Neo Blogg


Ivar Arpi - 14 maj, 2014

Upploppet i Husby – ett år senare

Kvällens Uppdrag granskning "Upploppen i Husby" lyckas särskilt bra med en sak: att lyfta fram de vanliga husbyborna. I programmet hör man de boende i Husby desperat ringa in till larmcentralen. ”Snälla vi har barn, vi är rädda att det händer något i våra lägenheter”, säger en av inringarna. Jag vet inte hur andra känner, men det är dessa husbybor som jag främst känner med. De har mina sympatier. I ett reportage i DN Sthlm från i går berättas också att de flesta Husbyborna idag anser att upploppen främst gick ut över dem. Vilket är helt sant. Det var deras butiker, lokaler och bilar som brann. Det är också värt att påminna om den lokala organisering som skedde för att hindra upploppen. Utan eldsjälar som exempelvis Fahd Luyombya, verksamhetsansvarig Stödtorget, hade det antagligen tagit mycket längre tid. Han organiserade lokalbor som begav sig till upploppsplatserna och desarmerade situationerna. Sådana förebilder hjälper troligen mycket.

Nu ett år senare är det dags att fråga sig vad som låg bakom upploppen.

En hel forskargrupp, med flera forskare som är inriktade på postkoloniala och postmoderna perspektiv, gick i måndags ut på SvD Brännpunkt och menade, lite hårdraget, att ojämlikheten bar skulden. Och polisens våld. Hur ser ojämlikheten ut då?

Den absoluta fattigdomen har minskat i Sverige – bara Luxemburg har färre verkligt fattiga än vi. Den sittande regeringens politik har också lett till att allt fler är sysselsatta, och det har blivit bättre även i Husby. Från 2006 fram till upploppen förra året hade sysselsättningen ökat från 46,7 till 52,2 procent (2011). Även skolresultaten hade förbättrats, trots att många nyanlända invandrarelever kom under perioden. Gängbildning och organiserad kriminalitet stärks inte bara på grund av arbetslöshet. Det finns massor av före detta bruksorter i Sverige med lika dystra siffror, men där lyser upploppen med sin frånvaro. Nej, i vissa svenska ytterstadsområden finns en annan sorts utanförskap och en destruktiv ungdomskultur som ser majoritetssamhället och polisen som en fiende. Tolvåringar kastar inte sten för att de saknar heltidsjobb. De gör det för att det är spännande och för att få status bland äldre ungdomar. Politiken har sin roll i att bryta den utvecklingen, men den klarar sig inte ensam.

"Det finns jobb att få om man söker. Det finns fritidsgårdar, det finns föräldrar som stöttar. Allt det där svarta som beskrivs är långt ifrån hela sanningen", sade Sabrin Nekach som bott i Husby hela sitt liv till DN Sthlm i tisdags. Det är hoppingivande att läsa lokalbor som tänker så.

Hur minskar den ojämlikhet som finns? Vänstern gillar stora offentliga satsningar. Men politikerna satsar redan enorma summor pengar på dessa utsatta orter. Projekt efter projekt efter projekt. I ett avsnitt av programserien Det delade Sverige tog journalisten Katarina Gunnarsson upp den projekttröttheten som finns i ett område som liknar Husby. Jobb i ett integrationsprojekt och sedan arbetslöshet igen. Och sedan börjar karusellen om igen. Att bara säga att man ska "satsa mer" leder ingenvart.

Men vissa saker är verkligen svarta, och inte bara mediala svartmålningar. Den som bor i Husby, Rinkeby, Rosengård eller Bergsjön har i dag inte samma rättigheter som den som bor i Limhamn, Askim eller på Lidingö. På pappret har de förstås det. Men i realiteten är de i stor utsträckning utlämnade till lokala, destruktiva krafter. Få vågar därför vittna i rättegångar, vilket lämnar fältet öppet för parallell rättsskipning. Det är dessa vanliga medborgare som tar smällen när stenkastarna och de kriminella tar över deras områden. Det är inte polisen och politikerna, utan stenkastarna och de kriminella som trampar på deras rättigheter. Såklart vill de kriminella att polisen håller sig borta från Husby, eller Backa och Rosengård för den delen. På många liknande orter finns samma sorts kriminella som tjänar på att det upprättats parallellsamhällen. De har allt att vinna på en allmän misstänksamhet mot ordningsmakten.

Enligt en ett år gammal artikel i Metro, från när upploppen pågick för ett år sedan, byggdes konflikten upp efter att polisen trappat upp razziorna mot knarklangare i området. Ingen överraskning då att de flesta som är misstänkta för upploppen är tidigare dömda. Budskapet är: ”Stör oss inte!” Stenarna som haglat är inte bara ett uttryck för ett generellt missnöje, utan också en del av en regelrätt maktkamp mot staten. Det Mehmet Kaplan (MP) sade för ett år sedan, gäller än i dag: "På sina ställen har kriminella lättare att rekrytera än vad de politiska partierna har".

Det verkar finnas vissa likheter med liknande upplopp. Uppdrag granskning tar upp Paris 2005 då den utlösande faktorn var två pojkar med invandrarbakgrund dog efter att ha gömt sig från polisen. I London 2011 var det en svart man som sköts ihjäl i Tottenham. Det verkar finns en känsla av "vi och dom" i flera områden med hög andel med invandrarbakgrund. Det är inte ett problem som är isolerat till Sverige, utan finns i flera länder, vilket exemplen visar. Exakt när det sker och vad som blir den tändande gnistan verkar dock slumpartat.

Det finns de som säger sig föra förortens talan. Men de liknar oftare apologeter för kriminella och våldsamma aktivister. Allt är polisens och övriga samhällets fel. Vi mot dem. Uppdrag granskning visar sekretesstämplade dokument om hur polisen anser att Megafonen underblåste oroligheterna. Megafonen gick ut och kallade dödsskjutningen av 69-åringen för mord och krävde en ursäkt av polisen. En hemsk händelse, som de alltså medvetet försökte profitera på. I programmet visas också Megafonens presskonferens, som de höll under pågående upplopp, där deras talesperson Rami Al-Khamisi sade att ”Det som hände i måndags var ett mord på en av våra grannar. En konflikt mellan polisen och Husbys medborgare.”

Polisen mot medborgarna. Som om Sverige vore en polisstat. Det är lätt att räkna ut vem som tjänar på att fler tror på en sådan världsbild.

Quena Saruco i Megafonen sade på samma presskonferens att polisen var de som attackerade, inte tvärtom. Hon kom med anklagelser om att polisen kallar förortsbor för ”råttor, luffare, negrer”. I Uppdrag Granskning framkommer det dock att bara två anmälningar om det inkommit, varav en är polisens egen efter medieuppgifter. Sanningshalten i påståendena är svår att bedöma. Men påståendet passar verkligen som handen i handsken på Megafonens världsbild. För Megafonens syfte är klart: polarisera förorten mot det övriga samhället. De vill framställa omvärlden som en fiende. Polisen som förövare. I Göteborg är det Pantrarna, Megafonens systerorganisation, som intar samma position i debatten, med identisk världsbild och retorik. Men vare sig Megafonen eller Pantrarna är representanter för förorten.

De har en egen agenda. Inte heller kriminella eller stenkastare är representanter för dessa utsatta orter. De bör inte heller behandlas som det. En bättre gissning är att det är de som ringer in till larmcentralen är mer representativa för Husbys invånare.


Ivar Arpi - 12 maj, 2014

Hess mot folkgrupp – en dom i tiden

Som troende muslim tyckte 19-årige Azhar Ahmed att det USA-ledda Afghanistankriget från 2001 och framåt var illegitimt. Där deltog hans eget land, Storbritannien, som bekant i insatsen. När afghaner dog var det ingen som sörjde, men när brittiska soldater dödades blev det ceremonier och sorgsna rubriker. Hur rimligt och rättvist är det egentligen, undrade Ahmed? Så dödades sex brittiska soldater 2012 i en attack i Lashkar Gah i Afghanistan. Den dödligaste attacken på de brittiska styrkorna i landet sedan 2001. Britterna sörjde. Afzhar Ahmed ansåg att det var ett hyckleri. Varför inga rubriker om döda afghaner? I vredesmod gick han in på sin Facebook-sida och skrev: ”alla soldater borde dö och fara åt helvete”. Konsekvensen? Polisen kom och knackade på. Senare samma år dömdes Afzhar Ahmed för ett rasistiskt motiverat hatbrott. Kontexten han skrev i, att han tyckte att vanliga afghaner som dog inte fick någon uppmärksamhet, ignorerades helt i domen. Domstolen slog fast att uttalandena var ”nedsättande” och ”uppviglande”.

Var det en rimlig dom? En arg 19-åring formulerade sig klumpigt. Men hatbrott?

Låt mig ta en liten omväg för att beskriva ett aktuellt fall som liknar Azhar Ahmeds.

Under protesterna på Tahrirtorget begicks systematiska och omfattande våldtäkter av kvinnorna på torget. Den egyptiska aktivisten Soraya Bahgat berättade om ”helvetescirklar” där männen omringade enskilda kvinnor och slet av dem kläderna. Denna situation resulterade i att frivilliga, både män och kvinnor, gick samman och bildade Tahrir bodyguard för att försöka skydda de kvinnliga demonstranterna. Egyptens kvinnor kämpade på två fronter – både mot regimen och mot de islamistiska krafterna i demonstrationerna. Under protesterna på Tahrirtorget mellan den 30 juni och den 4 juli 2013, som tvingade fram militärens ingripande mot Muhammed Mursi, rapporterades 91 fall av våldtäkt och trakasserier, visade Human Rights Watch i en rapport. Liknande siffror rapporterades ända sedan de första demonstrationerna mot Hosni Mubarak 2011. Mörkertalet var stort. De allra flesta fall anmäldes inte ens, eftersom polisen sällan tar kvinnor som blivit våldtagna på allvar. Även utländska kvinnor drabbades. 2013 våldtogs en 22-årig holländsk journalist på Tahrirtorget, vilket liknar fallet från 2011 då den sydafrikanska journalisten Lara Logan våldtogs på samma torg. Det här är inte isolerade fall. 1 av 200 egyptiska kvinnor har inte blivit sexuellt trakasserad, visar en ny rapport från FN. Och det gäller i vardagslivet i hela Egypten, inte bara i demonstrationerna på städernas torg. Det är i princip så nära 100 procent man kan komma i enkätsvar.

En våldtäktsepidemi svepte under den arabiska våren genom Tunisien, Jemen och Syrien där de gamla regimerna utmanats eller störtats. Kvinnor som rör sig fritt löper stor risk att överfallas. Enligt Amnesty, och egyptiska organisationer som Tahrir Bodyguard, har attackerna mot kvinnor ofta varit organiserade. Budskapet var att det offentliga rummet inte är till för kvinnor. Att de borde hålla sig hemma. Inomhus. Inte bara regeringsmakten, utan även revolutionen tillhörde män, män och åter män. ”En tjej bidrar med 100 procent till sin egen våldtäkt när hon försätter sig i den sortens situationer”, kommenterade Adel Abdel Maqsoud Afifi, egyptisk polis, lagstiftare och islamist, saken till New York Times (26/3 2013).

En fullständigt vidrig situation rådde alltså inte bara på Tahrirtorget, utan i stora delar av regionen.

Det tyckte även Michael Hess. Under en krönika i Aftonbladet som handlade om de pågående våldtäkterna på Tahrirtorget skrev han: ”när ska ni journalister inse att det är djupt inrotat i Islams kultur att våldta och misshandla sådana kvinnor som inte rättar sig efter Islams lära. Finns ett stort samband mellan våldtäkter i Sverige och antalet invandrare från [Mellanöstern och Nordafrika]”. För detta dömdes han i torsdags i Blekinge tingsrätt för hets mot folkgrupp.

Är Hess påstående sant? Det saknar betydelse, anser Tingsrätten i domen. Varför? Jo, Hess underlät sig i sin kommentar på Aftonbladet att hänvisa till etablerad forskning eller islamska källor. ”Tingsrätten konstaterar därför att det är uppenbart att Michael Hess uttalande inte varit en del i en saklig och vederhäftig diskussion.”

Vi backar ett steg. Är islam helt väsensskild från andra religioner? Ta ICA-reklamen inför årets påsk där ICA-Cindy äcklades av nattvarden. De raljerade över centrala kristna trosuppfattningar. Hets? Knappast. Smaklöst? För vissa.

Ett annat exempel: ”Kristna värderingar är inte bara att älska sin nästa, utan handlar till exempel om synen på abort och kvinnans ställning i familjen”, sade Margit Silberstein, SVT:s politiska kommentator, i Aktuellt i onsdags kväll (7/3). Silberstein ville låta påskina att kristendomen är kvinnoförtryckande. Efter att hon fått kritik skrev hon ett förklarande blogginlägg där hon vidareutvecklade. Då tog hon även upp ett exempel med en rättrogen katolik som ogillar både kvinnor och homosexuella. Ägnar sig Silberstein åt hets mot kristna? Bör hon dömas för att hon inte hänvisade till "etablerad forskning"? Det minimikrav för att yttra sig som Blekinge tingsrätt kallar ”vederhäftighet”.

Nej, Silberstein ansluter sig till en lång historia av tänkare som har betraktat kristendomen, och organiserad religion, som kvinnoförtryckande. Åtminstone om hon menar som hennes kritiker anser. Att diskutera om uttalandet om kristendomen är rätt eller inte är fullt rimligt, och det är en pågående diskussion både i och utanför kyrkorna. Twitter och Facebook hade tvingats lägga ned om tingsrättens krav på "vederhäftighet" genomdrevs mot alla.

Pluralism och värdet av mångfald brukade betyda att människor med olika åsikter och levnadssätt skulle tolereras. I dag betyder det snarare att vissa på förhand definierade grupper, om de uppfattas som svaga, ska få privilegiet att fredas från kritik och obehag. Det innebär att vissa grupper har friheter, medan andra har skyldigheter mot dessa grupper. Det blir tydligt om man läser domen mot Michael Hess. Där skriver tingsrätten att man inte bara får nyttja sin yttrandefrihet hur som helst utan även har ”en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör angrepp på deras rättigheter och inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.”

Michael Hess är sverigedemokrat. Men det ska inte domstolen bry sig om, så klart. Alla ska vara lika inför lagen. Men Blekinge tingsrätt verkar ha misslyckats med detta fundamentala krav i en rättsstat. Hess dömdes, liksom Azhar Ahmed, för tankebrott, och för att han inte anslöt sig till den påbjudna visionen om framsteg i relationer mellan olika samhällsgrupper. Inget i domarna mot någon av dem antyder att de utgör något som helst hot mot någon. Det finns mycket att säga om med Hess uttalande, men det ska göras i en öppen debatt, inte dikteras i rätten.

Hess dömdes av den enkla anledningen att han inte höll tillräckligt god ton.


Ivar Arpi - 7 maj, 2014

Vänsterextremisterna är inga goda hjältar

Hur många skribenter, kändisar och offentliga personer hyllar öppet nazister? Nämn en enda. Det går inte, för det finns inga. Och det är betryggande. Mer oroväckande är hur många som urskuldar eller till och med ställer sig bakom våldsbejakande vänsterextremister, vilket inkluderar främst Revolutionära Fronten (RF) och Antifascistisk Aktion (AFA). De som högröstat är emot politiskt våld när det utförs av nazister, börjar sväva på målet när det handlar om extremvänsterns våld. Det anses som ett gott våld. Denna överslätande attityd är utbredd i offentligheten. Ett axplock:

”Vi med mörkt hår är inte rädda för AFA”, skriver Mikael Feldbaum, chefredaktör på Tidskriften Arena, på Dagens Arena (18 dec 2013). Vidare skriver han att ”känslan av tacksamhet mot AFA är utbredd bland oss med mörkt hår”.

Feldbaum verkar tro att han är fredad från attacker för att han svart hår. Men som kvällens Uppdrag Granskning Det goda våldet visar, har Revolutionära Fronten även attackerat slovakiska gästarbetare i Sverige. De hade inget som helst med nazismen att göra. Men de modiga kämparna i Revolutionära fronten är inte så nogräknade som vissa skribenter vill tro.

Petter Larsson på Aftonbladet kultur underkänner tanken om att vänsterextremism har något gemensamt med jihadism eller högerextremism. ”Extremvänstern är alltså – enligt statsmaktens egna beskrivningar – extremistiskt mycket emot rasism, nazism och sexism. Man är extremister i sitt motstånd mot miljöförstöring och djurplågeri, och extremt mycket för demokrati och jämställdhet.” (16/12 2013)

Ja, ni hör ju. Det extrema med vänsterextremister är inte deras våld utan att de är så extremt goda.

Samma teori framförde Ann Heberlein i Sydsvenskan (20/12 2013). ”Det är skillnad om man slåss för eller mot fascism, om man är för eller emot alla människors lika värde och rättigheter.” Och lite längre ned i samma text skriver hon ”Här har vi alltså å ena sidan en grupp människor som faktiskt vill något gott – försvara varje människas rätt till liv och existens oavsett etnicitet [...]”.

Heberlein gick så långt som att kalla vänsterextremisterna (”de som gör något”) för hjältar.

Även inom Ung Vänster finns stöd för Revolutionära Fronten. Där har tre distriktsordföranden blivit uteslutna för att de öppet stödjer RF. Först att uteslutas var Marcus Allard som då var ordförande för Ung vänster i Örebro. Men i dag är det 8 av 22 partidistrikt i Ung vänster som vill att uteslutningen upphävs. Är detta återväxten inom Vänsterpartiet?

Så åter till kvällens Uppdrag Granskning. Programmet smular sönder föreställningen om att våldet som de vänsterextrema i AFA och i synnerhet i RF utövar är i självförsvar– att det är det stämmer inte. Vänsterextrema är urskiljningslösa de också. En man som kör svarttaxi luras ut på en parkeringsplats och får sin bil sönderslagen. Slovakiska gästarbetare, en far och son, som råkar vara på fel plats misshandlas. En sjuårig flicka och hennes mormor får glassplitter över sig och tårgasas när deras anhörigas hem attackeras av RF. På sin hemsida lägger RF ut musiksatta videor på sina attacker. De skryter om sitt våld. I programmet får man se chattar där de pratar om hur de hoppar på folks huvuden och sparkar in deras ansikten. "Hahaha" eller "Gött" blir ofta svaren.

Det räcker med att uppfattas tillhöra de högerextrema för att attackeras. Inte bara högerextremister utan även utomståendes liv riskeras också. RF agerar folktribunal och bödel. Som Mattias Ståhle, journalist på Eskilstuna-kuriren som fokuserat på politisk extremism, säger: "Flera attacker och 'hembesök' har gjorts mot folk som påståtts vara högerextremister, men bara är kompisar eller umgås i samma krets som nazister. Offren har ofta varit människor som inte ägnat sig åt politisk aktivitet vare sig nu eller tidigare".

Enligt Ståhle står vänsterextrema för runt 95 procent av alla attacker som utförs mellan extremgrupperna i Mälardalen, även om de själva kallar det för självförsvar. Det är snarare de högerextrema som ägnat sig åt självförsvar. Inte för att de inte velat gå till mer attack, men eftersom de enligt Ståhle saknat kapaciteten som de vänsterextrema har. Självförsvarsretoriken skaver. Till saken hör att de vänsterextrema uppfattar den rådande kapitalistiska ordningen som våldsam. På så sätt blir deras våld nästan per definition självförsvar. It's the system, man!

Det är alltså inte bara nazister som råkar ut för de vänsterextremas goda fina våld. Fredrik Nykvist blev misshandlad i Eskilstuna häromåret. Varför? Han var aktiv i Liberala partiet. Han sparkades ned bakifrån. Våldsverkarna motiverade sitt dåd med att liberaler är ”arbetarfientliga” och att de skulle göra allt de kan för att liberaler inte ska få synas eller höras mer.

19-årige Rebaz Sanar, ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Eskilstuna, går numera ständigt med överfallslarm efter attacker från en av de ledande i Revolutionära fronten. Frontfiguren har hotat Sanar om vad som kommer ske om han inte slutar med politiken.

Detta är alltså vad Ann Heberlein kallar för att "göra något". Hjältar. Det är detta Petter Larsson kallar för att vara "extremt mycket för demokrati". Mikael Feldbaum känner "tacksamhet".

Ännu märkligare blir det när akademiker rycker ut och försöker skyla över vänsterextremismen med "forskning". I Uppdrag granskning intervjuas Magnus Wennerhag, sociolog på Södertörns högskola, som var en av fem forskare som för en månad sedan skrev på DN Debatt (5/4) att det var fel att regeringen ville motverka vänsterextremism. Det hotade demokratin, menade de. Inte vänsterextremismen alltså, utan försöket att motverka den. Detta eftersom vänsterextrema vill ha "mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer". När Wennerhag konfronteras med videorna med vänsterextremister där de misshandlar och vandaliserar blir han närmast svarslös.

Men det är inte bara skribenter och akademiker som urskuldar och hyllar de vänsterextrema. I programmet visas årets Grammisgala, som sändes i SVT, där Kartellen framförde sin låt Underklassmusik. På scenen stod kända skådisar i rånarluvor, och bland annat Ola Rapace mimade i micken. Och när man invigde Kulturhuvudstadsåret i Umeå stod maskerade aktivister på rad på scenen. De hyllade Joel Bjurströmer Almgren som häromdagen dömdes till 6,5 års fängelse för ett dråpförsök i samband med demonstrationen i Kärrtorp. han hade knivhuggit en nazist två gånger i ryggen.

Kartellen är intressanta i sammanhanget. I videon till Underklassmusik är Revolutionära fronten med. Och på Revolutionära frontens hemsida kan man se Kartellen posera med en av deras fanor. Ena sekunder skryter Sebbe Stakset om hur många slagsmål han själv varit i och att han är kompis med folk i RF. Men när Stakset konfronteras med videorna där de tar till våld slår han ifrån sig kritiken om att deras metoder skulle vara odemokratiska. ”Men hela jävla Sverige är antidemokratiskt!”, säger han. En petitess som att riksdagen röstas fram av svenska folket viftar han bort.

Jag har tidigare skrivit om gullande med Sebbe Stakset och Kartellen här på Neo-bloggen. De vill stajla om sig från yrkeskriminella till politiskt medvetna. Men ränderna verkar inte gå att tvätta bort i deras fall. Göran Greider har ju kallat Kartellen för ”En strålkastare riktad mot det svenska samhället” (Aftonbladet 9/4). Och nog är de en strålkastare som belyser hur svenska kändisar, skribenter och allsköns människor som borde veta bättre låter sig förföras av våldsamma extremister bara för att de är vänster.

Det hela är egentligen mycket enkelt. Bara för att vi alla avskyr nazister innebär inte det att vänsterextremister är goda. Båda står för odemokratiska värderingar och tvekar inte inför att skada meningsmotståndare.