Mattias Svensson - 19 februari, 2011

Myten om public service som kvalitetsmedium

‎Vi går tillbaka till Aktuellts studio den 10 november 1989. Alfredius har radat upp kännarna bredvid sig. Inga östeuropéer, givetvis inte, inte heller någon borgerlig politiker (under perioden 8-12 november är de bannlysta från Berlinbeva…kningen), men väl the usual suspects.
Katarina Engberg. Jörn Donner. Dieter Strand.
De ser alla ut att komma från sin egen begravning.
Alfredius frågar: ”Dieter Strand, har du nånsin förbannat muren?”
Aftonbladets välkände reporter ser då tankfull ut och säger att det retat honom när ”svenska tjejer” vid gränsen tvingats visa sina handväskor. Men det han egentligen har på hjärtat är något annat. Trots att det är ”ett halvt historiskt ögonblick” önskar han formulera ett ”försvar” för muren.
Vid dessa ord nickar de andra i studion gillande.
Jens Christian Brandts klassiska reportage på 15-årsdagen av Berlinmurens fall borde vara obligatorisk läsning för alla som svamlar om något slags svunnen guldålder för medier i allmänhet och public service i synnerhet. Nu senast är det statsvetaren Jesper Strömbäck som på sin blogg skriver att medierna var bättre förr: ”Sedan cirka 20 år tillbaka sker en successiv om än inte radikal kommersialisering, vars konsekvenser ur ett demokratiskt perspektiv kan bli långtgående.” Det är ett historielöst och okunnigt inlägg, men talande för att mediernas försämring anses vara så självklar att det inte behöver underbyggas.
Som Brandts reportage antyder var Sverige snarare ett nyhetsmässigt u-land för 20 år sedan och har blivit enormt mycket bättre sedan dess. Att döma av hur den senaste folkresningen skildrats från Egypten och Tunisien kan det knappast sägas ha skett en förändring till det sämre. Även public service är betydligt mer mångfacetterade och analytiska, men kanske framför allt ingen avgörande eller särskilt viktig medieaktör. Snarare en i mängden. Vad är det som blivit mindre demokratiskt med detta, Jesper Strömbäck?
Synen på nya medier var inte heller bättre förr. Minns att Författarförbundet och socialdemokratiska kulturarbetare ville förbjuda videotekniken hellre än att låta människors konsumtionsval avvika från kulturpropositionens mål från 1974. Statstelevisionen var en del i denna uppfostran med sitt glädjelösa finkulturella utbud som, måhända orättvist, vaccinerat många av oss mot sådana upplevelser.
Talet om en svunnen guldålder för medierna är också på många sätt en myt. Ta kultursidorna. När jag kollade arkiven från 1987 hade SvD och DN en sida kultur. Nu har de varsin bilaga, förvisso med nöjen också. Det är mer bevakning och utrymme, inte mindre.
Man kan säkert på enstaka punkter sakna resurser som då fanns (koncentrerade kring betydligt färre och nationellt avgränsade avsändare), eller beklaga det rika utbudet ytlig underhållning, sensationslystnad och dumheter. Men jag skulle nog våga hävda att när public service som ensamt monopol bar ansvaret för kvalitetsbevakning var i stort sett allting medialt sämre och mer inskränkt än idag, inklusive public service.
Edit: Strömbäcks inlägg motiverades visst av statsmediernas anslagsäskan på DN Debatt, ett haveristiskt och konspiratoriskt inlägg mot medier som inte lever på avtvingade licenspengar med 70-talsmässiga utfall mot kommersialism och kapitalism. Ska artikeln ses som exempel på den intellektuella nivån hos ledningen för public service är den en anledning så god som någon att lägga ner statsmedierna.

Lämna en kommentar


En kommentar

  1. Tweets that mention Myten om public service som kvalitetsmedium « Mattias Svensson -- Topsy.com says: 19 februari, 2011 kl. 17:33

    […] This post was mentioned on Twitter by Mattias Svensson, TwelvE. TwelvE said: Mattias Svensson: Myten om public service som kvalitetsmedium: ‎Vi går tillbaka till Aktuellts studio den 10 nov… http://bit.ly/gsTZkW […]

    Svara