Miljöpartiet och miljöpolitiken – några kommentarer

Det är roligt att få den sorts ambitiösa svar på viktiga frågor som Jon Karlfeldt ger apropå mina fem kritiska frågor om miljöpolitik. Inte minst som Karlfeldt självkritiskt medger att Miljöpartiet tidigare haft en dogmatisk inställning i sitt motstånd mot genmodifierade växter. Miljöpartiets motstånd mot genmodifierade grödor finns dock kvar. Jag kan inte hitta ett enda aktuellt exempel vare sig i riksdagen och än mindre på EU-nivå där Miljöpartiets linje varit att tillåta någon slags genmodifierade grödor. I EU-parlamentet har Carl Schlyter varit en profilerad motståndare, som inte tycks vilja lämna några slags möjligheter för bönder att faktiskt använda grödor framtagna på detta sätt.

I det oklara läge som GMO-frågan är inom EU bör Sverige stoppa nya grödor tills det finns möjlighet till nationella förbud. Man bör också ha möjlighet att säga nej till GMO-grödor i den offentliga upphandlingen. (Risk för invasion (sic!) av genmodifierade grödor GP 30/3 2012)

Gustav Fridolin och Åsa Romson har hållit en låg profil, men röstat emot när tillfälle givits. Och även om argumenten ändrats är inställningen densamma. Fridolin tycks numera mena att GMO inte kan tillåtas för att grödorna då skulle konkurrera ut dyrare ekologisk produktion.

”Man måste få skydda värdet av sina investeringar. Kommer det in konkurrenter med GMO när andra investerat i grön utveckling snedvrider det konkurrensen” (Handelskammaren)

Karlfeldts inställning grundar sig delvis på en mer legitim farhåga, koncentrationen av GMO-patent till ett fåtal globala storföretag. Men den invändningen är inget motargument mot exempelvis gyllene ris, A-vitaminberikat ris som tagits fram för att hjälpa u-länder. Ett ris som ändå motarbetats av exempelvis Greenpeace och mot vilket Carl Schlyter upprört kräver hårdare gränskontroller vid EU-import. Och det ironiska är att dagens koncentration av GMO-grödor hos ett fåtal storföretag beror på de strikta kontroller och regleringar som MP och andra drivit igenom. Vill man undvika en koncentrerad marknad måste man bli liberala med att bejaka och likabehandla grödor. Motsättningen mellan ekologisk odling och genmodifiering är lika konstlad. I själva verket menar professorn i växtlära Pamela C Ronald och ekoodlaren Raoul Adamchak i boken Tomorrows table att gentekniken är just vad den ekologiska metoden behöver för att kunna föda mänskligheten. Så snälla Karlfeldt och Miljöpartiet, istället för att hitta på nya, ekonomiska ursäkter att alltid rösta emot GMO, släpp sargen och kom in i matchen! Det finns mycket annat att diskutera vidare. Gällande om utsläppen minskas bäst av ett mål för just utsläpp eller med mål även för förnybart och energieffektivisering slås jag kanske framför allt av den uppgivna hållningen i EU-kommissionens eget dokument  i en av Jon Karlfeldts länkar. Där konstaterar de att den för resultat så viktiga marknaden för utsläppsrätter beräknas vara helt kollapsad på grund av ackumulerad överutdelning av gratis rättigheter och inte öka utsläppspriset ordentligt förrän framåt 2030 (en måttlig ökning från 10 € per ton koldioxid 2020 och 14 € så sent som 2025 ökar då till ca 35 € 2030). Under sådana omständigheter kan förstås regleringslösningar och sektorsspecifika mål vara mer motiverade, men det är egentligen ett allvarligt problem. Priser på utsläpp är den mest effektiva och bredaste lösningen om man inte vet eller kan förutse exakt var och hur utsläppen kan minskas. Jag anser med många andra att det är fallet med koldioxidutsläppen, men det kräver en bok att motivera (och jag skriver på en). Vad gäller fisket kan jag bara konstatera att mycket talar för att vi får välja antingen rika fiskare och rika fiskbestånd, eller fattiga (men fler) fiskare och fattiga bestånd. På Island som Karlfeldt beklagar är fisket, trots att många får köpa sina fiskekvoter för kanske 50-60 procent av värdet på fångsten, så lönsamt att yrkesfiskare 2011 tjänar mer än vd:ar, finansanställda och läkare. De 200 bäst betalda yrkesfiskarna tjänar i genomsnitt omkring 16 000 euro i månaden (runt 137 000 kronor). Hälften eller en fjärdedel av de nivåerna är fortfarande mycket goda inkomster. Jag misstänker att här som på området genmodifiering är de ekonomiska argumenten och klagomålen på marknaden mest ett svepskäl att kunna rösta emot överförbara fiskekvoter. Det är synd, för de är fortfarande den mest lovande åtgärden för att rädda utsatta fiskebestånd. (Och med motståndet mot det vertikala växthuset i Linköping av likaledes ekonomiska skäl bildar det något av ett mönster.) Nåja, man kan ju alltid avskaffa subventionerna till fisket också om man vill minska överfiskningen. Det borde vi vara överens om. Även om Karlfeldts logik när det kommer till landsbygdsstöd är att det behövs gröna subventioner för att uppväga miljöskadliga subventioner som man inte riktigt vågar ta tag i att avskaffa. Märkligt resonemang. Särskilt som värdet av gröna subventioner är begränsat. Amerikanska National Academy of Sciences gjorde nyligen en genomgång av samtliga gröna skatteavdrag och subventioner. Resultatet är förödande:

”Inte en enda av subventionerna var effektiv; några var horribelt ineffektiva; och andra som etanolsubventionen hade perversa effekter och ökade i själva verket växthusgasutsläppen. Den sammantagna nettoeffekten av alla subventioner sammantaget var väsentligen noll!” (Nordhaus, William The climate casino, s 266 (min översättning)

Även i Sverige visar en utredning från Konjunkturinstitutet (Miljö, ekonomi och politik 2013) att många klimatåtgärder är i det närmaste verkningslösa. Exempelvis har elintensiv industri haft undantag från energiskatter mot ett program för energieffektivisering (PFE), ett program som är ett dolt och otillåtet industristöd och dessutom ”inte bidrar till energipolitiska mål utan höjer kostnaden för politiken”. Mycket att diskutera som sagt, och många anledningar att fortsätta den kritiska granskningen av Miljöpartiets och andra partiers miljöpolitik. Tack själv, Jon Karlfeldt, för ett omfattande och på många punkter hoppingivande svar.