Någonstans mellan 1 och 30

[caption id="attachment_4170" align="aligncenter" width="300"] Systembolaget värnar om monopolet där alla måste köa till samma butiker. För offentliga medel köper de studier och bedriver lobbying för att stoppa lagliga konkurrenter.[/caption] En av de trevligare rättigheterna vi begåvats med av EU är rätten att som privatpersoner importera drycker som inte finns hos det statliga monopolet. Ett antal företag är behjälpliga med skatt och administration kring detta. Man klickar, väntar och får en trevlig låda levererad till dörren. Själv gillar jag Vinoteket.se som hittar småskaliga och gärna ekologiska producenter av kvalitetsviner, en affärsmodell som inte passar monopolbolagets volymimport. Alla gillar förstås inte denna rättighet. Argast är Systembolaget, som ser som sin mission ha svenskarna köande och kuvade utanför deras butiker. Att det retar ett statligt monopol förhöjer förstås upplevelsen av att handla hos andra. Men Systembolaget stannar inte vid att vara arga. Det statliga företaget har försåtligt lobbat mot sina konkurrenter för offentliga medel. Förra året var de på plats på den dyraste lobbyarenan av dem alla, i Almedalen. Nu har de (eller du och jag, för det är vi som betalar) köpt en studie av Handelns utredningsinstitut. Eller studie och studie. HUI har höftat till tre prognoser där framtidens näthandel med alkohol beräknas ligga i spannet 0,9–4,3 procent av den totala alkoholhandeln om fem år, och i spannet 1,3 –28,7 procent om tio år. Som ni märker är det inte någon särdeles informativ prognos, och det är helt i sin ordning. Handeln blir ju vad den blir, om nu inte politikerna får för sig att inskränka de rättigheter som Rosengrendomen ger oss (och som man ska komma ihåg därmed är EU:s villkor för att godta det svenska försäljningsmonopolet). Om HUI:s prognos inte är särskilt seriös är det nu ingenting mot Systembolagets hantering av densamma. I ett pressmeddelande hänvisas till HUI:s studie (utan att nämna att den är köpt av Systembolaget) genom att bara lyfta fram det mest dramatiska utfallet. Mellan 1,3 och 28,7 procent ("Det kan komma noll, det kan komma hundratusen.") blir alltså hux-flux: ”upp emot 30 procent av marknaden inom tio år – om ingenting görs.” ("HUNDRATUSEN! Oh, jävlar du!") Om ingenting görs mot de statliga monopolens hänsynslösa lobbying för sina egna intressen lär siffermisshandeln och propagandan för offentliga medel fortsätta. Kanske med ett minskat utbud av kvalitetsviner som följd.   P.S. Som jag konstaterar i min rapport Alkoholen – en lyckad svensk liberalisering från förra året talar fakta för att Sverige klarar liberaliseringar på alkoholområdet betydligt över förväntan. Varken dödlighet, våld eller sjukdomar har ökat enligt prognoserna och i många fall snarare minskat när vi fått ökat utbud, generösare öppettider och avskaffat fem av sex monopol. D.S.

Ett tillkortakommande

En i över ett halvt sekel bästsäljande författare och filosof, inspiratör till många av de liberala förändringar vi sett på senare tid och till ett antal politiska rörelser och personer (för det förra se exempelvis Edward Younkins ed Ayn Rand’s Atlas Shrugged och för det senare Anne C Hellers Ayn Rand and the world she made). En kvinna som flydde undan en av 1900-talets grymmaste diktaturer, som tidigare och mer insiktsfullt än många andra kritiserade totalitära samhällen och var lika kritisk mot socialismens ideal som mot dess praktik (se exempelvis Chris Sciabarra Ayn Rand: The Russian Radical om att denna bakgrund gav henne ett antal egna infallsvinklar). Som sedermera kom att bygga sin egen framgång i det Amerika hon beundrade och vars ideal som självständighet, frihet, entreprenörskap och kapitalism hon kom att bidra till att återupptäcka och förtydliga (se exempelvis Jennifer Burns Goddess of the market – Ayn Rand and the American right). Någon vars magnum opus Atlas Shrugged (Och världen skälvde) rymmer teorier om betydelsen av pengar för frivilligt utbyte av människors bästa insatser och om sex som något av den högsta och renaste njutning människan är förunnad här i världen. Som tar några av de mest bespottade och förhånade minoriteterna i försvar: De kreativa genierna, människorna som satsar sitt omdöme på att gå sin egen väg och förändrar världen till allmänhetens fromma på vägen, människor vars styrka förstås är av ett helt annat slag än den styrka som bygger på hot och våld, vilket så många kritiker tycker om att förbise. Och vars insiktsfulla (och komiska) skildring av myglandet i kampen om politiskt inflytande och de verkliga avsikterna och konsekvenserna bakom allt för mycket fagert tal om ”uppoffringar” och ”socialt samvete” spelats upp i verkligheten gång på gång, inte minst under finanskrisen. Någon som redan i och med The Fountainhead (Urkällan) formulerat ett unikt etiskt ideal i en produktiv, kreativ och oberoende person som varken söker makt över andra eller söker underordna sig andra, en universell och rationell egoism som också berikar andra. (En bok som inte alls är lika enformig i persongalleriet. Den som prompt vill ha även fula hjältar, fagra skurkar, goda människor av begränsad förmåga eller som lägger mer än de har råd med på att hjälpa andra eller sympati med människor som har något gott i sig men som ändå brutits ner av omständigheterna kan med fördel läsa den mer individinriktade The Fountainhead.) Som sedan efter dessa och två andra romaner kom att utveckla sina tankar om etik, politik, konst och filosofi vilket finns samlat i unikt urval på svenska i Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (för en filosofisk systematisering se Leonard Peikoffs Objectivism: The philosophy of Ayn Rand) Som bland annat härleder en radikal kapitalism ur en ny filosofisk grund, Aristotelisk dygdetik och rationalitet snarare än brittisk skeptisk utilitarism. Som i praktisk politik kom att försvara kvinnans rätt till abort och att bestämma över sin kropp, och rikta svidande kritik mot påvliga encyklikor om sex och fördelningspolitik. Ja, där man lätt hittar minst tio saker värda att slå upp och få ett tankeväckande perspektiv på metafysik, utilitarism, John Rawls, p-piller eller när man bör hjälpa andra, vare sig man håller med eller inte. Det stannar förstås inte där. Har man läst Ayn Rand hittar man paralleller att reflektera över nästan varje dag. Som idag den här listan där folk på sin dödsbädd ångrar att de inte stod upp för sina egna värden i livet, precis det Rand menar är vägen att förverkliga det bästa inom oss (men som är allt annat än enkelt). Eller när Leif Zern kräver tragiska slut i konsten, filosofer vill undervisa om sex som självuppoffring, Moder Theresas lidande hyllas som ädelmod, välvilja förväxlas med välfärdsstaten,  psykologen Barry Schwartz inte får någon rätsida på varför människor som bryr sig mer om egen prestation och mindre om att mäta sig med andra är lyckligare, psykologer och ekonomer enas om betydelsen av arbete och kreativitet eller … ja ni fattar. Servera allt detta och förstås betydligt mer därtill i en snygg låda till en kulturellt och politiskt bevandrad recensent, som svarar med ”jag struntar i det. Det hade varit väldigt förutsägbart att skriva om böckerna. Mina slutsatser hade om möjligt varit ännu mer förutsägbara. Ungefär 107 på en skala mellan 0 och 100.” Jag vet inte hur man tydligare deklarerar en intellektuell walk over.

En hälsosam politik

Göran Hägglund inledningstalar idag på konferensen 10 år med svensk folkhälsopolitik. En politiker som lovat att hålla på politikens gränser tar förstås tillfället i akt att ge några tydliga besked.

Kära folkhälsobyråkrater, Osunda vanor är till för att brytas. I tio år har byråkratin svällt kring saker som borde vara folks egna angelägenheter. Ni har ägnat utredningar åt att klura kring hur folk ska gå i trappor och lagt förslag om fler byråkratjobb genom folkhälsoråd, dialoger eller att ”inventera behovet av faciliteter för motion och spontanidrott under beaktandet av jämställdhet och jämlikhet”. Mitt budskap till er efter tio år är: Nu räcker det! Festen är slut, ni har lagt er i den sista champagneserveringen på krogen, föreslagit den sista inventeringen och sammanställt den sista osakligt alarmistiska statistiken. Gå hem och sök riktiga jobb! Vi lägger ner Folkhälsoinstitutet!

Nä, det blir väl som vanligt en invit till nya fikasamtal kring gamla förslag. (Uppdatering: Ja, det verkliga talet blev tyvärr det sistnämnda: "Jag tror att det skulle vara till stor nytta för det hälsofrämjande arbetet om några av de viktigaste aktörerna tog ett gemensamt initiativ att samla verktyg och information riktat till den enskilde individen kring hälsofrämjande.")