Go West

Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen nämnt norska Fremskrittspartiet som en av sina inspirationskällor och förebilder. Men Norges största borgerliga parti vill för liv och pina inte förknippas med de svenska uppkomlingarna, eller dess historia i Vit makt-rörelsen. I dag har jag rest till vårt västra grannland för att ta Fremskrittspartiet på pulsen. Jag har blivit utlovad en exklusiv intervju med Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen, och jag tänker ta reda på hur lika de två partierna egentligen är. Har Jensen något gemensamt med Jimmie Åkesson, och i så fall vad? Hur många flyktingar får, enligt FrP, plats i Norge och har partiets karismatiska ordförande några tips om hur Sverigedemokraterna kan hållas på mattan? För övrigt är jag inte den enda Neo-redaktören som åkt till Norge inför arbetet med nästa nummer. Mattias Svensson blev utlovad en intervju med Ralph Nader, konsumentaktivist och tidigare presidentkandidat i USA för det gröna partiet, i samband med förra veckans bokmässa i Göteborg. Intervjun blev dock inte av, vilket inte avskräckte Mattias som helt sonika valde att förfölja amerikanen över den norska gränsen – där han slutligen fick sin intervju. Räkna alltså med ett mycket intressant höstnummer av Neo – med visst inslag av lusekofta...

Rasistanklagelserna i debatten om debatten

Legitimitet åt smutskastningen. Det här blir en kort kommentar eftersom vi har fullt upp just nu med att göra tidning, men jag vill säga något om anklagelserna mot mig och Johan Lundberg den här veckan. Jag börjar nämligen på allvar tro att världen har blivit galen. Johan och jag skrev alltså på DN Debatt att Sverigedemokraterna bemöts bäst med intelligenta argument, eftersom de har fel och vi har rätt. Vi pekade på att misslyckandet hittills i debatten har synts i två avseenden: 1. Det har funnits en ovilja att diskutera problemen med invandringen, och resonera kring åtgärder, snarare än säga att allt nog löser sig på sikt. 2. Man har inte lyckats formulera varför invandring är något gott. I stället landar man ofta i plattityder om att det är fantastiskt med kebab, och på det viset vinner man inga debatter. Detta upprepade jag i P1 och i TV4:s Nyhetsmorgon, där jag också själv fick frågan om invandringens fördelar och pratade om det moraliska ansvaret att ta emot människor på flykt (jag vet en del om det, jag är själv barn till flyktingar till Sverige), att pluralistiska samhällen är bättre att leva i än det linblonda Bullerbysverige som SD vill tillbaka till, etc. (Mer om detta i Neo, förresten!) Sedan kom reaktionerna. Aftonbladets ledarsida skrev (24/9) att Paulina Neuding låter som Pia Kjaersgaard i radio (ej online). Pia Kjaersgaard alltså, som talar om att invandrare ”förökar sig som kaniner” och borde ”dumpas i Malmö”. Expressen Kultur har en bild på mitt ansikte över rubriken ”Legitimitet åt rasismen”. (Jag bad Expressens kulturchef Karin Olsson ta in en bild på mig även till min replik, för att det vore det mest hederliga i det läget, men fick inget gehör för det.) Chefen för den rödgröna kampanjen, Martin Gelin, kallar mig, Johan Lundberg och Timbrochefen Markus Uvell ”blåbruna”. Blå som i borgerliga och bruna som i nazister alltså. Johannes Forssberg på Expressens ledarsida uttalar sig i senaste Fokus och menar att det handlar om "behov av en hotbild”, en "gemensam ideologisk fiende" i muslimerna. Ali Esbati (V), ser detta som ytterligare ett uttryck för högerns "förbruning" Säger detta eventuellt något om hur den här debatten förs i Sverige? Uppdatering: Expressens kulturchef Karin Olsson har nu svarat med en liten fundering kring yttrandefrihet. Detta är kulturchefens logik, om jag förstår den rätt: Alla som är varma anhängare av yttrandefrihet måste tycka att samtliga saker som publiceras – exempelvis i Expressen kultur – är rimliga, hederliga och intelligenta. Jag misstänker att jag måste vara mycket tydlig och pedagogisk i det här meningsutbytet, så for the record: Jag har inget som helst emot att bli kritiserad, men tycker inte att man ska ägna sig åt osakliga anklagelser och smutskastning. Bra princip att hålla sig till för en redaktör, tycker jag.

V och SD på väg ut i öknen

Som jag skrivit på Proffstyckarna, är Miljöpartiets erbjudande att göra upp med Alliansen om migrationspolitiken ett smart drag – faktiskt det första smarta eftervalsdraget de gröna har gjort. Det innebär dels att partiet stänger ute SD, men även att en tänkbar utväg för Alliansen i form av ett mer passivt stöd från SD hotar smälla igen. Jimmie Åkesson har inga som helst skäl att delta – passivt eller aktivt – i några tuffa beslut om regeringen ändå gör upp över blockgränsen om SD:s hjärtefråga. Nu har även Mona Sahlin kontaktats av Fredrik Reinfeldt, och den stukade S-ledaren har inte kunnat göra annat än spela samma kort som MP. Något alternativ till att agera ansvarsfullt har hon inte. Det måste betecknas som en triumf för Reinfeldt. Plötsligt är Moderaterna den sol som resten av partierna kretsar runt. Hans ställning som obestridd ledare cementeras. Men nu till det verkligt intressanta. Vänsterpartiet håller på att tugga fradga över att deras samarbetspartners öppet diskuterar med regeringen. Här får man nog förstå dem. Först tvingar S och MP dem att avstå från sina skattehöjningar och att acceptera gällande budgetregler – bara för att efter valet splittra oppositionslinjen och förhandla med de borgerliga. Avgående riksdagsmannen Kalle Larsson var först ut på banan, med ett mycket märkligt uttalande om att en blocköverskridande uppgörelse innebär en anpassning till SD – trots att de senare tvärtom marginaliseras. Nu har han fått sällskap av Lars Ohly som uppger sig ha kallat till rödgrönt toppmöte med orden "Vi gick till val som ett regeringsalternativ, det blir inte trovärdigt om man ändrar sig." De rödgröna ser med andra ord ut att falla samman, när de inte har något maktskifte att se fram emot. Och vänsterpartisterna fruktar, på mycket goda grunder, att de håller på att bli lika marginaliserade som SD. Det skulle i så fall innebära att riksdagens två främsta pajaspartier manövreras ut, vilket självfallet är mycket glädjande. För när allt kommer omkring har varken Lars Ohly eller Jimmie Åkesson i den seriösa divisionen att göra.