Vems betalningsvilja, Sanna?

Egentligen bör man väl avstå från debatter som bara blir mer förvirrande ju längre de pågår. Det gäller definitivt diskussionen kring om människor som vistas i Sverige utan tillstånd ska kunna låta barnen få gå i skolan och få viss sjukvård, där jag förundrats över upprördheten över just denna lilla utgift och resonemangen om att detta premierar papperslösa framför asylsökande. Eftersom den sker med människor jag tycker om och inbillar mig dela en del utgångspunkter med så tänkte jag ändå göra ett försök att bena ut några delar av Sanna Raymans mångpunktade inlägg under en synnerligen adekvat rubrik. En del håller jag såklart med om, som att människor har val även när de inte är trevliga, inklusive valet att ta sig in i och stanna i Sverige utan tillstånd. Vad som menas när man säger inget val om detta är förmodligen att situationen för papperslösa ofta är desperat. Annat är kanske inte så intressant som att Sanna inte vill kalla sig liberal om det är något folk tycker att hon borde leva upp till. Slipp då. Mycket är tyvärr bara skruvat som att Alliansens och miljöpartiets beslut skulle underminera välfärdsstaten. Det jobbiga är att det är just där jag själv blir involverad i polemiken, mer om det nedan. Människorna är redan här En annan förvirrande sak är självmotsägelserna i Sannas inlägg. Hon är med på att det ”parallella samhället” redan finns, hennes term för att människor vistas i landet utan tillstånd. Det är människor som gömmer sig undan avvisning till ett land de flytt från, ofta av synnerligen förståeliga skäl även om de inte räcker för att få asyl i Sverige. Alternativt människor som kommer hit för att jobba helt enkelt eftersom hur dåligt det än är betalt så är det många gånger bättre än i deras hemland. Så länge Sverige envisas med att vara friare och rikare än stora delar av jorden så kommer människor av dessa skäl att söka sig hit. Så länge dessa människor sköter sig finns det heller ingen anledning att vara speciellt upprörd. De ligger ingen till last som inte vill det, och utför ofta tjänster som vi tvärtom betalar för. Åtgärder för att hindra människor att komma hit tenderar dessutom att vara både integritetskränkande, kostsamma och livsfarliga. Samtidigt är de inte så värst effektiva, vilket vi nog ska vara glada över med tanke på vad det skulle ha inneburit: fler som drunknar i Medelhavet, blir inlåsta i Libyen eller kläms i tunnlar under de murar vi bygger vid alltmer militariserade gränser kring EU. Då är det kanske bättre att de är en del av en svensk skuggekonomi, både för oss och för dem. Givet detta förstår jag inte varför Sanna ändå talar om att ”att införa parallella samhällen”. Det är ingen som ”inför” detta ”samhälle”, det är en realitet. Och av skälen ovan bättre än alternativet, tycker i alla fall jag. Det som inte är en realitet är fantasin att vi kan göra Sverige tillräckligt slutet för att inte släppa in någon utan tillstånd. Att ens försöka åstadkommer tillräcklig skada. Här blir jag lite nyfiken på Sanna Raymans ståndpunkter. Vilka medel anser hon själva är legitima för att hålla de illegala borta? Är hon bekväm med EU:s murbyggande och militariserade gränser? Avtalet med Gadaffi om att låsa in människor i Libyen innan de hinner ta sig vidare över Medelhavet? Att italienska fiskare låter flyktingar drunkna eftersom försök att hjälpa dem i sjönöd kan ses som medhjälp till flyktingsmuggling? Med tanke på hur stort problem hon gör av att människor alls befinner sig i Sverige (och EU? Eller något annat land?) illegalt så känner jag mig tyvärr nödgad att fråga. Principen att inte underlätta för utsatta Jag är alltså överens med Sanna Rayman om att det är en realitet att människor finns i Sverige utan tillstånd. (Jag antar tills vidare att vi är överens om att detta i många fall är bättre än alternativen som står till buds vad gäller gränspolitik för att hindra människor från att komma hit.) Där vi skiljer oss åt är om dessa människor ska kunna få viss sjukvård och kunna sätta sina barn i skolan för en relativt ringa kostnad i statsbudgettermer. Det vore egentligen inte mer dramatiskt än att de kan handla mat om det inte vore för den detaljen att vi i Sverige har socialiserat dessa tjänster och de inte går att köpa privat, annat än på en liten exklusiv nischmarknad. Samtidigt är vård och grundutbildning basala tjänster som i de flesta länder rentav upphöjts till rättigheter. Att de inte är åtkomliga för en utsatt minoritet i ett land är ett stort problem. Tycker jag. Och eftersom människor finns här och kommer att finnas här i brist på drakoniska åtgärder vid gränserna eller ett (förvisso i mina ögon välkommet) systemskifte till fri invandring och att välfärden privatiseras, är det en rimlig lösning under tiden att de kan få tillgång till sådana tjänster. För Sanna Rayman är det ett större problem att livet därmed blir lite uthärdligare för dessa människor, och att de därmed skulle kunna bli något fler. Hon har beskrivit det som att de får en premie om de skulle kunna få mer än akutsjukvård om de behöver. Det handlar inte om kostnaden, Sanna går med på att en lösning på detta problem är relativt billig. Utan det handlar om principen att vi på intet sätt ska underlätta livet för människor i denna situation, trots att de är utsatta, fattiga och bor i vårt land. Vad är då argumenten för detta? 1. Det går emot rättsstaten eftersom det är olagligt att vistas illegalt i landet. Här pekar Sanna Rayman på att det kan komma att uppstå vissa problem i sekretesslagstiftningen om vi där reglerar att skola och sjukvård inte ska tjalla på elever och patienter till polisen. Det bör såklart prövas och utredas, och gör det. Däremot är det inte ett dugg konstigt att skolan har i uppgift att undervisa, sjukvården att bota sjuka och polisen att jaga skurkar. Visst, allt detta är staten, åtminstone idag, men det innebär inte att det är särskilt bra med för tät sammanblandning. I samband med sprutbytesprogram låter vi exempelvis vårdpersonal försöka hjälpa drogmissbrukare utan att dessa lagbrytare anmäls till polisen. Självklart borde narkotikan avkriminaliseras helt för att få bukt med organiserad brottslighet och att missbrukare sätts i fängelse, men att staten lever med skilda mål för sjukvård och polis är alltså inget konstigt. På samma sätt blev det med rätta protester när ett sjukhus lämnade ut blodprov till polisen från en statlig genbank i samband med att Anna Lindhs mördare greps. Blodproverna hade nämligen insamlats med forskning som enda syfte, och det ankom inte på sjukhuset att delta i jakten på en mördare. Olika mål och syften med olika statlig verksamhet därför att sammanblandningen skapar problem och möjligheter till integritetskränkande kontroll. Allt kan inte underordnas och reduceras till ett enda mål, och definitivt inte brottsbekämpning. Det är rentav en av rättsstatens grundläggande principer. Därför är det fullt möjligt och inte på något sätt legalt unikt att sjukvård och skola har andra uppgifter än polisen i relation till människor som är här utan tillstånd 2. De som söker eller fått asyl kan bli avundsjuka. Det risken är rätt liten eftersom de som fått asyl får försörjning, bostad och svenskundervisning samt hjälp att söka arbete, tillgång till svenska socialförsäkringssystem samt rösträtt. Plus skola och sjukvård utan restriktioner. Skulle de trots detta avundas någon som lever med avvisningshot och en snäv och illegal låglönearbetsmarknad eller andras välvilja som födkrok för att de kan sätta sina barn i grundskola och kan få viss sjukvård, ja hur tungt är det argumentet egentligen? Sak samma för den som bekymrar sig för incitamenten att söka asyl eller komma som legal arbetskraftsinvandrare. Det kommer alltid att vara mer lockande om det alls är en möjlighet. 3. Det devalverar medborgarskapet. Inget i det svenska medborgarskapet hindrar att man genom detta hjälper icke-medborgare. Det är politiska beslut. Sverige deltar i internationella militära operationer, i internationella samfund och med biståndsinsatser på mer än tjugofaldiga beloppet det handlar om att ge sjukvård och skola till människor i vårt land. Visst, även det senare handlar om att hjälpa utsatta. Det är förmodligen ingen fullkomlig reciprocitet med vård och skola till papperslösa trots att de som befinner sig i landet svårligen kan undvika att betala en del skatter, framför allt konsumtionsskatter som moms och bensinskatt, utan att ens kunna gå till polisen om de utsätts för lagbrott. Men politiskt beslutade hjälpinsatser till utsatta icke-medborgare är inget konstigt eller något som äventyrar medborgarskapet. 4. Sverige kan bli nyliberalt Det vore ju trevligt, men är inte så troligt. Sanna Rayman anför faktiskt detta som argument:

För när vi väl har skapat ett parallellt samhälle - vad är det som säger att en del människor inte kommer börja snegla intresserat på det? Jag menar, vi talar en modell med mycket mycket mindre förmynderi och uschlig välfärd. Och mindre skatt! Man betalar moms och får basics som vård och skola i retur. Man slipper rentav integritetskränkande personnummer och sån skit. Tippetitopp!, sa liberalen och startade debatten "alla borde få välja vilket samhälle i samhället de vill ingå i". Varpå folk plötsligt började strömhoppa till det nya sköna lågskattesamhället med minimerad välfärd...

Tänk om det skulle visa sig så bra att folk ville ha det så! Som skrämselargument förslår det inte riktigt. Är folkhemmet som tankekonstruktion verkligen så viktig att vi inte FÅR skapa något som människor kan trivas bättre med? Sanna du hör ju hur fanatisk du låter. Som nyliberal skulle jag väl snarare vara oroad över att folk ska hävda motsatsen, att på basis av hur illegala invandrare har det på sin låglönemarknad utan legalt skydd och fortfarande tvungna att följa alla förmyndarlagar dra slutsatsen att sådan är nyliberalismen. Att leva som papperslös kommer aldrig att vara avundsvärt med svenska medborgares mått mätt, vare sig med eller utan det mest basala från välfärden. I vilket fall är det nog bäst att lämna den här teoretiska kammarkonstruktionen utan beaktande när vi avgör frågan om utsatta människor i vårt land ska kunna få vård och skola. Taktiserande om eventuella indirekta effekter på lång sikt kan inte vara det avgörande. 5. Det kan äventyra betalningsviljan för välfärdsstaten. Vems betalningsvilja, Sanna? Och varför? Detta vill jag verkligen ha svar på. Vad är det för människor som inte berörs av att behöva försörja folkhälsobyråkrater med meningslösa kampanjer – pengar som går till att berika någon redan odrägligt rik reklambyråtyp för att tala om för oss hur vi ska leva, eller någon projektledare i byråkratin som tjänar dubbla eller tredubbla sjuksköterskelöner – som möjligen lite pliktskyldigt skakar på huvudet åt att vi lägger lågt räknat sju gånger så mycket skattepengar på att förstöra miljön via jordbruks- och fiskepolitik, men som samtidigt upprörs i sitt inre över att lite skattepengar går till sjukvård och skola åt väldigt utsatta människor som förvisso är här utan tillstånd? Är det svårt att argumentera emot? Näe. Vi kan förstå de papperslösas situation och behov. Deras "brott" är bagatellartat och saknar offer. Det rör sig om statsfinansiella småsummor. Äventyrar det viktiga principer? Ja, om det är så viktigt att pengar inte går till förbrytare vore det väl viktigare att dra in pengarna Sverige betalar till FN, där all världens tyranner sitter och myser. Om det är så viktigt att inga pengar hjälper icke-medborgare, varför har vi då trupp i Afghanistan? Ja, varför är vi med i EU? Jag kan respektera en principiell libertarian som säger att varje höjd statsutgift alltid är fel och att detta är att expandera välfärdsstatens åtaganden. Jag argumenterar emot på samma principiella grund eftersom öppenhet och likabehandling inom rådande system ibland kan leda till något högre kostnader (exempelvis att avskaffa pappamånader). Men jag kan inte respektera någon som på det hela taget är okej med att försörja viken klåpare som helst, bara de är svenskar, men upprörs i sitt inre över att det går lite växelslantar i statsbudgeten så att alla barn i Sverige får gå i skola. Varför ska vi alls ta en sådan människas känslor på allvar? Varför ska vi forma politiken efter dem? Delar du den känslan Sanna? Är det verkligen värre för din egen skattemoral att betala vård åt papperslösa än någon statsutgift till svenskar, oavsett hur skadlig, dum eller onödig? Eller är det andra människor du tror resonerar så, men inte du? Varför underblåser du i så fall deras inskränkta nationalistiska känsloliv genom att försöka ge dem något slags legitimitet eller respektabilitet som de verkligen inte har? Då blir ju du också en dum och inskränkt nationalist i din retorik, om så bara i din fanatiska iver att rädda folkhemmet, som inte ens är hotat. Känns inte det lite… onödigt? Liksom för övrigt hela denna debatt.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218