Vilka mål tänker Maria Wetterstrand på?

Jag känner mig lite skyldig till den här debattartikeln efter att ha skrivit på FB med samma kritik mot Maud Olofsson. Jag har hört Maud föra fram synpunkten att företagare ska ge politikerna besked i förväg om exakt hur många nya jobb en eventuell skattesänkning kommer att ge. Kritiken från företagarna var då att det inte går till så att driva företag. Man räknar ihop budgeten och försöker göra det bästa av situationen. Det går inte att isolera skattesänkningar och anställningar för sig. Lite på samma sätt är det med kravet att nu planera för och redovisa varje ton i minskade utsläpp, som Maud kräver av miljöpartiet. Det innebär nu inte att Maria Wetterstrand har rätt i sin tro på målsättningar. Hon skriver: ”Erfarenheterna visar att när riksdagen sätter upp mål så händer det en massa saker i samhället.” Den enda erfarenheten hon delar med sig av är ett mål som riksdagen inte satte (men som ändå nåddes): ”År 2002 satte riksdagen som mål att minska utsläppen med fyra procent fram till 2010. När Miljöpartiet tyckte det skulle vara 12 procent så anklagades vi för att föra landet i ekonomisk katastrof. Idag visar det sig att utsläppen minskat ungefär så mycket utan att denna katastrof har inträffat.” Annars är väl erfarenheten knappast någon högre korrelation mellan politiska målsättningar och dess uppfyllande. Några exempel:

• 1980 satte riksdagen upp målet att minska alkoholkonsumtionen med 25 procent till år 2000. I siffror räknat skulle konsumtionen därmed minska från ca 6,4 liter ren alkohol per vuxen svensk till ca 5 liter. Den faktiska alkoholkonsumtionen på 2000-talet hade istället ökat till omkring 10 liter per person.

• I mars 2000 satte EU upp målet att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi och uppnå full sysselsättning före 2010, den så kallade Lissabonstrategin. Målet var aldrig i närheten av att uppnås vilket lett till att nya mål proklamerats till år 2020.

• FN har inlett varje decennium sedan 1960 med mål för minskad fattigdom och ökad tillväxt, också det mål som inte varit i närheten av att uppfyllas. (Se Fredrik Segerfeldts artikel Fattig toppmötesretorik i Neo nr 2 – 2010)

• Och på tal om miljön. Förra gången FN sjösatte en ambitiös plan för miljö, den så kallade Agenda 21, fick förvisso varenda kommun en egen byråkrati och egna bidrag kring detta. Men för att en svensk kommun skulle bli Europabäst räckte det med en enkel energieffektivisering som handlade om att spara pengar. Om detta skrev Anna-Karin Nyman i Neo nr 3 – 2009, Flis är bättre än gräsrötter.

Mot bakgrund av detta blir man onekligen lite nyfiken: Vad är det för riksdagsuppsatta mål Maria Wetterstrand har erfarenhet av, utöver det utsläppsmål som alltså uppnåddes utan att riksdagen satte det? Men kanske kan vi mot bakgrund av det ovanstående istället hitta en gemensam planeringskritisk balans. Miljöpartisterna kan glädjas åt att politikerna misslyckats med att planera fram tillväxt, så kan liberaler vara lättade över att miljömål uppnås utan att politikerna planerar för dem.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218