Johan Ingerö

“Jag har sagt till alla sossar som velat lyssna sen förra valet att (s) behöver skaffa sig en egen Anders Borg, i bemärkelsen en person som systematiskt driver fram idéförnyelse. Men istället för att ta sig an det och gå på djupet har man gått in i uppfinnarverkstan för politiska ord.

Arbetslinje och jobbskatteavdrag har då blivit ‘pensionärsskatt’, trots att regeringen sänkt skatten för pensionärer mer än den förra. Nödvändiga reformer av rehabiliteringskedja och sjukförsäkring blir ‘slag mot de cancersjuka,’ när sjuka misshandlats av självtillräckliga stuprörssystem i decennier. En marginell sanering i den vildvuxna floran av statligt ägande, där staten fortfarande är störst ägare på Stockholmsbörsen, blev ‘utförsäljning av vår gemensamma egendom.’ En tiodubbling av antalet miljöbilar blev ‘passiv miljöpolitik’.”

Sällan har Socialdemokraternas problem illustrerats mer pedagogiskt, och eftersom illustrationen är signerad Greger Hatt, tidigare talskrivare åt både Ingvar Carlsson och Mona Sahlin, blir den om möjligt ännu mer pregnant.

När jag för ett halvår sedan postade en text som parodierade Thomas Östros, i vilken denne gav regeringen skulden för allt från Djurgårdens underläge i SM-finalen till det dåliga vädret, ansåg någon att det var ett fånigt och oseriöst inlägg. Men jag försökte bara illustrera det problematiska i att i alla lägen angripa politiska motståndare. Med påhittad kritik om så krävs.

Greger Hatt är alltså inne på samma linje. Läs hela hans mycket välformulerade och tänkvärda artikel.

Det bjöds på minidebatt i kvällens Aktuellt. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin möttes för första gången efter att de båda koalitionernas valmanifest presenterades. Det kastades naturligt nog en del siffror, kombinerat med retoriska finesser. Mona Sahlin fick in en bra träff med frågan “finns det tärande människor också?” apropå Reinfeldts uttalande om att de rödgröna vill höja skatten för “samhällsbärande” människor.

Det där är ett rätt smart knep, om än djupt ohederligt. För sanningen är ju faktiskt att det, i snävt ekonomisk mening, finns å ena sidan människor som är en förlustaffär för samhället och å andra sidan människor som med sina skatter utgör en vinst.

Visst är det så att huvuddelen av en vanlig löntagares skatteinbetalningar kommer tillbaka till den egna plånboken, inte minst via socialförsäkringssystemet. Men det finns likväl människor som fastnar i missbruk, kriminalitet eller svår sjukdom, och som därför får mer än de själva klarar av att bidra med. Om det inte vore på det viset så hade vi ju faktiskt inte behövt några offentliga välfärdssystem.

Men att kommunicera detta är naturligtvis en politisk omöjlighet, i synnerhet utifrån känslomässiga begrepp som “tärande människor”.

Däremot sade Reinfeldt, apropå talet om “pensionärsskatten”, att som pensionssystemet är konstruerat så blir pensionerna starkare ju fler som arbetar, och skattesänkningarna har enligt exempelvis Konjunkturinstitutet haft en positiv effekt på sysselsättningen.

Just så är det, och av exakt samma skäl finns det en poäng i att sänka folks skatter. Vanliga löntagare har inte råd att lägga undan några jättesummor. Det mesta av våra inkomster går på ett eller annat sätt till konsumtion, och den konsumtionen skapar fler arbetstillfällen som i sin tur genererar ytterligare skatteintäkter. Annars hade man ju i ett slag kunnat fördubbla skatteintäkterna genom motsvarande höjning av skattetrycket.

Det här är egentligen ekonomi på gymnasienivå, men har ändå haft otroligt svårt att få fäste i den svenska debatten. Många av våra politiker försöker, dessvärre med viss framgång, inbilla oss att utgifter och intäkter följer linjära mönster, och att nationalekonomi i själva verket inte är mer komplicerat än de fyra räknesätten.

Det fördummar debatten intill det uthärdligas gräns. Och aldrig mer så än sedan Mona Sahlins tillträde som oppositionsledare.

Riktigt eländigt blev det när Fredrik Reinfeldt varnade för den jobbförstörelse som ett slopat RUT-avdrag kommer att innebära. Sahlin verkade inte det minsta bekymrad, utan konstaterade lite slängigt att de som jobbar med att städa hem i stället kan ta värvning i den offentliga vården, och att jobben inom tjänstesektorn “kommer ändå”.

Men att privata jobb inte uppstår är ju, som jag skrev i Västerbottens-Kuriren igår, faktiskt ett stort problem som Sverige dessutom har dragits med länge. Det började redan under Tage Erlanders tid som statsminister, och har fortsatt under Olof Palme, Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.

Och att jobben inte har kommit beror inte på något annat än att det kostar skjortan att anställa i Sverige, jämfört med i länder som till råga på allt nu är på väg in i samma teknik- och utvecklingsintensiva sektorer som vi i vår oändliga självgodhet har betraktat som våra hävdvunna domäner. Och merparten av skjortan utgörs av skatter och avgifter.

Det här påverkar hela jobbkedjan inom privat sektor, från direktören till personen som städar direktörens arbetsrum eller hem.

Detta förblir valets undangömda jobbfråga, och inget av blocken har imponerat på den här punkten. Men genom att, sådär i förbifarten, konstatera att tjänstesektorn växer oavsett vad man gör med den har Sahlin diskvalificerat sig från både ekonomi- och jobbdebatten.

Som jag tidigare har skrivit i Aftonbladets proffstyckarblogg, har Socialdemokraterna tagit det negativa kampanjandet till för Sverige hittills oprövade nivåer. Men som jag också har skrivit tycker jag inte att detta är något egentligt problem. På samma sätt som jag emellanåt härsknar till och läser lusen av någon här i bloggen måste politiker och partier få markera mot sina rivaler.

Negativt kampanjande ställer dock högre krav på avsändaren än vad affischer med budskap av typen “Tillsammans hand i hand bygger vi det ekologiska föregångslandet Sverige för våra barns och alla söta delfiners skull”. Och mot den bakgrunden är jag rätt säker på att den senaste personattacken från Socialdemokraterna kommer att baktända.

Fredrik och Filippa Reinfeldts privatekonomi är vederbörligen genomlyst av landets journalister. Att de tjänar bra är ingen nyhet, och därmed har de naturligtvis också tjänat på skattesänkningarna. Socialdemokraternas smutskastning innehåller därmed inget som helst av nyhetsvärde.

Men vad värre är: ingenting tyder på att Socialdemokraterna tjänar på att prata om skatter, och varje försök från deras sida att peka på förhållanden i motståndarnas privata ekonomiska kommer förr eller senare resultera i att även Mona Sahlins ekonomi blir föremål för diskussion.

Och upp med handen, alla som tror att den hårt pressade S-ledaren med fler skandaler än förtroendeprocent i ryggen tjänar på det.

Socialdemokraternas enda chans att vinna valet är att få medelklassen att rösta på dem, och det enda skarpa medelklassförslag de har är sänkningen av förskolans maxtaxa. De borde alltså pumpa på med den frågan, och undvika att bjuda upp Reinfeldt och Borg till skattedans. För att inte tala om att bjuda in till en diskussion om partiledarnas privatekonomiska angelägenheter.

Men de gör tvärtom. Jag börjar undra om de ens vill vinna detta.

Missa för guds skull inte Lars Åbergs lysande uppgörelse med det eviga tyckasyndom:andet i svensk migrationsdebatt.

“Mycket skrivs och sägs om Sverige­demokraterna och deras för­hållande till invandringen. Väl så intressant är de etablerade partiernas syn på migration och människor som flyttar till Sverige. Genom att förfasa sig över SD kan man framställa sig själv som god även om man i andra former ger uttryck för fördomsfullhet och aktivt reproducerar konstruerade grupptillhörigheter.

[...]

Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare” som om de vore husdjur eller fåglar man matade i parken. Godhetsperspektivet genomsyrar integrationspolitiken och skänker tillfredsställelse till dem som hjälper och vill vara vänliga. Ännu har ingen summerat kostnaderna för alla verksamheter, aktiviteter och projekt som startats för att ge stöd, men det måste nu finnas så mycket samlad erfarenhet av olika försök att få folk självförsörjande och inlemmade i samhället att det går att säga vilka orsakerna är till att så många fortfarande lever på bidrag.”

Såväl vänster som högern har skäl att rodna när de läser Åbergs artikel. Men det som slår mig är inte i första hand att missriktade välfärdssatsningar har satts in till både höga och onödiga kostnader. Viktigare är det faktum att missriktade satsningar har blivit ett sätt att certifiera det egna engagemanget för välfärden.

Sällan har uttrycket “vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter” känts så träffande.  Läs hela!

När jag bläddrar igenom diverse kommunala handlingar, i jakt på intressanta men för den breda allmänheten okända valfrågor, stöter jag på denna pärla till tjänsteutlåtande över en pärla till förslag:

“Carin Jämtin (s) har i enskrivelse till kommunstyrelsen begärt att staden skall utreda ett holkprogram för fåglar och fladdermöss. [...]

Igelkottar, småfåglar och humlor skulle också inom ramen för förskolans och skolans verksamhet kunna stöttas i ämnesövergripande projekt där barnen får möjlighet att bygga holkar och ordna med vinterbon för igelkottar och andra smådjur. Carin Jämtin föreslår särskilda anslag och informationskampanj för skolklasser, “adoptera en igelkott”.

Jag vet faktiskt inte vad som är roligast. Förslaget i sak, eller det byråkratiska språk på vilket det refereras. När jag fortfarande pysslade med kommun- och landstingspolitik hände det ibland att jag skrattade högt åt just den byråkratiska jargongen, varvid tjänstemännen brukade titta på mig med en min av total oförståelse. De förstod helt enkelt inte vad som var så roligt.

Men allvarligt talat, man skulle naturligtvis kunna skämta i det oändliga om miljonprogram för humlor, eller om det uppenbart segregerande förslaget att göra olika satsningar i olika delar av staden, endast på grundval av art.

Men på något sätt känns det som att vänsterpartierna har försatt sig i en situation där det inte längre går att skämta om dem, eftersom varje punchline är så uppenbar. Butlerpolitiken har tagit över dagordningen, helt enkelt.

Det är inte utan att man misstänker att vissa förslag kommit till under inflytande av en helt annan sorts holk…

Min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren handlar om Jobben. Inte de jobb som Reinfeldt och Sahlin bråkar om, utan tvärtom de jobb som ingen av dem har minsta lust att tala om:

“Testa att gå till närmaste valstuga, vilken som helst, och fråga den som står där hur många nettojobb som tillkommit i svensk privat sektor sedan femtiotalet. Forskningsinstitut Ratio menar att antalet är i princip noll. Det betyder att hela den jobbtillväxt som ägt rum under det senaste halvseklet har skett inom offentlig sektor.

Sedan flera decennier är det inte längre särskilt lönsamt att anställa, forska eller utveckla i Sverige. Det är därför Astrazeneca bygger ut i Indien och drar ned här, för att ta bara ett exempel.”

Detta är en svensk överlevnadsfråga i ordets rätta betydelse. Oändligt mycket viktigare än nivåerna i a-kassan eller något annat lika provinsiellt. För att klara av den krävs betydligt mycket mer än jobbskatteavdrag.

Jag hade inte utrymme att utveckla tankegången i tidningen, men i någon mening hänger det ihop med alliansförslaget om att omvandla ett antal socioekonomiska problemområden till ekonomiska frizoner, exempelvis genom tidsbestämda undantag från beskattning och dylikt.

Jag har förvisso aldrig sett en skattesänkning som är för stor för mig att svälja utan vatten, men snacket om frizoner skär ändå i mitt liberala hjärta. Jag delar kanske inte Mona Sahlins definition av rättvisa, vilken den nu är, men det betyder inte att jag saknar rättvisepatos.

Den allra heligaste rättviseprincipen för mig är den om likabehandling. Staten ska, allt annat lika, inte göra skillnad mellan en lågpresterande, invandrad, enbent löntagare i betongförorten och en  storföretagande, ursvensk överklassherre med snirkligt efternamn på Strandvägen.

Mot bakgrund av detta är jag exempelvis för platt skatt, och mot kvotering. Oavsett om den som tjänar på det tillhör någon grupp som det är officiellt synd om eller ej. Det handlar om den blinda rättvisan, och om staten som neutralt ramverk.

Men det är inte min huvudinvändning här, ty vad den sorgliga utvecklingen i svensk privat sektor visar är ju att hela Sverige behöver bli en ekonomisk frizon. Det gäller inte bara de invandrartäta förorterna. Det gäller i minst lika hög grad de döende hålor i Norrlands inland till vilka ingen har en tanke på att invandra. Det gäller medelstora städer som fortfarande inte har funnit sin roll i den postindustriella ekonomin. Det gäller till och med i Stockholm, där en planekonomisk bostadsmarknad och eftersatt infrastruktur har blivit en ekonomisk hämsko.

Jag vet att man måste vara pragmatisk, att allt inte kan göras på en gång. Men varför, snälla varför, kan inte någon enda politiker gå ut och säga att det vi gör nu avgör vilket utrymme vi har 2020, 2030 och 2040? Varför inte åtminstone inleda en rejäl översyn av våra skatter, regler och avgifter, och jämföra dem med hur det ser ut i de länder som vi kan räkna med konkurrens från?

Det är några veckor till valet, och fortfarande handlar inte jobbfrågan om något väsentligt. Däremot har de rödgröna i dag lovat att återinföra kravet på jämställdhetsplaner inom företag. Alla företag. Även enmansföretag.

Det känns ju himla tryggt.

Ett vanligt socialdemokratiskt argument för den svenska arbetsmarknadsmodellen är att den tvingar arbetsmarknadens parter att ta ansvar. För fackföreningarnas del har det inneburit att de hållit igen sina lönekrav, exempelvis för att inte hota sysselsättningsgraden (under lågkonjunktur) eller överhetta ekonomin (i högkonjunktur). Ett annat vanligt påstående är att den höga anslutningsgraden fungerar som broms mot alltför långtgående radikalisering.

Exempel på motsatsen är Storbritannien på sjuttiotalet, då inte minst gruvarbetarnas fackförbund bidrog till ett kaos som stänkte ner Labour-partiet och banade väg för den arton år långa Thatcher-Mayor-eran. Även franska fackföreningsledare som protektionisten José Bové brukar nämnas som skräckexempel på hur det går om vi frångår den svenska modellen.

Frågan är dock vad som är hönan och ägget här. Man kan lika gärna hävda att LO har hållit sig lugna eftersom det parti som står organisationen närmast under långa perioder haft nära nog maktmonopol i Sverige. LO har inte haft något anledning att bråka eller bete sig ociviliserat. Förbundet har ju kunnat ta upp sina problem på nästa möte med den socialdemokratiska partiledningen. På detta sätt har vi fått LAS, MBL, fackligt kontrollerade arbetslöshetskassor med mera.

Men nu faller anslutningsgraden. LO har tappat närmare en halv miljon medlemmar under tjugohundratalet, och trenden är ihållande. Efter fyra år utan direkt tillgång till regeringskansliet och inför den överhängande risken att förlora ytterligare ett val börjar LO sjunga en ny sång.

LO-basen Wanja Lundby-Wedin skriver på Brännpunkt tillsammans med S-politikern Ilija Batljan:

“Vi tänker som första landsting i Sverige utmana lagstiftaren. Vi kommer att, i alla upphandlingar, kräva kollektivavtalsliknande villkor för alla arbetare, oavsett om de bor i Sverige eller arbetar här tillfälligt.”

LO och SAP tänker alltså avsiktligt utmana lagstiftningen, eftersom de ogillar den. Ett sådant utspel hade, vågar jag påstå, varit fullständigt otänkbart på Göran Perssons tid.

Låt oss säga att anslutningsgraden fortsätter sjunka, att socialdemokratin befinner sig i opposition inte bara efter 2010 utan även efter 2014. Kommer LO på den tiden att helt ha utvecklats bort från det ansvarstagande som organisationen tidigare har skrutit om?

Jag blir sällan förvånad längre. Men dagens brännpunktare lyckades få mig att hosta till. Uppenbarligen håller maktabstinensen att bli rejält plågsam för höjdarna i LO-borgen.

Nya Neo har anlänt till redaktionen, och når prenumeranterna strax före eller efter helgen. Inom kort kommer den även att finnas i affärerna. Vår vana trogen släpper vi dock delar av tidningen på nätet i förväg.

Fredrik Westerlund har gjort vad alla ansvarstagande journalister borde ha gjort: kontaktat utrikesförvaltningarna i USA, Tyskland och Nordkorea för att reda ut hur det rödgröna kravet på avveckling av amerikanska baser och kärnvapen har tagits emot.

Jenny Björkman benar i knarkets klassresa, och finner en klassdimension som fortfarande är högst reell. Dock inte på det sätt som politikerna menar.

Själv har jag författat en av Neos längsta artiklar någonsin, i form av ett porträtt av Mona Sahlin. I artikeln försöker jag reda ut vilka svagheter och styrkor S-ledaren har, och på så sätt besvara frågan om hur väl utrustad hon egentligen är för jobbet som statsminister.

Numret innehåller även en intervju med Fredrik Reinfeldt, en artikel om den ryska medborgarrättsjuristen Karinna Moskalenko, en genomgång av hur tyckareliten röstar och mycket, mycket mer.

Men det får ni läsa direkt i tidningen. Mycket nöje!

Jag har åkt på en riktig dunderförkylning, och är egentligen inte i form för att blogga. Men vissa saker måste helt enkelt kommenteras.

Vänsterpartiet har länge jobbat med bilden av sig självt som hippt, inloggat på kidzens verklighet, nere med gatan, lixom. Denna gång undrar jag dock om de inte har gått lite för långt. Nej, jag syftar inte på den tragikomiska bilden på Lars Ohly poserandes med försök till hip hop-poser tillsammans med några förortsungar. Den var fånig, men inte mer än så.

Värre är det med Ali Esbati, tidigare ledare för ungdomsförbundet, partiets programchef och nu riksdagskandidat.I hans blogg kan man för närvarande avnjuta en låt med rapgruppen Kartellen. Låten innehåller förvånansvärt mycket statistik för att vara en hip hop-skapelse, vilket får mig att undra huruvida någon från Vänsterpartiet varit behjälplig med produktionen.

Men värst är det taffliga försöket till socialt engagerad lyrik, för Kartellens medlemmar har hittills demonstrerat sitt engagemang på ett något särpräglat sett. Exempelvis är en medlemmarna dömd för anstiftan till mord. De engagerade gossarnas cv:n rymmer även en del grova rån och vapenbrott. Inget av detta är hemligare än att det framgått i Sveriges Radios dokumentär i tre (!) delar om bandet.

Det sätter onekligen frasen “Fuck Alliansen, Kartellen till attack!” i ett intressant perspektiv.

Ärligt talat kan jag inte känna annat än intensivt hat mot den här sortens figurer, och ännu mer mot grötmyndiga studentradikaler som romantiserar dem. Precis den här sortens pack förvandlade mina barndoms kvarter i Stockholms södra förorter till en mardröm, fördrev alla som hade råd att flytta och gjorde livet till ett helvete för dem som inte hade det.

Det här är grabbarna som redan i lågstadiet hade lärt sig hur man “lånade” folks cyklar, eller fickpengar, innan de avancerade till grövre brott. Nu har några av dem fått jobb som “rösten från gatan”. I texten framgår för övrigt att de står för sina brott, och att dessa inte är värre än alliansens politik.

Detta är vänsterns förtrupper. Ett gäng simpla kriminella som aldrig gjort något vettigt, aldrig bidragit med något till samhället, under hela sina liv. Med sina brott, sin livsstil och sin sannolikt begränsade arbetskapacitet har de tvärtom kostat samhället miljoner. Nu är de upprörda över att hederliga och hårt arbetande människor har fått sin skattebörda något lindrad, och därför ska de gå “till attack”.

Ali Esbati innehar femteplatsen på Vänsterpartiets båda Stockholmslistor. Det ger honom en rätt god chans att komma in. Om de rödgröna vinner blir han garanterat åtminstone statsrådsersättare.

Så kompis, när han kommer och vill ha dina skattepengar är det nog bäst att du betalar. Han har jävligt hårda polare.

Redan innan vi gick upp i morse var denna valrörelse en av de mest bisarra i svensk politisk historia. Vi har sett utspel om butlers i tunnelbanan och krav på könsneutrala toaletter från S, medan M har utmärkt sig med det trädpolitiska utspel som Mattias Svensson bloggar om.

Dagens mest beramade händelse är naturligtvis Thomas Bodström, som först gärna ville ställa upp på ett drogtest, men backade ur när han fick klart för sig vilka droger testet skulle upptäcka. Nästan lika galet är det faktum att rivalen Beatrice Ask lydigt valde att kissa på kommando.

Men detta är alltså inte det enda som förevarit under de gångna tio timmarna. Den gröna riksdagsledamoten Esabelle Dingizian har föreslagit att clowner ska anställas på landets äldreboenden. Jag har jobbat inom äldrevården, och jag kan lova alla miljöpartister att bristen på clowner inte hör till sektorns mer akuta problem. Dessutom tror jag inte att det går att locka clowner till vården. Riksdagslönen är ju så mycket högre.

En annan av dagens höjdpunkter är den debattartikel som sex socialdemokratiska kommunpolitiker i Stockholms län har lyckats få in på Svenska Dagbladets Brännpunkt. De sex föreslår en deal med sina borgerliga motsvarigheter i ett antal andra kommuner: Om de borgerliga bygger hyresrätter så ska vänstern bygga villaområden.

Någonstans här inser man att väldigt många politiker inte tar valet, väljarna eller ens sig själva på allvar. För dem är politiken en tramsig lek, något som ska kryddas med lustiga utspel utan sakligt innehåll. Hur ska man annars förklara att en person som letar villa i Botkyrka ska vara beroende av huruvida det byggs hyresrätter i Danderyd, och vice versa?

Om valdeltagandet inte sjunker rejält i år så vet jag uppriktigt sagt inte vad det beror på.