Replik - 23 april, 2014

Svar från MP: Genmodifiering har stor potential

Medierna har enligt en granskning behandlat Miljöpartiet okritiskt. För att underlätta kritisk granskning skrev Neo:s redaktör Mattias Svensson (14/4) Fem kritiska frågor om miljöpolitik till Miljöpartiet. Här svarar Jon Karlfeldt, ledamot i Miljöpartiets partistyrelse och ansvarig för utbildnings- och justitieutskotten, på Neos frågor om bland annat hur man bäst minskar koldioxidutsläpp, får ett hållbart fiske och använder genmodifierade grödor.

jonkarlfeldt

 

Som politiskt parti kan vi visserligen knappast klaga över att slippa negativ publicitet. Däremot välkomnar vi kritisk granskning av vår politik. Varför? Först och främst tror vi på vår politik, och är övertygade om att den i mycket hög utsträckning står pall för sådan granskning, varför den blir ett tillfälle för oss att visa att vi har rätt.

Men ingen är ofelbar, inte heller Miljöpartiet, och om vi inte blir granskade och får våra misstag påtalade för oss riskerar vi att stå fast vid – och i värsta fall genomföra – politik som i något slags objektiv mening är dålig. Lika mycket som en bilfabrik eller en tidskrift behöver vi få vårt arbete kvalitetskontrollerat. Så först av allt, Mattias: tack för hjälpen!

Just miljöpolitiken är inte mitt eget specialområde, men jag vill ändå ta mig an att besvara dina frågor. Jag vill rikta ett tack till de av mina partikollegor som hjälpt mig där min sakkunskap har haft alltför stora brister.

Så till frågorna – och svaren.

 

1) Miljöpartiet vill inte göra det dyrare att minska koldioxidutsläppen

Sammanfattning: Det Konjunkturinstitutet avråder ifrån uppmuntrar Energimyndigheten och EU-kommissionen till, eftersom de ytterst förhåller sig till olika frågor. Konjunkturinstitutets analys, och din fråga, utgår från att minskade utsläpp med X% till 2030 är det enda målet. Så är dock inte fallet, utan det finns fler mål, och då håller inte resonemanget.

Frågan du ställer, liksom Konjunkturinstitutets analys, utgår från att en viss utsläppsminskning till en viss tidpunkt är det enda egentliga målet. Om så vore fallet är det helt rätt att ytterligare mål om t.ex. andel förnybart eller energieffektivisering riskerar att bli en begränsning av vilka lösningar som är möjliga, vilket i sin tur riskerar att höja kostnaden (även om EU-kommissionen själv, i sin konsekvensanalys, gör bedömningen att tre mål inte kostar mer än ett ensamt utsläppsmål[1]). Men precis som Konjunkturinstitutet konstaterar kan det finnas andra mål, och då faller ditt argument.

EU:s uttalade avsikt (i den aktuella grönboken om klimat- och energipolitiken till 2030) är att skapa ett konkurrenskraftigt, leveranssäkert och ekologiskt hållbart energisystem. Även om vi i Miljöpartiet anser att frågan om ekologisk hållbarhet tveklöst måste vara överordnad så ser vi värdet i en politik som främjar hållbarheten men samtidigt ger andra fördelar. Ökad andel förnybar produktion bedöms exempelvis ge säkrare tillgång till energi och förbättra EU:s handelsbalans på energiområdet – två frågor som nyligen aktualiserats ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv genom flera EU-länders beroende av rysk gas. När det gäller energieffektivisering är mängden åtgärder som kan vidtas där och som har en direkt positiv ekonomisk effekt alltjämt mycket stora, men problem i stil med de svaga incitament som Konjunkturinstitutet nämner gör att de ändå inte vidtas. I båda fallen kan kvantitativa mål på EU-nivå spela en viktig roll i att driva investeringar och förmå medlemsstaterna att vidta åtgärder för att överbrygga marknadsmisslyckanden. När det gäller den övergripande avsikten, som alltså omfattar mer än bara en utsläppsminskning, bedömer både EU-kommissionen och den svenska Energimyndigheten att tre mål är mer effektiva än ett.[2][3]

Även om vi håller oss till frågan om ekologisk hållbarhet finns det goda skäl att inte stirra sig blind enbart på utsläppsnivåer. Slutmålet är trots allt inte en minskning med si eller så mycket till 2030, utan slutmålet (i sammanhanget) är ett EU med ett långsiktigt hållbart ekologiskt fotavtryck. Det kommer kräva betydligt mer effektiv energianvändning än idag, och en kraftfull ökning av andelen förnybar energiproduktion (gärna på sikt till 100%). Kvantitativa mål till 2030 på de områdena syftar då inte till att nå utsläppsmålet för 2030, utan snarare mer långsiktiga mål om väsentligen noll utsläpp av växthusgaser och ekologisk hållbarhet i andra avseenden än klimatet.

[1] http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:52014SC0015

[2] http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:52014DC0015

[3] https://www.energimyndigheten.se/Internationellt/Internationellt-energisamarbete–/Energifragan-inom-EU/Aktuellt-inom-EU/

 

2) Miljöpartiet är för bra lösningar för att skapa hållbara fisken, vilket kan inkludera också säljbara fiskekvoter

Sammanfattning: Säljbara individuella kvoter är ett av flera möjliga verktyg som tillsammans kan bidra till ett hållbart fiske, och kan i vissa fall vara det bästa. Mp vill dock inte införa ett obligatoriskt kvotsystem på EU-nivå eftersom det riskerar att gynna stora, kapitalstarka aktörer snarare än de som har minst miljöpåverkan och bidrar till att skapa jobb i lokalsamhället.

För att först klargöra vad vår hållning egentligen är: Miljöpartiet är inte emot att enskilda EU-länder inför säljbara kvoter om de så önskar, eller att vissa specifika fisken kan organiseras enligt något av de många olika system för överförbara kvoter som kan användas. Det vi inte vill är att metoden ska vara obligatorisk i EU.

Säljbara individuella kvoter är endast ett av flera möjliga instrument för att fördela fiskekvoter, och det räcker inte ensamt för att uppnå ett hållbart fiske. Som du själv skriver räcker det inte heller med enbart reglering av totala fångstnivåer, men för att stoppa överfisket är det av stor vikt att sätta sådana nivåer som är hållbara och kontrollera att de inte överskrids – den refererade Science-artikeln om individuella kvoter[1] understryker också vikten av vetenskapligt underbyggda fångstnivåer.

Det är riktigt att varje fiskare bör ges ”ett intresse av hela beståndets växt”. En studie publicerad i Nature 2011[2] visar att detta kan åstadkommas bland annat med individuella kvoter, men att starkt ledarskap, social sammanhållning och skyddade områden också är viktiga faktorer. Nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning om långsiktigt hållbar interaktion med ekosystem har också lyft fram dessa och andra principer som viktiga för att lösa den typ av problem vi diskuterar här.

Men om individuella kvoter nu har potential att vara effektiva, varför vill vi då inte se dem på EU-nivå? Ett system med säljbara kvoter får olika effekt beroende på hur man utformar det [3]. I Danmark har ägarskapet koncentrerats på ett fåtal personer och det danska kustfisket har drabbats hårt.[4] På Island har kvoterna köpts av amerikanska och kinesiska banker och fiskare har tvingades leasa fiskerättigheter från ägarna.[5] Ett obligatoriskt kvotsystem på EU-nivå skulle de facto innebära en privatisering av en idag allmänt ägd naturresurs, och göra fiskekvoter till vilken som helst produkt på EU:s inre marknad. Det skulle kunna öppna för en enorm marknadskoncentration på EU-nivå av vissa fisken – och lokala kustfiskare skulle ha mycket svårt att överleva i den konkurrensen. Vi ser helt enkelt de potentiella nackdelarna med ett EU-gemensamt individuellt kvotsystem som alltför stora.

Miljöpartiet vill inte gynna de fiskare som har mest pengar – vi vill gynna de som fiskar på miljömässigt och socialt mest hållbart sätt. Vi vill fördela fiskekvoter utifrån transparenta kriterier som premierar de fiskemetoder som har minst miljöpåverkan och de fiskare som bidrar till att skapa jobb i lokalsamhället. Den möjligheten finns i EU:s nya fiskepolitik – tack vare ett grönt förslag.[6][7]

[1] http://www.sciencemag.org/content/321/5896/1678

[2] http://www.nature.com/nature/journal/v470/n7334/abs/nature09689.html

[3] http://www.pewtrusts.org/uploadedFiles/wwwpewtrustsorg/Reports/Protecting_ocean_life/CatchShare.pdf

[4] http://wkshop.bakuri.dk/filarkiv/dkfisk.die.dk/file/Evaluering_af_Kystfiskerordningen_2007-2009.pdf

[5] http://www.clientearth.org/reports/technical-briefing-transferable-fishing-concessions-common-fisheries-reform.pdf

[6] Artikel 17 i fiskeförordningen: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2013:354:0022:0061:SV:PDF [7] http://www.greens-efa.eu/fileadmin/dam/Documents/Policy_papers/Green_Policy_Paper_on_Common_Fisheries_Reform.pdf

 

3) Miljöpartiet har en avvaktande hållning till genmodifierade grödor, men är på intet sätt kategoriskt emot.

Sammanfattning: Miljöpartiet har historiskt varit väldigt (kanske omotiverat) skeptiska till genmodifierade grödor och behåller än idag en avvaktande hållning. Vi ser de potentiella fördelarna och säger därför inte tvärt nej, men manar till försiktighet eftersom tekniken innebär nya typer av risker som måste hanteras på ett tillfredställande sätt.

Okej, här får jag medge att påståendet i frågan i grunden är sant: Miljöpartiet motarbetar genmodifierade grödor, åtminstone såtillvida att vi vill ha ett tydligt regelverk för deras användning som utgår från försiktighetsprincipen. Min egen uppfattning är att vi historiskt har tenderat åt det dogmatiska hållet i den här frågan, något som oftast inte är bra.

Genmodifiering av grödor är en teknik som har stor potential att avhjälpa svält och bristsjukdomar, minska miljöpåverkan och sänka kostnader. Det är också en teknik som är förenad med vissa, ibland betydande, risker, och en teknik som – på det sätt den ofta används idag – har skapat en i vår mening trasig marknad.

Att en gröda är genmodifierad är i sig ingenting som automatiskt gör den dålig eller farlig. När vi gör förändringar i en gröda på artificiell väg – förändringar som kan vara stora och som introduceras i naturen plötsligt snarare än gradvis – behöver vi dock vara ödmjuka inför att det kan vara svårt att förutse alla effekter, exempelvis gällande hur den nya grödan kommer att interagera med alla delar av det ekosystem som den placeras i. Det finns alltid en risk för oväntade effekter, som att grödan konkurrerar ut någon naturligt förekommande växtart som det inte alls var önskvärt att konkurrera ut. Därav kravet på försiktighet vid introducering av nya genmodifierade grödor.

Även om en modifierad variant av en gröda inte har några av de problem som diskuteras ovan finns risker kopplade till biologisk mångfald. För att ta ett exempel: naturliga variationer i – till exempel – det vete som odlas på olika håll i Sverige ger en viss motståndskraft; en ny sjukdom eller ett nytt skadedjur kanske drabbar vissa varianter, men inte andra. Om allt vete i Sverige ersattes med en standardiserad variant, där allt utsäde är centralt producerat och genetiskt identiskt, riskerar en betydligt större del av landets veteodlingar att slås ut i ett slag, samtidigt som möjligheterna till naturlig resistensutveckling minskar.

Slutligen det där om den trasiga marknaden. Problemet påminner lite om de där snygga kaffebryggarna som bara fungerar med kapslar från en viss tillverkare; man köper något som ser ut att vara en produkt på en öppen marknad, men som sedan visar sig ha bundit fast en i ett monopol. Ungefär så är det i de fall där ett företag har utvecklat en gröda som är resistent mot samma företags bekämpningsmedel – och sedan har tagit patent på både grödan och bekämpningsmedlet. Till skillnad från i fallet kaffekapslar skulle det visserligen vara teoretiskt möjligt för jordbrukarna att – som man alltid gjort – ta tillvara säd från grödorna och använda som utsäde nästa gång. Detta förbjuder dock ofta avtalen med GMO-företagen. Den ekonomiska makt som dessa företag på så vis får över matproduktionen, för att inte tala om över de enskilda lantbrukarna, ser Miljöpartiet som problematisk.

Det är också så att dessa grödor alltjämt bygger på användning av bekämpningsmedel. Mp:s inställning är att det snarare är ekologisk matproduktion som är rätt väg att gå, och där får vi medhåll bland annat av FN:s särskilda rapportör om rätten till mat.[1] Det gäller även om perspektivet är de bönder i Afrika som du, Mattias, nämner; sagda rapportör lyfter fram ekologisk odling som väg både till ökad produktion, till att motverka klimatförändringarna och till att bekämpa fattigdom.

[1] http://www.srfood.org/en/report-agroecology-and-the-right-to-food

 

4) Mp har inget emot vertikala växthus, utan är tvärtom nyfikna på all innovationer av det här slaget, men kommer ändå säga nej till konkreta projekt om de inte framstår som bra.

Sammanfattning: Miljöpartiet är allmänt positivt till nya, kreativa idéer, och har inget generellt emot vertikala växthus. I det aktuella fallet har dock Mp:s lokalavdelning känt tveksamhet inför det konkreta projektet av bland annat ekonomiska skäl; det framstår helt enkelt inte som en bra implementation av idén.

Jag tycker personligen att det låter väldigt intressant med vertikala växthus och som jag förstår det så har Miljöpartiet i Linköping inte heller något alls mot den idén. Det de lokala gröna däremot har luftat en viss tveksamhet emot är just detta hus. Och det är väl ändå en väsentlig skillnad?

Mp Linköpings invändningar har handlat om att just detta projekt på grund av höga kostnader, tekniska brister och andra problem riskerar att totalt sett bli ett misslyckande. Utöver att en kommun inte bör stötta ett projekt bara för att det är nytt och häftigt, oberoende av den typen av risker, finns också faran att ett misslyckat högprofilprojekt i denna de vertikala växthusens barndom riskerar att förstöra hela konceptets rykte, något som knappast är önskvärt om dess potential nu är så hög.

Jag har inte gjort, och kan utifrån tillgänglig information inte göra, en självständig bedömning av Linköpingsprojektet. Däremot kan jag konstatera att den lokala partiavdelningen är tveksam till projektet och att de skäl de anger verkar sprungna ur en rationell bedömning. Och att de inte har något alls emot vertikala växthus i allmänhet.

5) Vi värnar att landsbygden får stöd, men stödjer inte det ineffektiva och miljöskadliga sätt på vilket så sker idag.

Sammanfattning: EU:s landsbygdsprogram, såväl som annat landsbygdsstöd, dras mycket riktigt med vissa problem. Miljöpartiet anser dock inte att lösningen är att minska mängden stöd till landsbygden, utan att förändra stödens utformning. Vi värnar en levande landsbygd.

Miljöpartiet värnar en levande landsbygd, och står bakom regionalpolitik som generellt koncept. Det är skälet till att vi reagerade negativt på det besked från regeringen som omnämndes i den länkade artikeln. Det betyder inte att vi anser att EU:s landsbygdsprograms nuvarande utformning är perfekt, och inte att vi förnekar att det finns stödsystem på området som är direkt skadliga.

Här använder du ett onekligen mycket effektivt retoriskt grepp i sammanhanget, nämligen att hänvisa till Maria Wetterstrand. Hur kan jag/vi säga emot henne, liksom? Det gör vi inte. Miljöskadliga subventioner är ett otyg som bör och ska motarbetas. Man får dock skilja på olika sorters stöd: en del är kopplad till produktion, en del är rena bidrag, en del är ersättningar för tjänster (som särskilda aktiviteter för att bevara biologisk mångfald i jordbrukslandskapet). De senare finns i landsbygdsprogrammet, där ca 70% av pengarna har gått till olika miljöåtgärder. MP vill se en förändring av landsbygdsprogrammet för att det mer aktivt ska främja övergång till framtidens ekologiska jordbruk. Vi vill också få bättre träffsäkerhet för miljöstöden. Det är visserligen olyckligt att behöva kompensera för de dåliga subventioner som onekligen finns med andra stöd. Men EU-medlemskap och handelsavtal begränsar vilka styrmedel man kan använda för att korrigera för andra felaktigheter.

Bonusfrågan: Miljöpartiet har inte övergivit idén om grön skatteväxling.

Mp anser alltjämt att det är en vettig utgångspunkt att så långt möjligt beskatta det som är dåligt snarare än det som är bra. Arbete är inte dåligt (även om för mycket arbete kan vara det, men det är en annan fråga), och därför är det en fördel om vi kan ersätta en del av skatterna på arbete med skatter på annat – sådant som vi faktiskt vill motverka, till exempel koldioxidutsläpp. Att vi nu (i aktuella budgetförslag) föreslår en hel del nya eller höjda miljöskatter utan att samtidigt sänka skatten på arbete måste ändå ses i sitt sammanhang: att Alliansen under sitt regeringsinnehav har sänkt inkomstskatterna med ca 140 miljarder– men knappt rört miljöskatterna. När nu ett antal olika expertmyndigheter samstämmigt talar om behovet av nettoskattehöjningar framöver för att klara välfärdens finansiering så anser jag att Miljöpartiet ändå agerar fullt ut i den gröna skatteväxlingens anda när vi låter i princip hela Alliansens enorma skattesänkningspaket på arbete vara och istället fokuserar på att höja just miljöskatter.

Några avslutande reflektioner

Det finns en röd tråd i frågorna du ställer, och den är inte särskilt förvånande givet avsändaren: Vilken roll i att möta samhällets utmaningar ska politiken egentligen spela, och hur ska den förhålla sig dels till marknaden, dels till vetenskapen?

Miljöpartiet tror på marknadens förmåga att lösa många problem. Vi ser dock också att den många gånger misslyckas om den lämnas helt vind för våg. Vi ser att politiken har en mycket viktig roll att spela i att motverka marknadsmisslyckanden, exempelvis genom regleringar eller ekonomiska styrmedel. Vissa problem möts till och med mer effektivt med gemensamma lösningar på samhällsnivå än genom processer på en mer eller mindre fri marknad. Det gäller inte minst i försvaret av intressen utan ekonomisk makt, såsom kommande generationer. Samtidigt ser vi att politiken, precis som marknaden, är imperfekt. Konkurrensstörande och miljöskadliga subventioner är exempel på hur politiken kan stjälpa snarare än att hjälpa när den lägger sig i.

Att veta var vi bör agera politiskt och var vi bör låta bli är svårt, liksom hur vi bör agera när vi väl gör det. Där är forskning, rationalitet och vetenskaplighet förmodligen de kraftfullaste verktyg vi har att tillgå. Det politiska systemets roll är att slå fast visionerna, och att sedan fatta de beslut som krävs för att nå dit. Däremot är politiken som regel inte bäst på att komma fram till exakt vilka dessa beslut som behöver fattas är. Det är i det steget i den politiska processen som vi har ett ansvar att arbeta kunskapsbaserat, att ta till oss av vad som går att veta, snarare än att bara tycka.

Ett av de främsta skälen till att jag är miljöpartist är att jag upplever att mitt parti i mycket hög grad gör just detta – och kanske än viktigare har en uppriktig ambition att göra det. I den mån det ändå sker att vi driver politiska förslag som enligt rådande kunskapsläge inte kommer att föra oss närmare våra visioner, ja då är det både lätt och rätt att kritisera oss. Lätt, eftersom vi har fakta emot oss. Rätt, eftersom vi helt enkelt har fel. Sådan kritik kommer vi alltid innerst inne att välkomna. Även om vi inte alltid lyckas göra det med ett leende, och även om vi kanske glömmer bort att säga tack.

Jon Karlfeldt (MP)

Ledamot, partistyrelsen (ansvarig för utbildnings- och justitieutskotten)


Kommentera Marie


4 kommentarer

  1. Marie says: 7 juli, 2015 kl. 22:09

    Hej
    Jag har länge undrat vad man menar när man säger att genmodifierade grödor är ett hot mot den biologiska mångfalden. Jag har frågat miljöpartister men aldrig fått något riktigt svar. Du nämner den odlade mångfalden. Är det det ni menar? Inom EU finns endast ett så kallat event godkänt för odling. Det kallas MON810 och är en majs som är resistent mot bland annat majsmottslarver. Det är dock inte MON810 som odlas. På EU:s gemensamma sortlista finns cirka 200 sorter som innehåller resistensgenen från MON810. I övrigt varierar egenskaperna.

    Svara
  2. Andreas says: 25 april, 2014 kl. 12:18

    De två sista styckena är intressanta. Vilken forskning lutar ni er emot när ni propagerar för en hög (ibland t o m helt fri) invandring till Sverige? Mig veterligen är alla ledande svenska forskare på området överens om att kostnaderna är mycket stora och inte hållbara i längden. Att ni som grönt parti inte verkar bry er om de enorma påfrestningarna på miljön det skulle innebära om 100-tals miljoner fattiga emigrerade till Europas välfärdsstater är även det intressant.

    Tror det är många som upplever att miljöpartiet är ett av de partier som allra minst baserar sin politik på forskning och kunskap utan mest på känslor och föreställningar om godhet, en slags socialliberal moralism med total avsaknad av intellektuell hederlighet, för den moderna självspäkande men självupptagna bolåneångestmänniskan som ju är så mycket godare än den kalla moderaten i porten brevid.

    Svara
    • Ingemar Basth says: 25 april, 2014 kl. 19:15

      Jag är jättenyfiken på vad intellektuell hederlighet innebär och hur det vetenskapligt kan definieras och på vems premisser denna definitionsgrund vilar.

      Svara
      • Andreas says: 28 april, 2014 kl. 14:23

        Intellectual honesty är ett engelskt begrepp det finns mycket skrivet om, en enkel googlesökning kommer man rätt långt med om man är intresserad.

        Fri invandring kontra bevarandet av national- och välfärdsstaten är ett exempel på den brist av stringens Miljöpartiet numera är genomsyrat av. Det går inte att som miljöpartist driva på libertarianska idéer som fri invandring (som förutsätter ett mardrömssamhälle, om man är rödgrön) och tro att man kommer undan med det med hedern i behåll. Detta och mycket annat är sånt som dagens journalister borde uppmärksamma väljarna på, med lika stor entusiasm som när man granskar (bland journalisterna) mindre populära partier.

        Svara