Mattias Svensson - 18 september, 2010
Tack för all respons på min
röstförklaring. Jag menar det. Jag kan mycket väl förtjäna även glåpord och idiotförklaringar för mitt agerande, fast jag föredrar som vanligt argument i sak. Däremot förväntar jag mig inte oreflekterat medhåll. Hade jag trott att mina läsare var den typen av personer som blint och oreflekterat gjorde som jag, hade det definitivt inte blivit det här partivalet.
Idag i SvD läser jag till exempel till min förskräckelse att Maria Wetterstrand försvarar kvotering i börsstyrelser, ökat skatteuttag och till och med den där för just miljöpartister högst osunda längtan att bli bilfabrikörer och bestämma vad som ska tillverkas. Det är som om den där utlovade liberalismen är ett slags homeopati som skulle bli bättre av att blandas ut. (Vi ska dock komma ihåg att även borgerligheten
hotar med kvotering och vill ha
statliga investeringsfonder). Läs också Fredrik Segerfeldts
bulldozermangling av Maria Wetterstrands bok, med en del slutsatser i linje med
mina.
I regeringsfrågan föredrar jag självklart alliansen framför de rödgröna. Jag är hellre arg på Anders Borg än på Thomas Östros. Men jag är beredd att chansa på att Maria Wetterstrand menar allvar med sina liberala ambitioner. Det är en ökenvandring på jakt efter en liberal guldåder. Kanske är det en hägring, kanske desperation motiverad av sinande frihetsutbud hos alliansen. Kanske förleds jag av min girighet efter liberal hegemoni efter alla år av socialdemokrati.
Men om man menar allvar med att friheten är för alla överallt, att marknad och personlig valfrihet ger bättre miljö för människan och tillvaratagande av resurser eftersom det är ett av våra egenintressen och att rätten till frihet och likhet inför lagen är den mest radikalt jämlika position man kan sträva efter, då får man ibland ge sig ut på nya eskapader i osäker terräng. På vinst och förlust.
Inte ens mina fritänkande liberala själsfränder följer mig i detta.
Johan Norberg röstar på centern,
Fredrik Westerlund också. (Johan passar samtidigt på att tala om att han kastar bort sin röst utan att förvänta sig särskilt mycket för den. Precis en sådan kombination av lojalt röstande och låga förväntningar tror jag
leder raka vägen till borgerlighetens stagnation.)
Magnus Betnér lottar.
Henrik Alexandersson och
Johan Folin röstar Pirat och
Hans Egnell på Liberala partiet. På Neoredaktionen har vi en som kommit ut ur garderoben som
kristdemokrat och några som jag gissar i garderobens hemlighet förmodligen röstar på folkpartiet. Min älskade vegetarian-libertarianska fru har bakat bullar hela natten i ett sista kampanjhäv för moderaterna. Det är gott så.
Min fru Sophia Barthelson får för övrigt min röst lokalt. På Lidingö är moderaterna utmärkta.
Paul Lindqvist har sänkt skatten och håller överklassgnället mot nybyggnation och för svällande kommunal service stången. Dessutom är cykelbanorna skottade och framkomliga året runt på ett helt annat sätt än inne i stan, oavsett om rödgröna eller moderater sitter vid makten. Asfaltsmoderater vet nämligen att sätta värde på framkomlighet och mobilitet, inte symbolhandlingar.
I landstinget har jag varit moderat, men Filippa Reinfeldts agerande i sprutbytesfrågan får mig att byta. Gustav Andersson är en utmärkt kandidat som jag känner ända från tiden då han som centerstudent talade om att halvera staten hos Frihetsfronten. Han och centern får min landstingsröst.