Sommarens böcker

Sommartider är bokläsartider. Lagom till de första höstdagarna tänkte jag därför, som förra året, passa på att summera några intellektuella högtryck och lågtryck. Från dygder till sex och våld, från mat till övervakningsstat och med klassfester, avslöjanden och misslyckad planering som några andra ingredienser. Enjoy! Deirdre McCloskey The bourgeois virtues – Ethics for an age of commerce Denna bok behöll länge sin dygd i bokhyllan, men inför en intervju med Deirdre McCloskey (köp nya Neo) började jag läsa den. Oj, vilken läsfest! McCloskey förenar det bästa av sina akademiska discipliner ekonomi, historia och retorik till en välberättad och historisk argumentation för att kapitalismen både bygger på och är bra för moralen. Och nä alla svenskar som tror att moral har något med att vara sexuellt pryd att göra, könsbytaren McCloskey (som till 52 års ålder hette Donald) som hyllar 68-rörelsens genombrott för sexuella minoriteter är något helt annat. McCloskey väcker liv i en klassisk aristotelisk dygdetradition och visar hur sådana dygder legat till grund för och utvecklats av kapitalismen. Heder handlade exempelvis tidigare om det kriminella gäng idag kalla respekt, att vara fruktad för makt och hänsynslöshet (eller kysk som kvinna). Med borgerlighetens intåg blev detta istället en dygd som handlade om personens sanningsenlighet och pålitlighet i ömsesidiga utbyten. Trots McCloskeys kristendom, pragmatism och billiga slängar mot randianer är det svårt att inte dra fruktbara paralleller till just Ayn Rand. Här är två kvinnor som bygger försvar för kapitalism på den industriella revolutionens historia, utifrån aristoteliska dygder och med Immanuel Kant och hans krav på ovillkorlig självuppoffring som sin antites. Dygdekatalogen är ganska likartad trots de radikalt olika etiketterna. Det McCloskey kallar ödmjukhet är i själva verket insikten att verkligheten trumfar ens egna önskningar, vilket Rand kallar rationalitet. Rand fördömde å sin sida ödmjukhet som en falsk blygsamhet som fick en att sätta inställsamhet före sanningslidelse, vilket även McCloskey kritiserar. Jag får intrycket att McCloskeys kännedom om vad Rand faktiskt skrev är rätt sporadisk. Och i den monumentala ansatsen att med bred pensel måla stora historiska skeenden och sätta den i ett filosofiskt-ekonomiskt sammanhang händer det emellanåt att McCloskeys argumentation blir väl platt. När pragmatikern McCloskey kritiserar realismen som filosofisk teori med en billig psykologisering om att realisten är rädd och auktoritativ och låter som ”a Monty Python skit on sado-mascochism” inser jag att jag kommit till ”abuse” istället för ”argument”. Kan man leva med detta har McCloskey mycket att bjuda på i en intellektuell äventyrsresa som hoppar från myter om cowboys och överbetoningen av van Goghs kreativa galenskap till historiska slag och soldatetik. Deirdre McCloskey Crossing – A memoir En typisk Chicagoekonom som heter Donald och är personlig bekant med Milton Friedman kommer gradvis i takt med att barnen är utflugna till insikt om att den livslånga lusten att klä sig som kvinna egentligen är något mer, en identitet. Jo, jag öppnade boken både skeptisk och inte helt bekväm över det här med könsbytande. Jag slog igen den med insikten att den som vill byta kön bör få göra det med vår största förståelse. Någon barnlek är det absolut inte. Och det är en hjärtskärande berättelse om en människa som inte bara genomgår ett förskräckligt antal operationer till hisnande kostnader, utan dessutom förlorar stora delar av sin familj, fru, barn och syster i processen. Intressanta turer där en erfarenhet verkar vara att ju högre uppsatta folk är inom en organisation, desto mer toleranta verkar de vara. Chefer och de flesta kolleger bland de fyrkantiga manliga ekonomerna ställer upp och ger sitt stöd där andra sviker. Jo, den här boken utmanar många fördomar. (Och jag blev förvisso inte fördomsfriare än att jag önskar avsnittet när det är snipp, snapp snut med själva manligheten oläst. Ajjj!) Henry Porter The dying light (2009) En politisk thriller om övervakningsstaten som utspelar sig i Storbritannien, var annars? En rätt typisk bra flygplansbok, rappt berättad om en avhoppad tjänsteman som insett av statens övervakning och regeringens syften med denna gått överstyr och en sanning som landar i knät på den intet ont anande Kate Lockhart. Den perfekta gåvan till deckarslukande vänner som ännu inte insett hotet från denna politiska utveckling. Peter Andreas/Kelly M Greenhill (red) Sex, drugs and body counts – The politics of number in global crime and conflict Det mätbara har politiskt företräde. Detta faktum påverkar också vad som mäts och hur. Peter Andreas blev förra sommarens favoritläsning med boken Border games som handlar om det fåfänga och destruktiva i gränskontroller. Antologier blir i mitt tycke sällan lika bra som böcker där en författare får driva en tes till sin konklusion, men Sex, drugs and body counts är ändå läsvärd. Ett flertal kapitel på olika områden ger en insikt i hur siffror som avgör debatterna produceras och, vilket boken är lite banbrytande i, en politisk analys av vad det okritiska accepterande av siffror och statistik får för politiska konsekvenser. Här möter det medialiserade larmet kring trafficking en nykter analys av fenomenet från folk som arbetat med de sociala problemen på plats. Mycket av detta är helt enkelt migration som gått snett, och kontrollerna mot trafficking riskerar att bli kontroller mot migration och därmed förvärra människors situation. Här skärskådas kriget mot knarket och dess försök att hitta framgångar i intetsägande statistik över beslag snarare än i obefintliga framgångar med att minska missbruk. Och vi får en inblick i krigets matematik och traumat kring när siffror över förgripligheter kan behöva skrivas ner. Allmänbildande och nyttig läsning i explosiva frågor och närtidshistoria. Josef Skvorecky Ordinary lives Huvudpersonen och Skvoreckys alter egot Danny har blivit gammal och hans klassåterträff tar oss i vanlig ordning genom tid och rum i en rekapitulering som numera inte bara rymmer nazismen och kommunismen i Tjeckoslovakien, utan nu även den första tiden efter murens fall. Lite sorgligt och nedstämt trots att man även känner stämningen av fylledimmor och skrönor på två klassåterträffar, 1963 och 1993. I vanlig ordning kaotiskt välberättat med nya och gamla livsöden vävda om varandra. När Danny somnar ensam på sitt hotellrum känns det som ett stilla farväl till ett vackert författarskap. Robert Paarlberg Food politics – what everyone needs to know Den här boken är något av en Till världskapitalismens försvar på matområdet. Rappt och effektivt ges statistik, förklaringar och fakta kring aktuella politiska kontroverser kring maten. Det är ögonöppnande och lärorikt. Paarlberg betar av krisen kring de höga matpriserna runt 2008 och förklarar hur de hänger mer samman med spekulation och politik än med förödande konsekvenser för svältande i världen. De senare beror i väldigt liten utsträckning på världsmarknadernas matutbud, ja de flesta är paradoxalt nog självförsörjande bönder. Det finns heller ingen anledning att lyssna på malthusianska domedagsprofeter. Jordbruksteknologin har sina problem till trots massivt ökat mänsklighetens förmåga att föda sig själv. Där människor svälter, framför allt i delar av Afrika, sker detta i avsaknad av moderna jordbruksmetoder. Men teknologi är inte svaret på allt. I ett intresseväckande kapitel kring den gröna revolutionen beskriver Paarlberg några sociala faktorer som gjort att samma teknik fungerat sämre i Latinamerika än i Asien. I Latinamerika har klyftorna mellan rika storbönder och fattiga småbönder i ena änden gjort att de förra övergött sina jordar understödda av stadiga statliga subventioner medan de senare använt otillräckligt med gödningsmedel, ofta i brist på krediter, ett problem som beskrivits av Hernando de Soto i The mystery of capital. Ingen teknik är så bra att det inte kan förstöras av felaktig politik. Så fortsätter det med torra genomgångar av siffror kring säker genmodifiering, förklaringar till stormarknadernas utbredning i utvecklingsländer och varför detta på många sätt ger bättre och billigare mat, och att ekologisk odling egentligen är en teknikrestriktion som inte kan göra anspråk på att vara hälsosammare eller miljövänligare. Det finns även ett kapitel om fetmaepidemin. Här kan jag konstatera att Paarlberg tagit några av de mest alarmistiska siffrorna till stöd för sin tes att det är ett allvarligare problem att vi äter för mycket än för lite i större delar av världen. Vad man än kan säga om de uppgifterna så är de mainstream och vad myndigheterna ofta brukar anföra (och det stämmer att överkonsumtion av mat är ett växande hälsoproblem i många delar av världen, förvisso ett betydligt lindrigare problem än för lite att äta och ofta uppblåst). Detta, varken mer eller mindre, är vad vi matas med i Paarlbergs bok. För en översiktlig förståelse är det en bra utgångspunkt. Anita Kratz Ensamvargen Alla lyckade politiker behöver en success story och här är Fredrik Reinfeldts. Ensam, motarbetad och utkastad i kylan kom han så in i värmen och frälste moderaterna från hemska nyliberaler. Det är lättläst och sympatiskt beskrivet från någon som följt Reinfeldt ändå från tiden i MUF och slaget i Lycksele där Reinfeldt vann en knapp seger i en infekterad ordförandestrid. Man påminns väl om händelser och personer längs vägen och interiörerna är välskildrade. På det hela taget blir det dock tillrättalagt och platt, särskilt i de politiska delarna. När Kratz möter en ordförande från Fria moderata studentförbundet som antyder att människor nog skulle kunna tänkas hjälpa varandra och de svaga även om de inte tvingas till det, är det en så hädisk tanke att den bara förses med extremismens alla invektiva etiketter och hängs ut som varnande och verklighetsfrämmande exempel. Fredrik Reinfeldts vaga tankevärld av å ena sidan och å andra sidan beskrivs lika genomgående som djupsinnig och klok. Det blir i längden ett välskrivet men smått skrattretande och lagom harmlöst hovporträtt av feelgoodkaraktär. Jan Guillou Ordets makt och vanmakt – mitt skrivande liv Det går inte att ogilla Jan Guillou. Jag har försökt, avstått från att köpa böcker som verkar helt vettlösa, men som ändå visar sig ha sympatiska drag. Han har ju rentav en poäng i att vad vi sett av rekryterade terrorister verkar de flesta vara just imbecilla amatörer (och tur är väl det) och den från början till synes vettlösa anklagelsen att folkpartister avskyr muslimer är dessvärre åtminstone en profetia i linje med nuvarande utveckling. Fast när diktatorn Vladimir Putin framställs som en skojfrisk mysgubbe, nä, det är då man inser att Guillou gärna kommenterar sin samtid, men ändå lever i ett egenskapat och inrett universum. Fast det är så trevligt berättat – fullt av heroism, hjältedåd, förnuftiga individer och de där omisskänneliga ironierna över makthavare i beslutssituationer – att man kan liksom inte bli arg ändå. Tvärtom har jag slukat hans böcker och gillat i stort sett allt. Detta blev till och med orsaken till ett kulturbråk när min vän Alexander Skantze tog mina typiskt manliga läsvanor, som i skönlitterärt hänseende inskränkte sig till Ayn Rand och Jan Guillou, till utgångspunkt för en beklagande text om varför intelligenta män bara läser Guillou på Expressens kultursida. Guillou tog artikeln som ett påhopp och fräste om att Skantze i sina böcker skildrat ”mitt sommarlov” och undra på att folk inte läste sådant. Åt detta fnissade jag gott. Nåväl, här är alltså samma drivne berättare i full frihet att beskriva sin egen karriär. Även mycket av det han anklagats för och hånats för låter rimligt när han får ge sin sida av saker, som hyllandet av Saddam Hussein i en bok om Irak. Och så klart det faktum att han fått löpa gatlopp för kontakterna med KGB, där kritikerna bevisligen hade fel i att han inte nämnde detta i den första versionen av memoarerna. För att då inte tala om när Guillou får beskriva sina egna framgångar från sina år som journalist och avslöjare. Wow! Särskilt intressant för oss som mötte honom först som författaren till Hamiltonböckerna under tonåren. Fast jag märker att det fortfarande är så jag läser honom, med tonåringens febriga beundran. Jan Guillou kommer helt enkelt alltid att vara en av mina idoler. James C Scott Seeing like a state – How certain schemes to improve the human condition have failed Det här borde vara utgångspunkten för en intelligent konservatism. Med den tanken och med stor behållning har jag läst James C Scotts Seeing like a state. Nu verkar Scott själv, som tidigare mest skrivit om motsträviga bönder i tredje världen, inte riktigt höra hemma på den sidan av det politiska spektrat. Men kombinationen av modernitets-, stats- och planeringskritik som problematiserar utan anspråk på att lösa utifrån en riklig bakgrund av historiska fakta borde onekligen vara tillräckligt för konservativa intellektuella att ta fasta på den här boken. Scott navigerar skickligt mellan historiska och nutidshistoriska exempel på hur försök att från centrum och med en vetenskaplig utblick på världen har misslyckats. Det kan tyckas vara en no-brainer att Sovjetiska kollektivjordbruk varit misslyckade. Men Scott sätter in dem i ett tänkande som även varit inflytelserikt i väst, tron att det går att skissa fram stora produktionsenheter utan kännedom om lokala förhållanden och utan att lita till människors lokala kunskap. Det har inte minst präglat västvärldens biståndsarbete, liksom kolonialismen och de självstyrande staternas eget tänkande. Både stater och privata företag har misslyckats med dessa metoder. Här får läsaren en intressant exposé över modernismen i arkitekturen, med den Brasilianska huvudstaden Brasilia som främsta monument över teknokratisk fåfänga utan hänsyn till organisk växt. Denna tankevärld sätter bland annat Ayn Rands kritik av "muskelmystiker" i sitt sammanhang. När man idag möter denna term i Atlas Shrugged kan den låta som ett lite slängigt nedsättande epitet. Men detta var ett av den progressiva tankevärldens fundamenta, att mänskligt arbete kunde reduceras till krafter att styras av klok samhällsplanering. Scott introducerar oss för Walther Rathenau, en tysk ingenjör som via krigtidsplanering under första världskriget kom att tro på detta som modell för samhället även i fredstid. Scott konstaterar att försöken att gifta samman arbetsplatsens organisation med fysikens termodynamiska lagar engagerade många, inte minst ingenjörer:

”For many specialists, a narrow and materialist ”productivism” treated human labor as a mechanical system which could be decomposed into energy trnsfers, motion, and the physics of work. The simplification of labor into isolated problems of mechanical efficiencies led directly to the aspirationfor a scientific control of the entire labor process.”

Den liberala marknadsvännen får också sina bryderier. Scotts historik över hur staten för att gynna marknader och produktion genom att göra denna göra denna synlig och transparent har fött påfund som efternamn som inte minst tvingats på koloniernas befolkning och standardiserade måttenheter. Statens huvudmål har förvisso varit att därmed kunna beskatta och kontrollera befolkningen, men detta har kunnat ske och populariseras genom att vara nära förbundet med möjligheter till välståndsuppbyggnad och handel. Här märks framför allt en svårundviklig symbios mellan stat och marknad med destruktiva och kontrollerande effekter även i sådant som många liberaler skulle anta vara oförargliga och rentav nödvändiga statliga uppgifter inom ramen för att sätta ”spelregler”. I sin kritik av det moderna jordbruket faller Scott i mitt tycke offer för det han själv kritiserar. Raskt sveper han förbi det vi kallar den gröna revolutionen med förbättrade sädesslag genom att konstatera att detta jordbruk med sina monokulturer kräver kontinuerlig utveckling av både nya grödor och nya bekämpningsmedel när skadeinsekter blivit resistenta. För den Rachel Carsoninspirerade Scott, själv något slags gentlemannafarmare som håller får på egen gård, är detta tillräckligt för att avfärda det hela som ”biologisk kapprustning” som han låter antyda är dömd att misslyckas. Med tanke på att den gröna revolutionen ändå producerat decennier av mångdubblade skördar i Asien som bedöms ha räddat livet på hundratals miljoner människor kunde man ju tycka att en balanserad själ åtminstone lägger det i vågskålen innan de avkunnar sin dom över projektets förgänglighet. Några bevis för att dessa enorma förbättringar skulle vara dömda till undergång anför inte Scott, trots teoretiska spekulationer i den riktningen, och trots korrekta påpekanden om att vetenskapen har en tendens att reduceras till det på kort sikt mätbara och reducerbara till ett kontrollerbart antal faktorer, vilket alltid är ett lite av ett vågspel. På ett ironiskt sätt blir Scott därmed själv en illustration över mänsklighetens tendens att skapa mönster genom att göra sig blind för väsentliga komplicerande faktorer. Den här boken ger kort sagt en nyttig tankeövning för alla.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218