Om vi kunde fika oss smalare

Många borgerliga sympatisörer har, med rätta, hånat socialdemokraternas Stefan Löfven för hans tro att ett centralt innovationsråd sätter fart på kreativiteten. Jag hoppas att de även hånar Göran Hägglund för hans idé i DN idag att göra folk smalare genom att fika med kommun- och landstingsbyråkrater.

– Jag kommer senare i år att kalla representanter för staten, livsmedels- och byggbranscherna, landsting, kommuner och ideella organisationer till ett samtal om vad man kan göra för att få stopp på fetmaepidemin.

”Idén har han hämtat från Stor­britannien.” upplyser tidningen. Det är intressant i så fall, för det visar att inte ens socialministern har bekymrat sig om att läsa Alliansregeringens egen folkhälsoproposition. Där kan man nämligen läsa om precis samma idé.

Regeringen tog ett första steg i denna riktning våren 2007 och anordnade en hearing för syftet att lyssna till och ta del av viktiga aktörers synpunkter, erfarenheter och förslag. Representanter från livsmedelsbranschen, livsmedelshandeln, forskning, konsumentföreningar, media och berörda myndigheter deltog. Regeringen avser att fortsätta samverka med ovan nämnda nyckelaktörer i återkommande formaliserade dialoger – ett så kallat dialogforum. Inom ramen för dialogen kan frivilliga överenskommelser uppnås och olika fokusområden lyftas fram och behandlas till exempel portionsstorlekar, marknadsföring, prissättning et cetera.

Den borgerliga regeringen sitter alltså redan i korporativa samtal för att bestämma hur stora portioner mat vi medborgare ska få serveras. ”Staten ska inte ägna sig åt pekpinneri”, säger samtidigt Göran Hägglund. Han är onekligen regeringens lustigkurre. Det är inte heller första gången Hägglund nallar gammal folkhälsopolitisk skåpmat. Härom veckan höll han tal för Sveriges församlade folkhälsobyråkrati och lanserade då det brittiska begreppet nudge (knuff, som jag skriver mer om i min bok Glädjedödarna, s 196-201. Men läs även här  och här). Den här gången med ett förslag om att vi ska lockas att gå i trappor istället för att ta hissen. Något som i själva verket redan en utredning under den förra socialdemokratiska regeringen klurade på.

Regeringens råd för arkitektur, form och design bör utveckla idéer kring hur arkitekturen kan bidra till fysisk aktivitet i närmiljön, exempelvis satsning på metoder för att uppmuntra människor att regelbundet använda trappan.

Vad kommer härnäst, Hägglund? En ”kartläggning av livsmedelstillgängligheten (exempelvis utbud av och pris på nyckelhålsmärkt mat, frukt, grönsaker och energitäta livsmedel)” eller att ”inventera behovet av faciliteter för motion och spontanidrott under beaktandet av jämställdhet och jämlikhet”, för att ta två ytterligare byråkratsysselsättningar från samma papper. Så långt är det naturligtvis mest tramsigt. Det oroväckande är att Göran Hägglund säger sig vara inspirerad av just Storbritanniens sätt att tackla överviktsproblemen. Den brittiska debatten präglas av en långtgående och kränkande paternalism. I Storbritannien är det exempelvis en uttalad strategi från The Cabinet Office att information och annonskampanjer ”ska fokusera på kortsiktiga och personliga kostnader, till exempel att man blir mindre attraktiv, hellre än långsiktiga hälsovinster”. Det är allt vanligare att vägra patienter sjukvård om de inte går ner i vikt. Och framtidsvisionerna i statliga tankesmedjan Foresights förslag 2007 om att tackla fetma är rent Orwellska:

 Elektroniska ransoneringskort med en “fettkvot” skulle kunna hålla närmare uppsikt over feta människors matinköp och ransonera specifika artiklar; de skulle till och med kunna användas för att identifiera överviktiga tonåringar som skulle skickas till statligt drivna ”fitness”-läger över sommaren. (Curry and Kelnar 2004)

Sätt feta människor i läger! Så ser diskussionen ut Göran Hägglunds folkhälsopolitiska inspirationsland. Det är – till skillnad från mycket av det korporativa tramset och gymnastiserandet av en övertung folkhälsobyråkrati – riktigt allvarligt.