Svenska Författarförbundet ville förbjuda videofilmer

Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdiga videovåldet har varit intressant läsning. Den hänsynslösa slakten på yttrandefrihet i riksdagen där i början på 1980-talet är knappast något som idag hedrar politiker som Gabriel Romanus, Bertil Fiskesjö och Per Unckel. Moderaterna kallades ”våldets apostlar” och ”kommersialismens riddare” av socialdemokraterna för att de insisterade på uppskov i ett år, men vek ner sig året därpå. Gabriel Romanus talade om att ”landet kommer att översvämmas av program av typen Motorsågsmassakern”. Han menade samtidigt komiskt nog att den filmen är mild i jämförelse med de fasansfulla filmer som kommer därefter, exempelvis ”The Texas Chain Saw Massacre” (dvs originaltiteln för samma film). Centern och socialdemokraterna struntade totalt i yttrandefriheten. ”Det spekulativa, råa videovåldet saknar definitivt de positiva drag som yttrandefriheten måste anses i första hand främja.” hette det från centerns Annika Öhrström. Stoppa videon! Bortom moralpaniken finns i Höjdestrands kapitel 8 en intressant genomgång av de nationalistiska (om än främst antiamerikanska) och mer partsintresserade försök att reglera videotekniken som föregick Studio S och videovåldsdebatten. För Sveriges Författarförbunds räkning uppträder socialdemokraten och författaren Per Kågeson. Deras inlaga till videogramutredningen pläderade för långtgående restriktioner för den nya tekniken. Dels ville Författarförbundet att utredningen skulle ”överväga införandet av ett system [med] en kulturpolitiskt grundad licens för import, produktion och distribution av videogram”, alternativt, och notera författarens 1984-klingande eufemism för att förbjuda en ny teknik, ville författarförbundet ”utreda möjligheterna för Sverige att helt avstå från videoskivspelartekniken”. Tekniken skulle alltså antingen förbjudas helt eller ställas under licenskontroll under kulturpolitiken. Videoskivspelartekniken fruktades vid denna tid därför att den kunde ge upphov till en marknad där folk valde själva vilka filmer de ville se och där utbudet inte följde av riksdagen och kulturutredningen 1974 fastslagna riktlinjer. Socialdemokraternas inställning var att slå ner på varje avvikelse från de värderingar som riksdagen slagit fast:

”Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen som ligger bakom introduktionen av videogrammen finns det betydande risker för att utbudet kommer att styras av rent kommersiella vinstintressen och därmed bli en spekulation i likgiltigt allmängods. Det skulle i så fall stå i strid med de kulturpolitiska mål som riksdagen fattat beslut om (…) Innehållet kan också komma att domineras av grovt underhållningsvåld i allehanda former, förlegade könsrollsuppfattningar, ohämmad alkoholkonsumtion och ett utpräglat resursslöseri, dvs värderingar som det råder bred politisk enighet om att de bör motverkas. Vi vill främst peka på de betydande negativa konsekvenserna en ytterligare spridning av ett förråat underhållningsvåld skulle få för barnen.” (Motion 1979/80: 1232)

Det räckte alltså med tanken på att filmer om folk fick välja själva inte tillräckligt skulle uppmuntra till strumpstoppande och sopsortering eller att någon skulle ta sig ett järn för att väcka den socialdemokratiska kontrollinstinkten.   Tänk om folk inte läser svenska böcker! Kågeson har å Författarförbundets vägnar sina egna farhågor om vad som väntar:

”En våg av spekulativa videogram kan inte annat än förstärka våldstendenserna i dagens samhälle och ytterligare öka klyftan mellan män och kvinnor. Resultatet blir att människor får mindre tid för varandra och för kulturaktiviteter såsom biograffilm, teater, litteratur och levande musik.”

Kågeson och författarförbundet ville alltså utreda varje möjlighet att släcka och stoppa en ny teknik för att denna skulle kunna konkurrera med deras egen verksamhet. De var rädda att folk skulle sluta läsa böcker när film blev var mans egendom. Särskilt fasade dessa besserwissrar i vanlig ordning för att de arbetare de gjort sig en karriär på att företräda skulle ta varje möjlighet att välja annorlunda om tillfälle gavs, och således i Kågesons retorik bli ”det främsta offret för den kommersialiserade kulturen”. För att motverka detta krävdes om inte totalförbud ”särbeskattning av importerade verk, för att i någon mån skydda den inhemska kulturen” (ett så ogenerat nationalistiskt förslag att det idag är frågan om ens Sverigedemokraterna skulle våga framföra det), där pengarna naturligtvis skulle spridas av Kågeson och hans vänner för att ”stödja kvalitetsproduktion, amatörverksamhet och kvartersvideografer”. Författareförbundets krav skulle så småningom upprepas av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Storstockholm, vars ordförande Maj-Britt Theorin till detta skulle lägga ett betydligt mer uppmärksammat och hånat förslag om att förbjuda parabolantenner. Tänk på det nästa gång du njuter en film i ditt hem, att detta är en teknik som Sveriges Författarförbund och socialdemokratiska kulturarbetare gjorde allt för att förbjuda.