Mitt riksdagskryss går till…
Sveriges märkligaste valrörelse på mycket länge är nu på väg att ta slut. Om inget oerhört extremt inträffar under det kommande dygnet blir det något så ovanligt som en valrörelse utan någon enskilt tung sakfråga eller sakområde. Förra valets tema var utanförskapet, 2002 handlade om integration, 1998 om vård, skola och omsorg – efter nittiotalets tuffa besparingar.
Men 2010 ser ut att gå till historien som året då valet inte handlade om någonting särskilt, utöver bröstpumpar, clowner i sjukvården, butlers i tunnelbanan och annat som lockat mer till hånskratt än till ideologisk kamp. Valet handlar i hög utsträckning bara om sig självt. Mer Seinfeld än Reinfeldt, om jag får tillåta mig en göteborgare.
De frågor som ändå präglar debatten är jordnära, eller snarare plånboksnära, och inte speciellt framåtblickande. Det är inte nödvändigtvis fel, förvisso. Ibland har svenska valrörelser flugit högt över huvudet på väljarna, som när Göran Persson inför förra valet fick ägna en stor del av TV4-utfrågningen åt att dividera om Israel och Palestina. Det är inte orimligt att valet handlar om frågor som väljarna faktiskt prioriterar i sin vardag.
Men om man som jag och Mattias Svensson faktiskt har föresatt sig att leta efter kandidater som verkligen drivs av någon slags ambition att bedriva, så är det en rätt seg valrörelse.
Dock är även mitt val ett resultat av flera pragmatiska avvägningar, som lyder som följer:
Valet står mellan två solida block av etablerade partier. Å ena sidan Alliansen och å andra sidan de rödgröna. Därutöver har vi Sverigedemokraterna, som har en rejäl chans att ta sig över spärren, och ett antal helt chanslösa marginalpartier såsom Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Sveriges pensionärers intresseparti, Liberala partiet. Rättvisepartiet socialisterna och Nationaldemokraterna.
Småpartierna är för mig helt ointressanta, oavsett om det gäller det i grunden sympatiska Liberala partiet eller rena odjur som Nationaldemokraterna och Kommunistiska partiet. De väger för lätt för att spela roll och är besatta av sina egna hjärtefrågor. Ska man vara en smula elak är de intressantare ur sociologisk synvinkel än ur politisk dito.
Sverigedemokraterna har efter tjugo års arbete lyckats lämna politikens kufiga larvstadium, men är absolut inget alternativ. Därmed återstår bara valets två huvudkontrahenter, och ärligt talat: det valet är inte någon match. Alliansen är inte direkt någon fyrbåk av frihetlighet, och lär bli ännu mindre så under en eventuell andra regeringsperiod.
Men den har gjort en del vettiga saker också. Min familj har fått skattebördan lättad, med motsvarande vad vår bil kostar per år, alternativt en veckas all inclusive med barnen på någon av Kanarieöarna. Det är inte den sortens frihet om vilken det skrivs romanklassiker. Men frihet är det, i all sin enkelhet. Dessutom har de inlett vändningar med hopplöst sossiga supertankers som skolan, biståndet, synen på företagande och statligt ägande.
Inte på något av dessa områden har oppositionspartierna något annat att erbjuda än en återgång till det redan prövade och förkastade. Här finns trots allt en tydlig skillnad i synen på människor. För de borgerliga är en skattelättnad något som eventuellt kan genomföras när statens finanser så tillåter. För de rödgröna är sänkta skatter alltid ett slöseri med resurser. Oavsett alla yttre omständigheter.
Alliansen må prioritera staten framför dess medborgare, men för de rödgröna är medborgarna över huvud taget inte en faktor. De vill inte ens medge att resurser skapas av någon innan staten skattar in dem.
Och det är värre.
Med blockfrågan avklarad återstår dock frågan om parti. Just här var det trots allt inte så svårt. Som generell alliansväljare är jag inte superengagerad för eller emot något av dem. Moderaterna driver mig till vansinne med jämna mellanrum, men har på många sätt varit alliansens klippa, inte minst under finanskrisen. Dessutom kan jag uppskatta den resonerande och faktasökande hållning som partiets chefs-icke-ideolog Anders Borg står för, även när jag inte håller med honom. Kunskap och kompetens är en viktig del av politiken, före valet men framförallt efter.
Men Moderaterna är ändå inget för mig, åtminstone inte på riksnivån. Inte heller Folkpartiet, som jag i egenskap av tidigare medlem och anställd känner bättre än något annat parti. Dessutom löper inget av dessa partiet någon som helst risk att åka ur riksdagen.
Därmed återstår Alliansens två småttingar, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Centern har slitit hund under den här mandatperioden, inte minst under industrikrisen som hölls på föredömligt avstånd från ekonomin i övrigt. 2006 var Centern något av den liberala fronten i valrörelsen, men den rollen har förvaltats rätt dåligt. Detta till trots: hade jag bott kvar i Stockholms stad så hade det nog ändå blivit en centerröst för min del. Där kandiderar Fredrick Federley, Johan Hedin, Abir Ahlsalani och Elisabeth Thand Ringqvist – samtliga goda liberaler och dessutom uppskattade vänner.
Men sedan ett par år bor jag i Stockholms läns valkrets, och där är vi inte lika bortskämda med liberala och egensinniga centerpartister. Dessutom har jag gjort bedömningen att KD, inte C, är det alliansparti som hänger lösast vad väljarstödet beträffar. Jag har invändningar mot mycket i partiets politik, och även mot några av dess företrädare som jag verkligen betraktar som fullfjädrade knasbollar. Men sådana finns i alla partier, och som jag skrivit tidigare anser jag att KD är något intressant på spåren med den här verklighetens folk-vinkeln.
Och när jag väl hade funderat mig fram till detta var det sista valet, alltså valet av person, inte någon större match. Neos sjätte kapitel i artikelserien skrev av Sara Skyttedal, ledande profil inom KDU och kommunpolitiker i Haninge. I sin text pekade hon på att bland annat på många (FP-)liberalers tendens att bara acceptera valfrihet som leder till det goda och rätta valet, och just denna subjektiva liberalism är något som jag tampades mycket med när jag själv var aktiv i FP. Ämnet ligger mig alltså varmt om hjärtat.
Sara Skyttedal hör till den minoritet av våra tjugo kandidater som jag inte känner sedan tidigare. Jag tror faktiskt inte ens att vi har träffats. Men av vad jag läst och sett av henne på avstånd förefaller hon vara en del av den där nya och lite annorlunda kristdemokratin som förefaller växa fram under den traditionella pingstkyrkopaternalismen. Utöver att inta intressanta ståndpunkter lyser hennes texter av analytisk och intellektuell förmåga, även det viktigt på en politisk scen som präglas av viss fördumning. Så även om Sara Skyttedals chanser att nå riksdagen redan på söndag är mikroskopiska, så är hon ett namn värt att sprida och hålla ögonen på.
Mitt val förvånar till viss del mig själv, så jag förstår helt klart om någon trogen läsare har svårt att tro på det. Men svensk politik är stadd under förändring. Det finns intressanta namn på många håll, och fullkomliga dårfinkar överallt. Partibeteckningar betyder helt enkelt inte särskilt mycket för mig längre, men jakten på morgondagens politiker betyder tvärtom väldigt mycket.
Sara Skyttedal är det intressantaste namnet i det opinionsmässigt svagaste partiet. Därför fick hon mitt kryss.
…….
För mer om Sara Skyttedal, se hennes blogg.
[…] lägga min röst på KD i vad man väl får kalla för en stödröst. Krysset gick till Skyttedahl (Jag låter Ingerö tänka åt mig…). Jag kommer dock att rösta PP i nästa EP […]
[…] snälla, vilket inte sällan klingar falskt och framstår som populism — men förstår hur Ingerö resonerar här… Två partier har en politik som jag anser är av betydande vikt och gör att dessa förtjänar […]
Jag kryssade själv Alexandra Braf, fjärdenamn för KD i Uppsala av precis samma anledning. 🙂
En klassisk liberal som jag fick 78% likhet med henne i SRs test. Det var bara två frågor där vi skilde oss radikalt: Hon vill bevara monarkin, och hon gillar EU-projektet.
Jag förstår din argumentation, och respekterar ditt val. Jag menar dock att en röst på Kristdemokraterna aldrig kan vara en liberal röst, vilket jag berört här: Tuve Skånberg är rädd. Jag har nämnt ditt val i posten.
[…] präglar fortfarande Kristdemokraterna. En röst på Kristdemokraterna kan förvisso bli en röst på ett hyfsat liberalt namn som Sara Skyttedal, men kommer också underblåsa dessa antiliberala, […]
[…] andra på Alliansen. Av de senare är det spritt mellan Centerpartiet, Folkpartiet, Moderaterna och till och med Kristdemokraterna! Magnus Betnér lottar mellan C, Fp, M och Mp, Carl Jackobsson säljer sin röst till […]
När Svenska Stödröstare (SS) – namnbyte har diskuterats – hade kongress senast hamnade jag i grupparbete i Rum Pelikanen. Där resonerade vi oss samfällt fram till Centern.
Och så får det bli. Men KD är inte fel.
Jag har också starkt funderat på att kryssa en KD-kandidat men när jag gör partitester mm så är de 13-14 första alltid moderater. Nu har jag i alla fall två-tre intressanta kandidater varav en KD. Kan jag inte bestämma mig för ett kryss går min röst nog till KD i alla fall.
Partibetäckning… haha…
[…] och Hans Egnell på Liberala partiet. På Neoredaktionen har vi en som kommit ut ur garderoben som kristdemokrat och några som jag gissar i garderobens hemlighet förmodligen röstar på folkpartiet. Min […]
[…] Johan Ingerö — kommer att rösta på kd […]
Haha! Otippat att vi hamnade i samma läger Ingerö. Jag stödröstade tidigt på KD! (Innan det stod klartat en taktikröst hade varit bättre på C)
Johan,
Ursäkta mig, men glömmer du inte Magnus Andersson C #4 i länet? Någon frihetligare kandidat än så får man leta efter.
Allt gott
Albin
Tycker du bagatelliserar skattesänkningarna. Har jag inte ens rätt till frukterna av mitt arbete blir andra rättigheter snabbt ointressanta. Annars en intressant kombination av taktikröstning och ideologi. Skönt att Du var nykter fast det var fredag em.
Har kommit fram till i stort sett samma slutsatser. En blandning av taktik och ideologi. KD är idag landets klart intressantaste parti. Återstår att besluta om personkrysset. Tack för tipset!
Bra val Johan! Jag röstar från Göteborg, och kryssar också en KD-kandidat.
Låt gå för att det skulle ha varit svårare att välja om jag bott i Stockholms kommun istället för Stockholms län eftersom jag skulle kunna kryssa alla fyra du nämner (även om det förmodligen skulle ta emot en aning att kryssa Federley), men Magnus Andersson torde väl vara liberal nog i länet?
Samtidigt har du troligen rätt i att risken för att KD skulle hamna under 4 % är större än att C skulle göra det, men jag undrar likväl om du inte anser Magnus vara en tillräckligt liberal kandidat för att få din röst?
Får lyfta på hatten och tacka för läsvärda inlägg av dig och Mattias under valrörelsen. Nu ska jag stänga ner alla datorer, ta en whiskey och kontemplera över följande citat:
”The American Republic will endure until the day Congress discovers that it can bribe the public with the public’s money.” — Alexis de Tocqueville
🙂 Skål
”Men tanken på Mona Sahlin som väktare av statskassan och Lars Ohly som arkitekt av Sveriges nya utrikespolitik väger tyngre. Simple as that.” Så vad säger du om din kollega Mattias som de facto röstat på Ohly?
Precis så gjorde jag också. Inte dom, nej inte dom,nejnejnej och inte dom……..det får bli Kd.
Pw,
Haha! Sorry, jag skrev detta under stor stress…
Freudian slip: partibetäckning? 🙂
Ett bra val!
Tyvärr har vi inte någon Sara här i Malmö.
[…] motiveringar än så kan jag med värme rekommendera mina goda vänner Mattias Svensson (MP), Johan Ingerö (KD) och Magnus Betnér (lottar mellan MP, C, FP och M). Men nu till mina egna […]
Steffo,
Njae, den finns kvar och gnager. Men tanken på Mona Sahlin som väktare av statskassan och Lars Ohly som arkitekt av Sveriges nya utrikespolitik väger tyngre. Simple as that.
Patrick,
Jo, onekligen. Det är därför jag påpekar att det, utöver en taktikröst, ska ses som ett stöd till en del av framförallt KD:s yngre medlemmar som står för något som mer påminner om amerikansk western conservatism än traditionell svensk kristdemokrati.
Är inte tendensen ”att bara acceptera valfrihet som leder till det goda och rätta valet” ett ganska starkt drag i KD också? Förvisso med andra konnotationer, men ändå.
I praktiken får man väl dock se ditt personkryss som en röst på Hägglund/Odell (eller kanske egentligen på Desirée Pethrus Engström).
Vad hände med Alliansväljare mot Alliansen? Är den inställningen borta nu eller?