Mattias Svensson - 26 april, 2014
Ja, det finns en aktuell faktaspäckad, tjock bok om ekonomi som alla borde läsa. Nej, det är inte den du tror.
Har just avslutat fantastiska
Fragile by design – The political origins of banking crises and scarce credit av
Charles Calomiris och
Stephen Haber (Princeton University Press, 2014). En bok som ger fördjupade kunskaper och insikter om den närmast oundvikliga relationen mellan banker och politik genom en historisk genomgång av fem länder. 506 stadiga sidor förskräcker förstås, men det är å andra sidan en bok som så här några år i efterhand ger det klokaste perspektiv jag sett på en nära händelse som den amerikanska finanskrisen 2007. Och då är bokens fokus inte primärt USA, eller begränsat till nutiden.
Det var alltså ett samarbete mellan banker och aktivistgrupper som företrädde minoriteter. Grupperna tjänade miljoner. Tiotals! Hundratals! Miljarder! Jag förstår att det låter osannolikt och konspiratoriskt, men låt mig förklara. USA hade ett banksystem som av historiska skäl inte medgav förgrening, utan bestod av småbanker i varje delstat. När möjligheten plötsligt öppnades under 1990-talet för banker att gå samman i hela USA fanns en enorm möjlighet till effektivitetsvinster i detta. MEN en faktor för att gå samman var en lag från 1979 som bara tillät sammanslagningar om det gynnade närsamhället där detta skulle ske, och aktivistgruppernas omdöme var i praktiken måttet. Aktivistgrupperna fick administrera generösa lån till allt mindre nogräknade villkor till sina medlemmar (ibland med motkrav om aktivism för deras politiska agenda), bankerna fick gå samman. Och för att inte behöva ta för stora risker på lånen till utsatta grupper drog man in de halvstatliga företagen kända som Fannie Mae och Freddie Mac, som hade staten som garant och under
Bill Clinton och
George W Bush allt mer ambitiösa politiska mål att låna ut till ”svaga grupper”, villkor som blev normerande för hela lånemarknaden.
Ja, där någonstans tror jag att ni kan storyn. Allt var fullt medvetet, och påståendet att ”ingen visste” är rent löjligt. Har något gjorts åt problemen? Ja på ytan, men inget som kommer att lösa dem. Precis som efter USA:s många tidigare bankkrascher.
Det här är nu inte en historia om finanskrisen, utan ett i sanning bredare perspektiv. Storbritanniens, USA:s, Kanades, Mexicos och Brasiliens moderna historia ur ett samhällsekonomiskt perspektiv blir bakgrund åt en analys med intressanta insikter och slutsatser. Kanadas banksystem har inte haft en kris sedan 1839. Ja, 1839, och den var liten. Det är synnerligen effektivt och har både erbjudit omfattande krediter till alla landsändar och varit stabilt i kristider. Och det beror inte på politik, de fick en centralbank först 1935 och den har inte haft mycket att göra.
Så låt oss då kopiera hur de har gjort! Nja, här kommer den dåliga nyheten: Ett lands banksystem är väsentligen en produkt av politiska beslutssystem och att olika intressekoalitioner finner varandra. Att beklaga för libertarianer är att bankverksamhet är svår att separera från staten. Det behövs en aktiv statlig kompetens för att sätta villkoren för bankverksamhet som reservkapital, staten behöver vara behjälplig med skuldindrivning och att upprätthålla avancerade kontrakt. Allt detta öppnar för staten att ställa motkrav, inte minst som staten behöver banker för att finansiera sin verksamhet. Det är sådana motkrav från staten som bjuder in intressekoalitioner i vad författarna kallar
The great bank bargain. Några intressenter tenderar att tjäna multum på bankverksamhet och kontanter, vanligtvis på bekostnad av allmänheten. Den goda nyheten är att detta gör auktoritära system dåliga på bankverksamhet. En diktator kan inte garantera att hen inte kommer att plocka banken på tillgångar vid behov och därför blir bankverksamheten begränsad. Än idag har exempelvis Kina mest statliga banker.
För demokratier är en slutsats att ju fler kontroller och skydd för minoriteter, andrakammarsystem, juridisk överprövning et cetera som finns, desto större chans att bankverksamheten faktiskt bedrivs i allmänhetens intresse, är stabil och med goda kreditmöjligheter. Jag vill ta meningen
”The populist notion that the absence of constraints on majority rule results in more power and greater opportunities for the common man is based on a misunderstanding of the way democracies work.” och gnida in den i ansiktet på alla pompösa folkpartister som genom 1900-talet insisterat på en rak parlamentarism i en kammare som det enda demokratiska systemet. Så hör inte heller Sveriges banksystem sedan 1970-talet till de stabilare i världen. Men det hjälper ju inte att ta en slutsats och gnida den i någons ansikte. Hela det historiska perspektivet och stundtals små detaljer i lagar eller ett lands utveckling är avgörande för förståelsen. Och det får man bara om man läser boken. Så gör det! Gör det även om det inte en bok man läser för att den har slutsatser man kan nicka instämmande till. Gör det just därför.
Har just avslutat fantastiska Fragile by design – The political origins of banking crises and scarce credit av Charles Calomiris och Stephen Haber (Princeton University Press, 2014). En bok som ger fördjupade kunskaper och insikter om den närmast oundvikliga relationen mellan banker och politik genom en historisk genomgång av fem länder. 506 stadiga sidor förskräcker förstås, men det är å andra sidan en bok som så här några år i efterhand ger det klokaste perspektiv jag sett på en nära händelse som den amerikanska finanskrisen 2007. Och då är bokens fokus inte primärt USA, eller begränsat till nutiden.
Det var alltså ett samarbete mellan banker och aktivistgrupper som företrädde minoriteter. Grupperna tjänade miljoner. Tiotals! Hundratals! Miljarder! Jag förstår att det låter osannolikt och konspiratoriskt, men låt mig förklara. USA hade ett banksystem som av historiska skäl inte medgav förgrening, utan bestod av småbanker i varje delstat. När möjligheten plötsligt öppnades under 1990-talet för banker att gå samman i hela USA fanns en enorm möjlighet till effektivitetsvinster i detta. MEN en faktor för att gå samman var en lag från 1979 som bara tillät sammanslagningar om det gynnade närsamhället där detta skulle ske, och aktivistgruppernas omdöme var i praktiken måttet. Aktivistgrupperna fick administrera generösa lån till allt mindre nogräknade villkor till sina medlemmar (ibland med motkrav om aktivism för deras politiska agenda), bankerna fick gå samman. Och för att inte behöva ta för stora risker på lånen till utsatta grupper drog man in de halvstatliga företagen kända som Fannie Mae och Freddie Mac, som hade staten som garant och under Bill Clinton och George W Bush allt mer ambitiösa politiska mål att låna ut till ”svaga grupper”, villkor som blev normerande för hela lånemarknaden.
Ja, där någonstans tror jag att ni kan storyn. Allt var fullt medvetet, och påståendet att ”ingen visste” är rent löjligt. Har något gjorts åt problemen? Ja på ytan, men inget som kommer att lösa dem. Precis som efter USA:s många tidigare bankkrascher.
Det här är nu inte en historia om finanskrisen, utan ett i sanning bredare perspektiv. Storbritanniens, USA:s, Kanades, Mexicos och Brasiliens moderna historia ur ett samhällsekonomiskt perspektiv blir bakgrund åt en analys med intressanta insikter och slutsatser. Kanadas banksystem har inte haft en kris sedan 1839. Ja, 1839, och den var liten. Det är synnerligen effektivt och har både erbjudit omfattande krediter till alla landsändar och varit stabilt i kristider. Och det beror inte på politik, de fick en centralbank först 1935 och den har inte haft mycket att göra.
Så låt oss då kopiera hur de har gjort! Nja, här kommer den dåliga nyheten: Ett lands banksystem är väsentligen en produkt av politiska beslutssystem och att olika intressekoalitioner finner varandra. Att beklaga för libertarianer är att bankverksamhet är svår att separera från staten. Det behövs en aktiv statlig kompetens för att sätta villkoren för bankverksamhet som reservkapital, staten behöver vara behjälplig med skuldindrivning och att upprätthålla avancerade kontrakt. Allt detta öppnar för staten att ställa motkrav, inte minst som staten behöver banker för att finansiera sin verksamhet. Det är sådana motkrav från staten som bjuder in intressekoalitioner i vad författarna kallar The great bank bargain. Några intressenter tenderar att tjäna multum på bankverksamhet och kontanter, vanligtvis på bekostnad av allmänheten. Den goda nyheten är att detta gör auktoritära system dåliga på bankverksamhet. En diktator kan inte garantera att hen inte kommer att plocka banken på tillgångar vid behov och därför blir bankverksamheten begränsad. Än idag har exempelvis Kina mest statliga banker.
För demokratier är en slutsats att ju fler kontroller och skydd för minoriteter, andrakammarsystem, juridisk överprövning et cetera som finns, desto större chans att bankverksamheten faktiskt bedrivs i allmänhetens intresse, är stabil och med goda kreditmöjligheter. Jag vill ta meningen ”The populist notion that the absence of constraints on majority rule results in more power and greater opportunities for the common man is based on a misunderstanding of the way democracies work.” och gnida in den i ansiktet på alla pompösa folkpartister som genom 1900-talet insisterat på en rak parlamentarism i en kammare som det enda demokratiska systemet. Så hör inte heller Sveriges banksystem sedan 1970-talet till de stabilare i världen. Men det hjälper ju inte att ta en slutsats och gnida den i någons ansikte. Hela det historiska perspektivet och stundtals små detaljer i lagar eller ett lands utveckling är avgörande för förståelsen. Och det får man bara om man läser boken. Så gör det! Gör det även om det inte en bok man läser för att den har slutsatser man kan nicka instämmande till. Gör det just därför.
