Mattias Svensson - 21 mars, 2009

Ior-liberalernas utmaning

Går den intressanta
liberala distinktionen inte mellan socialliberaler och klassiska liberaler
kring vad staten ska göra, utan mellan vilken grundkänsla som driver oss:
optimism eller pessimism? Eller mellan fredlig samexistens gentemot universella
regler? Mitt enkla svar är nej, men eftersom två herrar ambitiöst och
återkommande pläderat för det senare i bloggosfären kan det vara värt att titta
på deras argumentation. Ett inlägg var Johan Karlssons analys av FRA-debatten
om behovet av en skräckens liberalism förra året, en tanke som även förts fram av
Karl Palmås
och som är inspirerad av den brittiske dystopikern och filosofen John Gray.

Karlsson och Palmås
länkar flitigt till varandra, och det kan man förstå eftersom de menar sig
själva vara de enda företrädarna för den ena sortens liberalism i hela Sverige
(fast miljöpartisten Palmås är tveksam till att alls kalla sig liberal). Detta
är i sig ett faktum som inbjuder till lustigheter eftersom deras tankegång i
mycket bygger på majoritetens och kollektivets rätt, och Palmås därtill
återkommande klagar på ”förgudningen av jaget”, men det är nu argumenten som
ska bedömas, så jag avstår.

Herrar Palmås och
Karlsson är i korthet arga på allt som andas optimism, upplysning och
livsnjutande. Säg ”krämig cappucino” och de matchar med svartsyn och fradga i
mungiporna
. Med sådant temperament
kan man ha överseende med att det blir lite galet i halmdockebeskrivningen av
svenska liberaler som försvarande status quo(!?). Så låt oss lämna det också
med ett överseende, det blir nämligen bara roligare ju längre in i den här
tankevärlden man kommer. Här samsas utöver en försvarlig samling halmdockor,
ideologisk dogmatism, insparkande av öppna dörrar och skriande
självmotsägelser.

Apropå skriande kan vi
väl passa på att sätta en lustig etikett matchande firma Karlsson och Palmås
term Pangloss-liberaler om alla som är mindre bittra än Arne Anka efter sjunde
ölen: Här presenteras Ior-liberalismen.

 

Fredlig samexistens eller moralisk konvergens

Palmås-Karlsson bygger
mycket av sin analys på en falsk motsättning. De menar att ”fredlig samexistens
är det enda vi kan hoppas på, eftersom vi saknar den Pangloss-liberala tron på
att samhällets värderingar konvergerar.”

Detta är en av många
halmdockor av polemik mot en påhittad fiende. Visst finns en diskussion i
socialliberala folkpartikretsar som blandar ihop värderingar och politik så att
spridandet av liberalism också tycks involvera ett visst sätt att leva och se
på världen. Detta ser vi i bråket mellan ”socialliberaler” och ”kravliberaler”
som väsentligen träter om en paternalistisk stat ska vara snäll eller tuff.
Typiska förslag och konflikter ur denna världsbild är frågor om att förbjuda
slöja, eller språktester.

Som jag på basis av
Douglas Rasmussen/Douglas den Uyl utvecklat måste man kunna separera etik från politik.
Människor kan förverkliga olika goda i ett samhälle genom att garanteras frihet
i form av just individuella Lockeska rättigheter som begränsar statens makt
över individen. Jag är ense med Palmås och Karlsson om att ett gott samhälle
inte handlar om att alla ska leva efter samma värderingar utan primärt om
fredlig samexistens som politiskt mål (vilket inte är någon hög etisk ambition,
du når inte moralisk fulländning enbart genom att inte stjäla, bedra eller
mörda). Relationen mellan etik och politik är
inte direkt, du får inte ett gott samhälle genom att politiskt tvinga fram god
etik, utan indirekt. Och detta föregår frågan hur den politiska apparaten
styrs, om den är parlamentarisk eller direktdemokratisk eller av
nätverksmodell. Ingen är så tolerant att deras värderingar kan upphöjas till
lagar och politik för alla utan att förtrycka andra och missgynna vissa
människors goda sätt att leva. Därför kan inte den politiska uppgiften för ett
gott samhälle växa från att garantera alla lika frihet, politikens tvingande makt och allomfattande
lagstiftning måste begränsas i sin omfattning och detta i termer av universella regler, rättigheter som tillkommer varje individ och som kan hävdas mot den starkare parten. Karlssons och Palmås lösning drar snarare åt oinskränkt makt åt
kollektivet. Det är knappast ett recept för fredlig samexistens.

 

Övervakningsstaten där alla har del i varandra

Ska vi börja med en av
Ior-liberalismens skriande motsägelser. Jo, det var ju Johan Karlsson
som menade att FRA-debatten manade till kritik mot alla som delar ”Upplysningens
tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet”, ja
som ӊlskar frihet och framsteg, halvfranska band och
krämig cappucino
”. Detta
kallar Karlsson som redan nämnt Panglossliberalism och han menar:

”Den utopi som
panglossliberalismen målar upp ger oss inga redskap för att förstå vad som
händer när regeringen inför massavlyssning av sina egna medborgare — med en rad andra åtgärder i pipen. Antingen tvingas man blunda för verkligheten
eller byta bort snuttefilten mot en annan liberalism.”

Ska vi börja med en
elementär reality-check. Neo och Timbro var båda var tidigt ute med kritik mot
FRA-lagen, övervakning och Bodströmsamhälle. Mer principiellt är det knappast
heller svårt att både bejaka utveckling och framsteg i alla dess myllrande
former och inse att vissa samhälleliga institutioner, inte minst statlig
tvångsmakt, kan hota detta, liksom vissa ideologier. Här finns ingen
motsägelse.

Det finns det däremot i
den av Palmås skissade alternativa ideologiska grunden som läggs fram i artikeln ”Liberalerna – den nya vänstern”:

”Will Huttons
»stakeholderism«: ett aktivare civilsamhälle och social ekonomi, ett ökat
socialt ansvarstagande inom privata näringslivet och ett främjande av
lokalsamhällets sociala kapital.”

Det går inte att designa
en metafor som bättre passade övervakningssamhället än ”stakeholder”-tanken,
att alla har en del i de andras liv och särskilt de som lever nära. I deras affärer, sociala liv och i boendet. Vilken
rätt har en individ eller en sfär rätt att avskärma sig från den demokratiska,
legala makten enligt denna utgångspunkt? Ingen alls. Så var också Tony Blair
inte bara den främsta politiska företrädaren för stakeholder-samhället, utan
också den demokratiska världens rekordhållare i att utvidga övervakningsstaten.
Vilka är det egentligen som har anledning att se över sina ideologiska grunder?

Vidare i Palmås
tankevärld hittar vi en positionering till vänster om socialdemokratin, som ger
staten en stor roll i våra liv. Samma stat som Karlsson vill att vi ska vara
rädda för, som han påpekar är ”staten, regeringen, den första fienden: ’No
liberal ever forgets that governments are coercive.’ Men Karlsson har inget
recept utöver att vi ska bli rädda och misstänksamma, och låta denna känsla
dominera hela våra liv (och att skälla på alla optimister). Som jag skrev i en
kommentar redan då:

”Rädsla gör oss måhända
bättre rustade att tackla faror, som statsmakten. Men det tenderar också att
göra oss paranoida och rädda för det främmande och avvikande, mindre benägna
till risktagande och experimenterande som driver utveckling och framsteg. Lew Rockwell-libertarianerna i USA är nog det bästa exemplet på vad du
förespråkar. Misstro mot staten, mot svarta och fullsmockat av 9/11-truthers
och teorier om svarta helikoptrar.

Om man inte inför den senare rädslan börjar ropa på staten som det mindre onda
i en osäker värld. John Gray har ju sedan länge tagit sin dystopiska
världsuppfattning till både det konservativa och det extremekologiska lägret (har
inte exakt koll på var han befinner sig idag).

Skräckregementen har definitivt funnits, men de kommer aldrig att vara
liberala. Kolla gärna Frank Furedis ”The culture of fear”.“

Som vi ska se är
Karlssons recept att själva staten inte kontrolleras av lagar, utan av känslor,
och den ska alltså vara stor och ha betydande makt över vår ekonomi och våra
levnadsval. Jo, jag vet att det här med logik är upplysningsmässigt och
västerländskt, men ändå, hur får ni ihop det? Låt oss titta mer specifikt på
den nätfrihet som Karlsson och Palmås försvarar med den äran (när de inte
inbillar sig vara ensammast i världen om denna kamp). En avgörande demokratifråga hos Palmås är att låta
majoriteten rösta om genmodifierade grödor alls ska tillåtas. Allmänheten ska
alltså rösta om teknologier de inte känner till, gärna innan de ens utvecklats
än mindre via marknaden kommit till var mans kännedom, istället för att de
prövas av dem som vill och växer spontant? Jaaa, vilken toppenidé. Tror Palmås
(och Karlsson) att internet hade tillåtits med majoritetsomröstning 1996 när
allt ”Svensson” visste var att det fanns barnporr och bombrecept där?

 

En totalitär demokratisyn

Den ideologiska
utmaningen mot liberaler kvarstår dock och i grunden handlar det om syn på
staten och dess styrning. Det är en skillnad mellan en liberal och en totalitär
demokratisyn som jag beskriver i min bok Mer demokrati – mindre politik. Palmås gör sig till talesman för en vänsterideologi där ”experimentalism”
sker i demokratiska möten och församlingar. Det är här, menar han, dynamiken
som driver ett samhälle finns. Detta i motsats till liberalen som ser denna
dynamik utvecklas i frivilliga sociala relationer på marknaden och i
civilsamhället. Ett möte i kommunfullmäktige slår oss helt enkelt inte som
innovationens och dynamikens epicentrum.

”Dewey menar att
upplysningens absolutism måste bytas ut mot en »experimentalism«.
Pragmatisterna såg nämligen demokratin som ett pågående experiment som aldrig
blev färdigt. Demokrati är inte främst en samling institutioner (regelbundna
val, parlament och annat). Demokrati är en process för att kontinuerligt
ifrågasätta och konstruera om de institutioner som konfigurerar människans
friheter. Något idealsamhälle finns inte, den demokratiska processen är målet i
sig.”

Det här kan ju låta
öppet, men är i praktiken ett recept för individens underkastelse under
kollektivet. Vadhelst ”demokratin” önskar är lag. Häri ligger en av många
projiceringar. Palmås vill med sin ”experimentalism” låsa all makt till den
politiska processen. När han klagar på ”den universalistiska,
»rättighetsbesatta«, upplysningsinspirerade mittfåran av liberal filosofi”, på
”absolutism” och ”förgudning av jaget” är det för att dessa hävdar vissa
friheter – definierbara rättigheter som individer kan hävda gentemot staten
eller som avgränsar dess makt – gentemot Palmås obestämda kollektiv.

Palmås själv går så långt
som att (uppdaterat, tack för korrigeringen) gillande citera Richard Rorty (”Kontingens, ironi och solidaritet” (1997), Studentlitteratur, s 46) om att
vad majoriteten via den demokratiska processen vill inte bara är lag,
det är sant och rätt:

”Centralt för det
liberala samhällets idé är att allt är tillåtet vad gäller ord i motsats till
handling, och övertalning i motsats till maktmedel. Denna öppenhet skall inte
odlas på grund av att en Skrift säger att Sanningen är stor eller, som Milton
menar, på grund av att Sanningen alltid kan vinnas i ett fritt och öppet möte.
Den skall odlas för sin egen skull. Ett liberalt samhälle är ett samhälle
som nöjer sig med att kalla vad helst utgången för sådana möten blir för »sant«
.”

Det här är mumbo-jumbo i
de högre stratosfärerna. Liberaler hävdar inte att marknaden alltid har rätt.
Folk får välja vad de vill så länge de inte tvingar andra, men det gör lika
lite Melodifestivalen till den bästa underhållningen som kreationism till den
sanna berättelsen om människans ursprung. Palmåsliberalismen är en mycket mer
dogmatisk inställning med anspråk på en helhetlig överordnad sanning, och att
denna uppstår i ett kollektiv. Den demokratiska makten är ofelbar, men
dessvärre också så odefinierbar och vag i konturerna (som framgår av det
tidigare citatet är det inte någon specifik institution som allmänna och fria
val med valhemlighet gubevars) att det bara är ideologier som Palmås själv och
hans akademiska källor som kan anförtros att vara dess uttolkare. Som grädde på
moset kan vi läsa att det som utmärker liberaler av Palmås-Karlsson-typ, med
amerikanska ”liberals” som förlaga, är deras ”ödmjukhet”, i motsats till alla
andras tvärsäkerhet. Som sagt, de här långa ideologiska texterna saknar inte
underhållningsvärde.

 

Sentimentalliberalism

Att Karlsson och Palmås
söker beskriva liberalismens grundläggande konflikt i känslotermer, rädsla mot
optimism, snälla mot elaka etc, är i sig en viktig del av deras ideologiska
program. Känsla står i deras värld över förnuft. Och den här typen av
liberalism är inte bara arg och rädd, den är gråtmild också.

Med Johan Karlsson:

Det är också en
liberalism som utgår från de fattiga och svaga snarare än från de starka och
framgångsrika självskaparna. Från Shklar lånar Rorty tanken
att liberal är den som anser att grymhet är det värsta vi kan göra.

Eller med Palmås:

Det är ju detta som även
Rorty är inne på när han hävdar att frågan “håller du för sant det som vi
håller för sant?” ointressant. Mer relevant, menar han, är frågan “lider du?”.

Den som det är mest synd
om vinner. Eller med andra ord, en del människor räknas förmer än andra och
lidande är valutan. I Ior-liberalismens värld må majoriteten alltid ha rätt,
men att vara svag är viktigare än att ha rätt (och därmed återgår som i alla
kollektivistiska läror makten från ”allmänheten” till den upplyste och
finkänslige uttolkaren i sin ensamma upphöjdhet). Det första problemet i
avsaknad av definitioner blir naturligtvis Ayn Rands klassiska fråga: Stark i
vilken betydelse och svag i vilken betydelse? Den uppfinnare, entreprenör eller
forskare som står ensam med sin vision kan bli ”stark” bara med rätt
institutionellt ramverk, och knappast till en början. I ett majoritetssamhälle
där innovationer ska underkastas en oförstående massas beslut är sådana
människor i större utsträckning dömda att gå under, än i ett samhälle där
individer med skydd av äganderätt, näringsfrihet och yttrandefrihet har
möjlighet att skilja sig från mängden. Men det är inte för att det är synd om
dessa människor som de ska vara fria att utöva sina förmågor, det är friheter
som gäller alla. Viktigare är att utan objektiv definition av dessa rättigheter
går de aldrig att hävda mot ett kollektiv eller mot de starka krafter som varje
ny idé utmanar. Om människor ska kunna hävda några som helst rättigheter måste
förnuft trumfa känsla i politiska sammanhang.

Och det är inte på något
sätt ädlare att premiera lidande framför prestation. Som jag utvecklat i en
Voltaire-artikel
är det inte av mänsklig omsorg som ideologer vällustigt gnuggar någras lidande
i ansiktet på andra. Lidandemoralen plockas fram för att göra ner och förringa
allt det som är bra och gott i tillvaron; från det trygga, nöjsamma
vardagslivet, till förkovran och karriär, till välgörenhet i global skala, till
välståndsskapande och nya upptäckter. Det är inte de som gör mest för andra,
utan de som lider mest oavsett resultat, som hyllas. Sådant sker inte av
välvilja, utan i syfte att göra ner, kontrollera och förtrycka.

Palmås försöker sig på en
guilt-by-association
som kan kastas tillbaka i ljuset av
detta:

Vi skall komma ihåg det
var de “farligaste” ideologierna (nazismen och kommunismen) som mest
uttalat byggde på positivistiska ideal från upplysningen – samma
ideal som Neo-gänget vill återupprätta.

Sant, men inte hela
sanningen. Marx är i sin kritik av kapitalismens framsteg medgivet konservativ
och svärmisk, och i nazismen finns tydliga primitivistiska och naturromantiska
drag. Kommunismen och nazismen blev massrörelser genom att bygga på den
revanschistiska känslan av att vara ett offer och svag (vilket skylls på andras
oförrätter), på att vara rädd och arg. Ideologin byggde på en lära om makten
och sanningen som ett och på kollektivets överordning och individens
underordning. (Notera f ö Palmås citationstecken kring 1900-talets två
totalitära mördarideologiers farlighet, med tiotals miljoner liv på sitt
samvete. Detta från en kille som räds genmodifierade livsmedel…)

Slutligen kan man ju inte
annat än ställa frågan när nu Palmås och Karlsson velat föra den ideologiska
konflikten med känslor som primärt vapen. Utöver att det skapar en falsk
motsättning där Palmås och Karlsson på barnsligaste vis försöker utmåla
meningsmotståndare som lyckligt okritiska jubelidioter på basis av att för sig
själva försöka monopolisera känslan av miserabel ofullkomlighet (varsågoda, för
all del). När ni nu fick plocka känslor först, herrar Ior-liberaler, vilka
känslor ni ville: Varför plocka rädsla, ilska och gråtmildhet?

 

Därmed är
Ior-liberalismen avfärdad. Hög tid att njuta en kopp kaffe och en god bok.


Lämna en kommentar


2 kommentarer

  1. Liberalism till vänster - strötankar och sentenserströtankar och sentenser says: 8 juni, 2015 kl. 09:24

    […] panglossliberaler och iorliberaler. Den sistnämnda beteckningen myntades av ovan nämnde Mattias Svensson, när han polemiserade mot den hållning vi ”oberoende göteborgsliberaler” (som Johan […]

    Svara
  2. 99, our 68 » Ingenting att fira says: 1 juni, 2011 kl. 17:48

    […] vill inte negga för mycket, men kände att det var dags att återkoppla till öknamnet “Ior“. Om nu någon känner sig helt nere av detta, läs gärna ur Orwells “Some notes on […]

    Svara