mot sina konkurrenter på den dyraste av politiska marknader, Almedalen. De driver reklamkampanjer för monopolets bevarande för 10-50 miljoner kronor årligen. Men jag som meningsmotståndare förväntas ställa upp och ge dem draghjälp i frågan helt gratis!? Tack, men nej tack. Tråkigt, blev svaret. Och den där middagen var jag förresten inte heller välkommen till längre. Nåja, jag lär hitta trevligare måltidssällskap. Och argumenten för näthandel och andra alkoholpolitiska liberaliseringar bjuder jag på ändå i min kommande Timbrorapport. Men ett ska ni få nu alldeles gratis. Visst är det intressant att samma personer som hävdar att vi inte kan tillåta gårdsförsäljning av alkohol eftersom sådana regler riskerar att underminera Systembolagets monopol, inte ser risken med att Systembolaget agerar politiskt mot legala konkurrenter. Privatimporten är trots allt ett av villkoren som EU slagit fast för att Sverige ska kunna ha ett försäljningsmonopol i enlighet med EU:s regler. Men då är plötsligt gällande regelverk inte lika viktigt. Och jo, apropå det där om frågans tyngd. Enligt SoRAD var mängden ren alkohol per person som importerades via internet 2009 0,033 liter. En halv procent av befolkningen köpte alkohol via internet. Samma år konsumerades motsvarande 5,8 liter ren alkohol per person från Systembolaget.

Om vi kunde fika oss smalare

Många borgerliga sympatisörer har, med rätta, hånat socialdemokraternas Stefan Löfven för hans tro att ett centralt innovationsråd sätter fart på kreativiteten. Jag hoppas att de även hånar Göran Hägglund för hans idé i DN idag att göra folk smalare genom att fika med kommun- och landstingsbyråkrater.

– Jag kommer senare i år att kalla representanter för staten, livsmedels- och byggbranscherna, landsting, kommuner och ideella organisationer till ett samtal om vad man kan göra för att få stopp på fetmaepidemin.

”Idén har han hämtat från Stor­britannien.” upplyser tidningen. Det är intressant i så fall, för det visar att inte ens socialministern har bekymrat sig om att läsa Alliansregeringens egen folkhälsoproposition. Där kan man nämligen läsa om precis samma idé.

Regeringen tog ett första steg i denna riktning våren 2007 och anordnade en hearing för syftet att lyssna till och ta del av viktiga aktörers synpunkter, erfarenheter och förslag. Representanter från livsmedelsbranschen, livsmedelshandeln, forskning, konsumentföreningar, media och berörda myndigheter deltog. Regeringen avser att fortsätta samverka med ovan nämnda nyckelaktörer i återkommande formaliserade dialoger – ett så kallat dialogforum. Inom ramen för dialogen kan frivilliga överenskommelser uppnås och olika fokusområden lyftas fram och behandlas till exempel portionsstorlekar, marknadsföring, prissättning et cetera.

Den borgerliga regeringen sitter alltså redan i korporativa samtal för att bestämma hur stora portioner mat vi medborgare ska få serveras. ”Staten ska inte ägna sig åt pekpinneri”, säger samtidigt Göran Hägglund. Han är onekligen regeringens lustigkurre. Det är inte heller första gången Hägglund nallar gammal folkhälsopolitisk skåpmat. Härom veckan höll han tal för Sveriges församlade folkhälsobyråkrati och lanserade då det brittiska begreppet nudge (knuff, som jag skriver mer om i min bok Glädjedödarna, s 196-201. Men läs även här  och här). Den här gången med ett förslag om att vi ska lockas att gå i trappor istället för att ta hissen. Något som i själva verket redan en utredning under den förra socialdemokratiska regeringen klurade på.

Regeringens råd för arkitektur, form och design bör utveckla idéer kring hur arkitekturen kan bidra till fysisk aktivitet i närmiljön, exempelvis satsning på metoder för att uppmuntra människor att regelbundet använda trappan.

Vad kommer härnäst, Hägglund? En ”kartläggning av livsmedelstillgängligheten (exempelvis utbud av och pris på nyckelhålsmärkt mat, frukt, grönsaker och energitäta livsmedel)” eller att ”inventera behovet av faciliteter för motion och spontanidrott under beaktandet av jämställdhet och jämlikhet”, för att ta två ytterligare byråkratsysselsättningar från samma papper. Så långt är det naturligtvis mest tramsigt. Det oroväckande är att Göran Hägglund säger sig vara inspirerad av just Storbritanniens sätt att tackla överviktsproblemen. Den brittiska debatten präglas av en långtgående och kränkande paternalism. I Storbritannien är det exempelvis en uttalad strategi från The Cabinet Office att information och annonskampanjer ”ska fokusera på kortsiktiga och personliga kostnader, till exempel att man blir mindre attraktiv, hellre än långsiktiga hälsovinster”. Det är allt vanligare att vägra patienter sjukvård om de inte går ner i vikt. Och framtidsvisionerna i statliga tankesmedjan Foresights förslag 2007 om att tackla fetma är rent Orwellska:

 Elektroniska ransoneringskort med en “fettkvot” skulle kunna hålla närmare uppsikt over feta människors matinköp och ransonera specifika artiklar; de skulle till och med kunna användas för att identifiera överviktiga tonåringar som skulle skickas till statligt drivna ”fitness”-läger över sommaren. (Curry and Kelnar 2004)

Sätt feta människor i läger! Så ser diskussionen ut Göran Hägglunds folkhälsopolitiska inspirationsland. Det är – till skillnad från mycket av det korporativa tramset och gymnastiserandet av en övertung folkhälsobyråkrati – riktigt allvarligt.