Ett läkarskrå för trasiga själar?

Den mer intressanta invändningen mot min syn på kulturpolitiken kommer från nyliberala hållet. Mattias Svensson efterlyser dynamiken: "hur ett dynamiskt och intressant kulturliv ska frodas utan att befruktas och förnyas genom att hungriga amatörer utmanar den rådande smakens regenter" Men här bör Svensson kontrollera sina premisser. Han skulle aldrig ställa samma fråga till läkarna. "Hur ska medicinkunskapen utvecklas utan att vi tillåter hungriga amatörer att operera i folks hjärnor" Eller "hur skulle juridiken utvecklas utan att hungriga amatörer utmanar förbudet mot stening".

Detta skriver Jasenko Selimovic på Newsmill, en debatt som tidigare fördes på Aftonbladet kultur med mitt inlägg här, som svar på det här. Men det är Selimovic som bör kontrollera sina premisser. Jag ställer visst frågan hur medicinkunskapen skulle utvecklas utan hungriga amatörer. Det är en av de mest relevanta frågor att ställa en yrkespraktik som i tusentals år i skråväsendets och monopolets hägn använde rent skadliga metoder (främst åderlåtning) under det att de hade monopol på att bota människor. Läkare har varit ett skrå med en tro sedan greken Hippokrates omkring 400 år före Kristus, men först under andra halvan av 1800-talet började behandlingsmetoderna och analysen ifrågasättas. Historikern David Wootton kom för något år sedan med en svidande vidräkning av den Hippokratiska traditionens arv och framför allt behandlingsmetoderna. I boken Bad medicine – doctors doing harm since Hippokrates pekar han bland annat på det förödande faktum att för all kunskapsutveckling som skedde – framför allt med obduceringar från 1500-talet och framåt, som blev populära och gjordes i stora teatrar lockandes inte bara läkare, utan filosofer och konstnärer – så utvecklades inte medicinska behandlingar förrän efter 1800-talets mitt med bakterieläran. Först då kan man enligt Wootton tala om läkekonsten som en teknologi för att bota sjukdomar. Innan dess var även de bästa läkarna ”briljanta män, grymma vetenskapsmän och ineffektiva som doktorer.” Läkarvetenskapens stagnation och fasthållande vid skadliga behandlingar under tusentals år torde vara ett illustrativt exempel på hur ett kvarlevande monopol på att utöva ett yrke åstadkommer verklig skada där man skulle kunna tro att det gjorde nytta. Hade samma stagnation och fasthållande vid ineffektiva metoder kunnat fortgå lika länge utan de institutioner som gav monopol åt det Hippokratiska läkarskrået? Förmodligen inte. I periferin fanns redan insikter som förnekades av läkarna. Utan att sitta på den vetenskapliga förklaringen visste de flesta fartygsbesättningar redan på 15-1600-talet hur man höll skörbjuggen borta med citronjuice. Sedan klev skeppsläkarna ombord och återinförde åderlåtning och kräkningar som behandlingsmetod med resultatet att något hundratusental sjömän dog helt i onödan fram till 1800-talets mitt. En kostnad av att inte ha låtit amatörerna hållas. Att läkarskråets monopol etablerats med den bästa av avsikter, att skydda människor i en svag position från kvacksalvare, får inte hindra den mer generella insikten att monopol sällan har avsedda konsekvenser, inte heller intellektuella sådana. På 1900-talet hade exempelvis i USA licensförfarandet för läkare mest som konsekvens att fram till efterkrigstiden skydda existerande läkare från konkurrens från framför allt läkare av judiskt ursprung, som sällan fick licens. Liksom åderlåtningen var inte heller detta något som gynnade patienterna. (Om detta skrev jag en längre artikel i kulturmagasinet Voltaires temanummer om kroppsvätskor. Artikeln finns tyvärr inte längre på nätet.) Eller ta det faktum, påpekat av Lena Lennerhed i sin historik över aborter i Sverige Historier om ett brott att amatöraborterna som gjordes av konstnärer, caféägare eller självlärda yrkesmän inte hade högre dödlighet än läkaraborterna på sjukhus. Trots att amatörernas aborter gjordes illegalt under högst skiftande förhållanden. Till detta kommer att kultur och läkekonst inte är riktigt jämförbara. Det finns ingen metod motsvarande det randomiserade testet för mediciner och behandlingar inom konstens värld. Smak och personlig upplevelse har betydligt större betydelse för omdömet (även om placeboeffekten är känd inom läkekonsten), vilket är ett objektivt faktum. Detta gör inte konstens värld mindre viktig för ett gott liv (även om hälsan i rättvisans namn brukar vara vad människor placerar allra högst när de själva får välja), men förutsättningarna för att ovanifrån styra fram kvalitet inom reservat och fredat från konkurrens torde vara ännu sämre på kulturområdet.
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218