Mattias Svensson - 15 september, 2009

Därför dog inte kapitalismen

Ett år efter finanskrisen kan vi konstatera att det blev
pyspunka för de tillfälligt återupplivade drömmarna om kapitalismens undergång.
Storbritanniens Gordon Brown gick tillfälligt upp som en sol med sina klantiga
regleringsförsök på EU-nivå och utropades som en ”hjälte”, idag är han politiskt bankrutt. Användandet av terrorlagstiftningen för att
frysa Islands tillgångar eller försöken att reglera skatteparadis står ihop med
masspenderandet och skuldsättningen i USA som skolexempel på att politiker inte
är särskilt bra på att hantera kriser. Det konstaterade vi redan i Neo nr 1 i
år (Hausse för politiken), och poängen ros hem ännu tydligare i Johan Norbergs En perfekt storm.

Liberalismens livskraft konstateras även på vänsterkanten.
Där har det väckt viss bestörtning att Neo i senaste numret låtit
översätta marxisten Wendy Brown och hennes kritik
av murar
som hinder för fri rörlighet och symboler för en fallerande statsmakt
och kontraproduktiva politiska ingrepp. Men som Petter Nilsson på Dagens
konflikt skriver idag
är detta ett
inte ovanligt öde för radikal samhällskritik. Nilsson skriver en bitter klagan
om hur feminismens kritik mot en sexistisk och paternalistisk välfärdsstat, mot
nationsgränser och kärnfamilj inkorporerats i en liberal agenda för fri
rörlighet, valfrihet, individualism och entreprenörskap.

I senaste numret av Häften för kritiska studier finns en
artikel av Nancy Fraser där hon går igenom den andra vågens feminism och drar
slutsatsen att den förlorat sin samhällskritiska själ och fött en dubbelgångare
som går nyliberalismens ärenden. Dess kritik av ”statligt organiserad
kapitalism” passade perfekt i den kapitalismens nya anda som kännetecknas av
flexibilitet, rörlighet och individualism.

Sak samma när Yvonne Hirdman på 1990-talet gjorde upp med
den Myrdalska planerande välfärdsideologin med sin eminenta Att lägga livet
tillrätta
. Det blev en klangbotten för en liberal kritik mot välfärdsstaten som idé, och
gör att vi kan känna igen den samhällsplanerande paternalismen när den dykt upp
på områden som klimatåtgärder eller folkhälsa. Även detta behandlat i Neo
(Liken lever, Neo nr 5 – 2007)

Det gäller inte bara feminismen. I senaste numret av
kulturmagasinet Voltaire (i sig ett exempel på hur frihetlig höger och vänster
kan berika varandra) skriver jag om islamisk ekonomi. Denna tankeriktning började som en religiös identitetsskapare och
formulerades på 1970-talet som ett försök att skapa ett alternativ till
kapitalismen. Charles Tripp vid University of London konstaterar idag att
”…islamiska banker och finansinstitut blivit tydliga landmärken i den
avancerade kapitalismens landskap, som tillgodoser – och i praktiken skapar –
en särskild sektion av marknaden.” Och på exempelvis Malaysia måste de
islamiska bankerna av affärsmässiga skäl vara attraktiva för även icke-troende
kunder.

Det är en styrka både hos liberalismen som intellektuell
strömning och frihetliga institutioner som äganderätt och handel att de i så
hög grad förmår inkorporera kritiska influenser, ofta så att valmöjligheter och
mångfald i praktiken ökar. Det liberala samhällets erbjudande till antikapitalistiska
intellektuella är att de kan bli bästsäljande författare, erkända akademiker
eller pr-konsulter, det är bra mycket smakligare än de nackskott som väntar
liberaler när revolutionen kommer.

Många konservativa eller militanta
socialliberaler anser att denna öppenhet och tolerans för vänsteravvikelser,
mångkultur och samhällskritik är en mesig liberal svaghet och menar att sådana företeelser bör bekämpas med
kulturkamp, statlig opinionsbildning och småförbud (tänk slöjförbud, förbud mot
religiösa friskolor etc). Men det är snarare öppenheten för direkt fientlig
kritik och alternativa ordningar som ger liberalismen och kapitalismen dess
styrka som enande kitt, friheten är verkligen för alla. Även för vänstern, den
dag de är beredda att släppa etatismen.


Lämna en kommentar