Upploppet i Husby – ett år senare
Kvällens Uppdrag granskning "Upploppen i Husby" lyckas särskilt bra med en sak: att lyfta fram de vanliga husbyborna. I programmet hör man de boende i Husby desperat ringa in till larmcentralen. ”Snälla vi har barn, vi är rädda att det händer något i våra lägenheter”, säger en av inringarna. Jag vet inte hur andra känner, men det är dessa husbybor som jag främst känner med. De har mina sympatier. I ett reportage i DN Sthlm från i går berättas också att de flesta Husbyborna idag anser att upploppen främst gick ut över dem. Vilket är helt sant. Det var deras butiker, lokaler och bilar som brann. Det är också värt att påminna om den lokala organisering som skedde för att hindra upploppen. Utan eldsjälar som exempelvis Fahd Luyombya, verksamhetsansvarig Stödtorget, hade det antagligen tagit mycket längre tid. Han organiserade lokalbor som begav sig till upploppsplatserna och desarmerade situationerna. Sådana förebilder hjälper troligen mycket.
Nu ett år senare är det dags att fråga sig vad som låg bakom upploppen.
En hel forskargrupp, med flera forskare som är inriktade på postkoloniala och postmoderna perspektiv, gick i måndags ut på SvD Brännpunkt och menade, lite hårdraget, att ojämlikheten bar skulden. Och polisens våld. Hur ser ojämlikheten ut då?
Den absoluta fattigdomen har minskat i Sverige – bara Luxemburg har färre verkligt fattiga än vi. Den sittande regeringens politik har också lett till att allt fler är sysselsatta, och det har blivit bättre även i Husby. Från 2006 fram till upploppen förra året hade sysselsättningen ökat från 46,7 till 52,2 procent (2011). Även skolresultaten hade förbättrats, trots att många nyanlända invandrarelever kom under perioden. Gängbildning och organiserad kriminalitet stärks inte bara på grund av arbetslöshet. Det finns massor av före detta bruksorter i Sverige med lika dystra siffror, men där lyser upploppen med sin frånvaro. Nej, i vissa svenska ytterstadsområden finns en annan sorts utanförskap och en destruktiv ungdomskultur som ser majoritetssamhället och polisen som en fiende. Tolvåringar kastar inte sten för att de saknar heltidsjobb. De gör det för att det är spännande och för att få status bland äldre ungdomar. Politiken har sin roll i att bryta den utvecklingen, men den klarar sig inte ensam.
"Det finns jobb att få om man söker. Det finns fritidsgårdar, det finns föräldrar som stöttar. Allt det där svarta som beskrivs är långt ifrån hela sanningen", sade Sabrin Nekach som bott i Husby hela sitt liv till DN Sthlm i tisdags. Det är hoppingivande att läsa lokalbor som tänker så.
Hur minskar den ojämlikhet som finns? Vänstern gillar stora offentliga satsningar. Men politikerna satsar redan enorma summor pengar på dessa utsatta orter. Projekt efter projekt efter projekt. I ett avsnitt av programserien Det delade Sverige tog journalisten Katarina Gunnarsson upp den projekttröttheten som finns i ett område som liknar Husby. Jobb i ett integrationsprojekt och sedan arbetslöshet igen. Och sedan börjar karusellen om igen. Att bara säga att man ska "satsa mer" leder ingenvart.
Men vissa saker är verkligen svarta, och inte bara mediala svartmålningar. Den som bor i Husby, Rinkeby, Rosengård eller Bergsjön har i dag inte samma rättigheter som den som bor i Limhamn, Askim eller på Lidingö. På pappret har de förstås det. Men i realiteten är de i stor utsträckning utlämnade till lokala, destruktiva krafter. Få vågar därför vittna i rättegångar, vilket lämnar fältet öppet för parallell rättsskipning. Det är dessa vanliga medborgare som tar smällen när stenkastarna och de kriminella tar över deras områden. Det är inte polisen och politikerna, utan stenkastarna och de kriminella som trampar på deras rättigheter. Såklart vill de kriminella att polisen håller sig borta från Husby, eller Backa och Rosengård för den delen. På många liknande orter finns samma sorts kriminella som tjänar på att det upprättats parallellsamhällen. De har allt att vinna på en allmän misstänksamhet mot ordningsmakten.
Enligt en ett år gammal artikel i Metro, från när upploppen pågick för ett år sedan, byggdes konflikten upp efter att polisen trappat upp razziorna mot knarklangare i området. Ingen överraskning då att de flesta som är misstänkta för upploppen är tidigare dömda. Budskapet är: ”Stör oss inte!” Stenarna som haglat är inte bara ett uttryck för ett generellt missnöje, utan också en del av en regelrätt maktkamp mot staten. Det Mehmet Kaplan (MP) sade för ett år sedan, gäller än i dag: "På sina ställen har kriminella lättare att rekrytera än vad de politiska partierna har".
Det verkar finnas vissa likheter med liknande upplopp. Uppdrag granskning tar upp Paris 2005 då den utlösande faktorn var två pojkar med invandrarbakgrund dog efter att ha gömt sig från polisen. I London 2011 var det en svart man som sköts ihjäl i Tottenham. Det verkar finns en känsla av "vi och dom" i flera områden med hög andel med invandrarbakgrund. Det är inte ett problem som är isolerat till Sverige, utan finns i flera länder, vilket exemplen visar. Exakt när det sker och vad som blir den tändande gnistan verkar dock slumpartat.
Det finns de som säger sig föra förortens talan. Men de liknar oftare apologeter för kriminella och våldsamma aktivister. Allt är polisens och övriga samhällets fel. Vi mot dem. Uppdrag granskning visar sekretesstämplade dokument om hur polisen anser att Megafonen underblåste oroligheterna. Megafonen gick ut och kallade dödsskjutningen av 69-åringen för mord och krävde en ursäkt av polisen. En hemsk händelse, som de alltså medvetet försökte profitera på. I programmet visas också Megafonens presskonferens, som de höll under pågående upplopp, där deras talesperson Rami Al-Khamisi sade att ”Det som hände i måndags var ett mord på en av våra grannar. En konflikt mellan polisen och Husbys medborgare.”
Polisen mot medborgarna. Som om Sverige vore en polisstat. Det är lätt att räkna ut vem som tjänar på att fler tror på en sådan världsbild.
Quena Saruco i Megafonen sade på samma presskonferens att polisen var de som attackerade, inte tvärtom. Hon kom med anklagelser om att polisen kallar förortsbor för ”råttor, luffare, negrer”. I Uppdrag Granskning framkommer det dock att bara två anmälningar om det inkommit, varav en är polisens egen efter medieuppgifter. Sanningshalten i påståendena är svår att bedöma. Men påståendet passar verkligen som handen i handsken på Megafonens världsbild. För Megafonens syfte är klart: polarisera förorten mot det övriga samhället. De vill framställa omvärlden som en fiende. Polisen som förövare. I Göteborg är det Pantrarna, Megafonens systerorganisation, som intar samma position i debatten, med identisk världsbild och retorik. Men vare sig Megafonen eller Pantrarna är representanter för förorten.
De har en egen agenda. Inte heller kriminella eller stenkastare är representanter för dessa utsatta orter. De bör inte heller behandlas som det. En bättre gissning är att det är de som ringer in till larmcentralen är mer representativa för Husbys invånare.
