Ivar Arpi - 19 december, 2014

Män som hatar män

Otto Weininger blev bara 23 år innan han begick självmord. På den korta tiden hann han hata sig själv djupare än många andra. Weininger var jude, men även antisemit. Och misogyn. Han skrev om det feminina och judiska i sin samtid. Två uttryck för svaghet och dekadens som han hävdade präglade den moderna människan. Kvinnan kunde enligt Weiniger inte vara en individ, bara en samling negativa egenskaper. Och judendomen hävdade han var i avsaknad av själ och storhet.Därför konverterade han till kristendomen, för att fly undan vad han betraktade som en vek och feminin judiskhet.

Jag tänker på Otto Weininger när jag läser Alexander Pettersson i senaste Feministiskt Perspektiv (16/12). Egentligen tvekar jag att skriva om Pettersson, eftersom jag mest av allt känner medlidande med honom. Det är ett mycket starkt och explicit självhat som uttrycks med feministisk vokabulär. ”Jag är inte motståndet. Jag är förtryckaren. Jag är regeringar. Jag är diktaturer och arméer. Jag är den katolska kyrkan. Jag är Vladimir Putin och George W. Bush. Jag är våld och våldtäktsman”, skriver Pettersson. Inte för att han sympatiserar med dessa roller eller personer, utan bara på grund av att han fötts till man. Hans åsikter spelar därför ingen roll. Hans kön bär på en blodskuld som man inte kan frigöra sig från. Han ser bara en utväg:

”Trots att jag i ord förkastar patriarkatet förblir jag en del av problemet så länge min kropp är förtryckarens kropp. Jag måste förändras. […] Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem.”

Detta låter som nyreligiös botgöring. Ett slags manlig arvssynd som man endast kan bli av med om man medvetet förgör sig själv. Pettersson kanske låter extrem, och det stämmer såklart, men samtidigt för han ett fullt logiskt resonemang utifrån sina feministiska övertygelser. Det är inte svårt att sätta sig in i hans tankar, och hans uppsåt känns ärligt. Pettersson menar att en man kan inte vara en riktig feminist. En man kan inte ens vara allierad. Det mest konstruktiva en man kan göra är att upphöra att existera som man.

Tankarna är inte nya. I feminismen är det mannen som är det andra könet, könet som för övertygade feminister representerar allt det man vill bekämpa: manlig överordning, våld mot kvinnor, våldtäkt och olika sorters diskriminering. I avhandlingen Ingenmansland. Om män som feminister, intervjuframträdanden och passerandets politik (2011), har sociologen Linn Egeberg Holmgren intervjuat 28 manliga feminister om hur de upplever konflikten mellan sitt kön och sin feminism. När man läser avhandlingen är det slående hur problematiskt det egna könet upplevs vara för de män som har intervjuats. De vill motverkar patriarkatet men upplever sig själva som ett hinder. Snarare som förtryckare än som del av motståndsrörelsen.

No, no, you really can't.

No, no, you really can’t.

Problemet finns i paradoxen som är central för vissa delar av den feministiska ideologin; å ena sidan vill man frigöra människan från hennes kön, å andra sidan definieras individer konstant av sin könstillhörighet. Därför kan män som bäst bli gäster i feminismen och därför duger inte dagens feminism som jämställdhetsprojekt, åtminstone så länge som den envisas med att enbart se människor som en del av ett kollektiv och inte som individer. Alexander Pettersson har slutat se sig själv som en individ. Han har med hjälp av feministiska teorier lyckats reducera sig själv till en representant för ett kollektiv, eller snarare den allra sämsta lilla delen av kollektivet män.

Detta är idéer som utvecklades av den radikale feministen John Stoltenberg. Han menar att det inte finns och aldrig kan finnas någon god manlighet. Manlighet är oskiljbart från sexuell objektifiering av kvinnor, förtryck, empatilöshet och allsköns orättvisor. (Därför kritiserades kampanjen ”Real men don’t buy girls”, som syftade till att motarbeta sexköp av barn. Den fick kritik för att sopa problemen med vanlig manlighet under mattan. Riktiga män är ju det som är själva problemet, menade kritikerna.)

När Otto Weiningers självförakt utvecklats till ren antisemtism blev konversion en naturlig handling, och när det inte räckte, självmord.

Och det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd är att vägra vara man, enligt Stoltenberg. Detta är tankar som återfinns hos Egeberg Holmgrens intervjupersoner, och alltså även hos Alexander Pettersson. Mannen är inte ens en människa, utan ett farligt djur och en destruktiv social konstruktion. Det enda som återstår är avskaffa sig själv som man. Ett självmord, i metaforisk eller faktisk mening.


Lämna en kommentar


18 kommentarer

  1. Dragos skriver: 11 juni, 2015 kl. 15:57

    Denna meningen är ju oerhört central.:

    ”Problemet finns i paradoxen som är central för vissa delar av den feministiska ideologin; å ena sidan vill man frigöra människan från hennes kön, å andra sidan definieras individer konstant av sin könstillhörighet.”

    Samma logik kan man se i diskussionerna om rasism. Man vill sudda ut skillnader (det vill vi väl alla) och att alla ska betraktas som lika, samtidigt som vissa debattörer (ofta långt till vänster) är närmast besatta av att diskutera just skillnaden och indelningar baserat på etnicitet.

    Svara
  2. Marre skriver: 23 januari, 2015 kl. 14:08

    Doktor Lecters diagnos för Jame Gumb a k a ”Buffalo Bill” är nog högst relevant även i detta fall:

    “Billy is not a real transsexual. But he thinks he is. He tries to be. He’s tried to be a lot of things, I expect. Billy hates his own identity, you see, and he thinks that makes him a transsexual. But his pathology is a thousand times more savage and more terrifying.”

    Svara
  3. Rick skriver: 22 december, 2014 kl. 10:41

    I mina ögon verkar Pettersson ha problem med någon form av homosexualitet. Märkligt, kan tyckas, eftersom homosexualitet i dagens samhälle i det närmaste är en icke-fråga. Han säger sig nämligen vilja ligga med män och man läser mellan raderna att det handlar om manliga män.

    När Pettersson utbrister att han är Putin och Bush, så kan man inte annat än dra på smilbanden, så jag får väl ironiskt tillägga att jag är Norman Borlaug, Nelson Mandela och George Orwell – i en och samma person. Inte illa.

    Svara
  4. Lennart Bengtsson skriver: 20 december, 2014 kl. 21:26

    De absurda som Du framställt framgår kanske tydligast från den 3e meningen från slutet ”Mannen är inte ens människa, utan ett farligt djur och en destruktiv social konstruktion”.
    Jag kan bara hoppas att detta är föreställningar som är begränsade till ett ytterst litet antal individer. Att det överhuvudtaget är möjligt att någon kan få för sig dylika förryckta föreställningar, som fullständigt saknar empiriskt stöd i en fysisk verklighet, är skrämmande men som vi vet från allehanda trosföreställningar inte ovanligt. Problemet är att dylikt nonsens har blivit mer synbart på senare tid och sannolikt en följd av diverse kvasi- och pseudovetenskap tyvärr har blivit alltmer acceptabelt även i det politiska rummet. Den sk ”genusforskningen” är tyvärr ett sådant exempel.

    Svara
  5. Max skriver: 20 december, 2014 kl. 12:40

    Intressanta tankegångar minst sagt. Får mig att börja fundera och reflektera.

    Jag kan ha missuppfattat poängen i texten, men är det inte slutet på manligt/kvinnligt man vill åt med feminism?

    Om jag som man inte känner att den rådande mansnormen är något jag vill förknippas med är det väl en bra utväg att avskaffa sig som man. Eftersom man i det här fallet syftar på något jag inte identifierar mig med.

    Det behöver ju inte vara något dåligt med det metaforiska självmordet isåfall. Eller?

    Om jag kan lösgöra mig från mansnormen och förknippas med mina tankar och handlingar snarare än med det mellan benen skulle jag kalla det frigörelse hellre än självmord.

    Svara
  6. San Pietro skriver: 20 december, 2014 kl. 11:45

    Jag tänker osökt på den (förhoppningsvis utdöda) ryska sekten som ville utrota sina kön (bokstavligen, efter en bokstavlig tolkning av NT). http://en.wikipedia.org/wiki/Skoptsy

    Ett klassiskt exempel när man tar en god tanke lite väl långt.

    Svara
  7. Torsten Akesson skriver: 20 december, 2014 kl. 10:33

    Att den polariserade mannen t ex står för det mesta våldet är klart och illa, men utan mannen skulle också människan varit kvar i stenåldern. I stort sätt allt som skapat det, jämfört med stenåldern, säkra moderna samhället med människans långa livstid, är skapat av män. Hur många människoliv har räddats av t ex Röntgen och Flemming?

    Svara
  8. Stefan skriver: 20 december, 2014 kl. 02:54

    ”Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem.”

    Borde han inte vara konsekvent och bli lesbisk då? Varför blanda in män överhuvudtaget om han avskyr dem?

    Resonemanget haltar, och det rejält. Instämmer och känner medlidande med individen.

    Svara
  9. Chrysippus skriver: 20 december, 2014 kl. 02:36

    Det ironiska i det hela är att han/hen själv utrycker exakt samma stereotypiska tankar om könsroller som ”förtryckaren”, han gör om sig själv efter vad han anser är stereotypiskt kvinnligt och det mest omanliga han kunde komma på var tydligen homosexualitet? Personen ifråga är inte bara misogyn utan även homofob, och han har rätt i sak han är ”en av en liten, liten grupp människor som fortsätter att utnyttja och förtrycka alla andra grupper av människor”. Han är förtryckaren. Genom sig själv känner man andra..

    (Ett ordspråk som verkar vara vägledande för nästa all samhällsdebatt idag)

    Svara
  10. Karl-Erik Tallmo skriver: 20 december, 2014 kl. 01:12

    Man funderar ju på om det är en text som skrivits som ett experiment för att se hur extrema saker Feministiskt perspektiv publicerar. Men så är det nog inte tyvärr. Man har ju stött på resonemangen förr, i olika debattprogram i TV t.ex. Och när jag var inne på deras webbplats hade 396 personer gillat artikeln. För dessa personer räcker ju knappast genderkorrigerande fredagsmys. Kromosomerna finns alltid kvar. Återstår att ingå i ”men’s auxiliary of SCUM”, som Valerie Solanas kallar det, ”men who are working diligently to eleminate themselves”. Se http://slowfox.wordpress.com/2005/03/01/scum-och-det-rumsrena-manshatet/

    Svara
  11. Frederick skriver: 20 december, 2014 kl. 00:54

    Tänker så här: menar inte att låta taskig men, svenska samhället har förändrats på de 50 år som jag har levat.
    På, säg 60- talet så hade vi ju en ganska sluten psykvård, där vi låste in folk som hade underliga tankar och avvikande beteende.
    Jag menar inte att man ska göra det nu, men i en annan tidsålder och med en icke- öppen psykvård hade en person med Alexanders tankar säkerligen låsts in.
    Otroligt paradigmskifte

    Svara
  12. lulzie skriver: 19 december, 2014 kl. 23:56

    weininger hatade det svaga i sig själv. pettersson hatar förtryckaren i sig själv. viktig skillnad, men dold för alla som inte förstår vad en maktanalys är.

    Svara
  13. Nordtomta skriver: 19 december, 2014 kl. 23:53

    Stackars alla de kvinnor och män som bekänner sig till feminismens fatala förtryck…. ”Feminism” liksom ”global uppvärmning” och ”svensk strukturell rasism” är vägar som gröna och röda kommunister kan fara på i avsaknad av reella projekt som befrämjar människans liv på jorden.

    En vilsen 23-åring som inte begrep att han inte besatt tillräckligt med kunskap och drog hiskeliga slutsatser, tar sig av daga.

    En manlig feminist som drar självförstörande slutsatser – inte förstår att mänskligheten behöver både män och kvinnor och respektive könens förmågor och kunskaper för att överleva på jorden – ska göra sig till en falsk bög. På vilket sätt befrämjar denna virrpanna någon enda människas allmänna villkor?

    Dessa unga feministiska män förefaller kolossalt egocentriska och nergrottade i sina egna identitetskriser och på intet sätt kapabla att hantera nuvarande informationssamhälle (de skulle sannolikt stupat i ett annat mycket mer reglerat och auktoritärt samhälle också…).

    Ryck upp er grabbar! Vi kvinnor behöver män som är som dom är och är stolta över hur de är. Inte hur de skulle kunna vara i landet som icke är….

    Svara
  14. Förtryckare skriver: 19 december, 2014 kl. 22:07

    ”Ett självmord, i metaforisk eller faktisk mening.”

    Den här meningen känns innerligt.

    Jag älskar vad feminismen står för, och försöker att aktivt driva och skapa engagemang för JML-frågor i de föreningar där jag är med.
    Jag har lyckats hitta en bra grupp där jag känner mig välkommen och känner att jag kan göra positiva bidrag, men varje gång jag försöker vidga mina horisonter och hitta nya inspirationskällor känns det som om jag måste vaska igenom väldigt mycket förakt på vägen.
    De flesta som dyker upp i mina sökresultat problematiserar traditionell manlighet, synliggör strukturer som gynnar män pch missgynnar kvinnor, kritiserar tendenser, attityder och beteenden som måste väck, och det är fantastiskt, och nödvändigt!

    Men det finns också många som kritiserar mig som individ, trots att de aldrig träffat mig.
    Som säger att jag ofrånkomligen är en förtryckare, och berättar för mig hur jag är, och säger jag att jag inte alls är så’n så är jag antingen en lögnare, eller så vill jag bara ”deraila”, eller så är jag en förtryckare på något annat sätt som de inte kommit på än.
    Som målar upp mig som ett sexuellt rovdjur, fastän jag själv har blivit sexuellt trakasserad (av såväl män som kvinnor) men aldrig skulle komma på tanken att göra någonting sådant själv.
    Och det värsta är att de som säger de här sakerna är ”de goda”; de som jag vill ansluta mig till, och de som det kommer att skrivas varmt om i historieböckerna (eller åtminstone i mitt Twitter-flöde).

    Detta är knappast vårt största samhällsproblem, och jag vill verkligen inte måla upp det som om det vore det. Det är sant att kvinnor förtrycks i vårt samhälle, för att inte tala om rasifierade, transpersoner, icke-heterosexuella, fattiga och många andra marginaliserade grupper, och då borde väl jag som annars är så priviligierad allt kunna utstå några gliringar hit och dit.

    Det önskar jag att jag kunde. Och de flesta kan kanske det. ”Om det här inte beskriver mig så behöver jag inte ta åt mig.”
    Problemet är att jag har en historik av depression och självskadebeteende, som jag gärna – desperat, till och med – vill lägga bakom mig, och det är väldigt svårt när mitt redan vältilltagna självförakt får förstärkning utifrån; när jag ständigt får bekräftat att jag är precis så vedervärdig som jag innerst inne känner att jag är.

    Och det är så himla trist, för det skapar en intressekonflikt mellan min självbevarelsedrift och min vilja att engagera mig, och jag kan verkligen inte se vad syftet med det skulle vara.

    Nu är jag nog ett extremfall, och man bör nog inte basera några policy-dokument på hur jag upplever saker och ting, men jag tror ändå att jag är långt ifrån ensam i att känna att jag skulle kunna göra mer gott för världen och vara en bättre feminist om jag inte i onödan ficks att må så dåligt för det.

    Svara
  15. Anonym skriver: 19 december, 2014 kl. 20:15

    […] […]

    Svara
  16. Kaworka skriver: 19 december, 2014 kl. 17:31

    När jag läste Alexander Petterssons artikel så tänkte jag omedelbart att det måste vara trollning. Alltså, sidan är äkta men de har blivit blåsta av en skicklig antifeminist. Det finns inga upplysningar om någon feministisk aktivist med hans namn, och bilden på honom finns bara där. Borde vara fejk.
    Han viftar med alla de rätta flaggorna för att få den publicerad, men bakar in de mest hårresande teser som skulle få Schyman att slå bakut. Hans resonemang motsvarar exakt den halmdocka som antifeminister gör av feminismen. Och är det inte ett troll är det ju helt enastående.

    Svara
  17. Mikael skriver: 19 december, 2014 kl. 17:16

    Tack för en klarsynt text. Jag har själv varit precis där Pettersson är. Jag var där i tio år innan jag kunde börja ta mig ur det djupa mans- och självförakt jag bar med mig. Det har gått flera år nu och än är jag inte fri från föraktet bojor.

    Svara
  18. Rikard skriver: 19 december, 2014 kl. 16:19

    Vill bara säga att jag tycker dina texter och kommentarer är som ett fyrtorn i ett stormande hav. Något man kan känna en viss trygghet av när man ser hur resten av mediahavet fylls till bredden med idioti.
    Tack Ivar och god jul.

    Svara