Flera kartläggningar har visat att undervisning om alkohol, narkotika och tobak ökar elevernas kunskaper och riskmedvetande, men inte har någon styrkt förebyggande effekt när det gäller rökning berusningsdrickande eller andra riskbeteenden. Det man också vet är att preparatinriktad information och skrämselmetoder i värsta fall kan bidra till att förvärra problemen och till och med locka sårbara och osäkra ungdomar att testa.
Så låter det när Statens folkhälsoinstitut (Att göra det möjliga (2006), s 12.) själva fått utvärdera senaste års statliga informationsinsatser om alkohol och droger.
Detta är generell och vida känd kunskap i folkhälsosammanhang. Redan på 1970-talet var det känt att försök att ge kunskap om droger och alkohol inte ändrade elevernas beteende, och efter 1980-talets försök med mer känslobaserad kommunikation är det känt även bland folkhälsoförespråkare att inte heller det fungerar.
Sven Bremberg sammanfattar (i Narkotikaförebyggande arbete i skolan, Andreasson, Sven (red) Narkotikan i Sverige – Metoder för förebyggande verksamhet, Statens folkhälsoinstitut R 2008: 23, s 173) kunskapens roll:
Det finns föreställningar om att kunskap om skadeverkningar skulle vara en betydelsefull bestämningsfaktor för drogbruk. Vardaglig erfarenhet visar dock att det inte finns några enkla samband mellan kunskap och beteende. De flesta rökare är väl medvetna om den fara de utsätter sig för. Trots detta fortsätter de att röka. Ett annat exempel utgör narkomaner – det är en grupp med osedvanligt goda kunskaper om narkotika. Vetenskapligt har man heller inte kunna visa på några tydliga generella samband mellan kunskaper och beteenden.
Nackdelarna med statliga informationsinsatser är desto flera, även om de också ger skäl till varför politiker och byråkrater envisas med att fortsätta med dem (utöver den uppenbara att de får ha sina jobb kvar). På Nya Zeeland kunde man efter en kampanj för måttligt drickande konstatera att de personer som tagit del av kampanjen var mer positivt inställda till alkoholpolitiska åtgärder mot tillgänglighet, prissättning och reklam jämfört med de hushåll som inte exponerats för kampanjen. Med statliga ”informationskampanjer” ändras alltså människors politiska värderingar. Staten styr opinionen mot en positiv inställning till statliga förbud och förmynderi.
När Sverige för några år sedan fick en nationell handlingsplan mot alkohol motiverades satsningen på föräldrastödjande åtgärder och skolinformation med precis detta. De beskrevs som: ”insatser som har en begränsad direkt effekt på alkoholvanorna även där vetenskaplig metodik utnyttjas. Däremot har även dessa program en viktig opinionsbildande effekt”.
När regeringen nu vill spendera 50 miljoner kronor av skattemedel på ännu en informationskampanj för att möta ökad cannabisrökning bland ungdomar är det alltså på basis av den cyniska kalkylen att åtgärden förvisso är meningslös och kanske skadlig för ungdomar som tar droger, men sannolikt kommer att ge politiska poäng åt regeringen för deras hårdhänta nolltoleranslinje mot knarkare.
Eller kan det vara så att inte ens regeringskansliet orkar läsa kunskapsunderlaget från Statens folkhälsoinstitut om hur informationsinsatser (inte) fungerar? Det kan man förstå. Numera finns dock en betydligt roligare och intelligentare text i ämnet. För bara runt en femtiolapp kan regeringskansliet spara 50 miljoner kronor. Och betydligt mer än så om de läser hela Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Ett tips i all välmening.
[...] För en femtiolapp kan regeringen spara 50 miljoner – Antagligen bästa säljpitchen ever, dessutom fett bra bok! [...]
Det är ren galenskap vad regeringen håller på med.
Men jag förstår inte logiken,
för att resonemanget ska hålla måste man också visa att prissättning, tillgänglighet och minskad reklam inte har något utslag på misshandel och hälsoläge. Om människor som får kunskap, visar ökad förståelse för dessa åtgärder innebär det att kampanjerna möjliggjort en medvetandehöjning som tillsammans med spridd självkännedom om människans böjelse för den närliggande njutningen ger det då friare valet att kunna välja behovet av ett visst skydd. Ett indirekt led för att medla mellan kortsiktig önskan och långsiktig vilja. Om reklamen i samhället totalt ligger på 60 miljarder med den främsta uppgiften att få oss att konsumera, kanske det vi inte i ett upplyst tillstånd skulle valt, för att producenterna ska få behålla jobben, är väl 50 miljoner som motgift helt begripligt och en småsumma i förhållande till de subventioner som skattebetalarna ger till alkoholindustrin i form av kriminal- och sjukvård för att betala dess externa effekter.
Du menar att informationskampanjer om en viss drogs farlighet på något sätt skulle göra folk friskare och mindre benägna att misshandla folk fast de inte har någon konstaterad effekt på konsumtionen av drogen i fråga (möjligen en viss ökning i riskgrupper)? Jag är rädd att jag måste nominera det här i kategorin “årets mest desperata stödhypotes”.
Jag trodde att reklam för tobaksrökning, full tillgänglighet av alkohol osv ökar användningen.
Om folks förståelse för regleringar ökar genom kampanjerna borde dessa alltså indirekt leda till bättre hälsa och mindre våld genom minskad konsumtion via effekterna av åtgärderna.Det är väl just för att glappet mellan kunskapen(den långsiktiga viljan) och beteendet(den kortsiktiga önskan)finns som individen kan önska regleringar. Den slutsats du landar i beror på att du dels utgår ifrån att människor är viljelösa indoktrineringsobjekt dels att kampanjerna drivs av biavsikter. Båda dessa antaganden är dina subjektiva tillägg och kan inte härledas från någon vetenskaplig rapport.
Den republikanske presidentkandidaten Jon Huntsmans hustru Mary Kay Hunstman kampanjade mot tobaksreklam 2010 under sin tid som ambassadörshustru i Kina
http://www.globaltimes.cn/opinion/foreign-view/2010-08/558313_3.html
trots sin förkärlek för den lilla staten
Nej, gör inte alls något åt alkohol- och narkotikamissbruket, är Mattias Svenssons linje. Ty då dödas uppenbarligen glädjen, om man skall tro – vilket man självfallet ej skall göra! – hans bok “Glädjedödarna”.
Ack vad denna verklighetsfrämmande naivitet ställer till det i debatten, när en eller annan inte kan låta bli att ta den på allvar och låta sig förföras av den!
Det är bra att den Svenssonska ultraliberalismens anhängare är få och – såvitt kan bedömas – håller på att bli ännu färre och dessbättre inte kan ställa till med något i praktiken, med undantag av att ett eller annat medium plockar fram någon företrädare ibland för att låta denne lufta sina ökenåsikter.
Glöm heller inte att moderaterna och borgerligheten gick fram och kunde överta regeringsansvaret, när de gjorde sig av med nyliberal politik, som gjorde det svårt för motståndaren att hänvisa till Timbro, som tidigare gjorts.
Därför har Timbro – tvärtemot syftet med tankesmedjan – länge förhindrat regimskiftet, därför att dess linje var just nyliberal. Och Mattias Svensson har inte mognat politiskt – än!
BENGT OLOF DIKE