Att moralisera med en siffra
Kan man sluddra i skrift? Jag vet inte, men när regeringen sade ”missbruk”, så hörde Statens folkhälsoinstitut ”riskbruk”, och lyckades producera en hejdundrande alarmistisk siffra som kommer att rendera många föräldrar dryckesrelaterad huvudvärk helt i onödan. Folkhälsoinstutet menar att 385 000 barn lever i hushåll där någon vuxen dricker så mycket alkohol att det riskerar föräldrarnas egen hälsa, så kallat ”riskbruk”. ”Spritproblem hemma hos vart femte barn” larmade DN i en stort uppslagen artikel förra veckan.
Här måste man kunna hålla två saker i huvudet samtidigt. Det är naturligtvis oförlåtligt att dricka så mycket eller på ett sådant sätt att det går ut över ens barn, och det finns alltför många och tragiska exempel på detta. Men det är lika oförlåtligt att använda sådana tragiska exempel för att moralisera över att föräldrar emellanåt berusar sig och att det dricks alkohol i festliga familjesammanhang. Utan att på något sätt bagatellisera att barn far illa när föräldrar missbrukar och missköter sig, så är det inte vad Folkhälsoinstitutet och nykterhetsorganisationer far efter när de pekar finger åt var femte barnfamilj för att föräldrarna inte dricker enligt en strikt hälsonorm.
Så vad handlar det här med riskbruk om? Staten har konstaterat att det är farligt för hälsan att dricka sig berusad, och har därför ställt ett antal frågor för att utröna bland annat hur många föräldrar som emellanåt tycker om att dricka motsvarande sex flaskor öl eller mer en kväll. Någon sådan festkväll i veckan, särskilt om det blir något glas till vardags därtill, och man hamnar i kategorin riskbruk. Det kan säkert vara en varningssignal om ett dryckesmönster som vare sig är sunt eller hälsosamt över tid, men det är samtidigt något helt annat och mycket vidare än missbruk.
Det är nu inte särskilt många föräldrar som särskilt ofta kommer upp i de mängderna. Bland sambor är det 14 procent av papporna och 6 procent av mammorna. Hos ensamstående med barn är det fler. Frågan är bara om det har så mycket med barnen att göra. Ensamstående har ju inte alltid ansvar för barnen hela tiden, så en högst rimlig förklaring till deras högre drickande är att de unnar sig fler festkvällar när de inte har hand om barnen. Så agerar i alla fall de personer med delad vårdnad som jag känner.
Folkhälsoinstitutet går i sin rapport igenom studier av hur barn till föräldrar med allvarliga alkoholproblem (inte den betydligt bredare kategorin ”riskbrukare” alltså) klarar sig. Inte ens för denna grupp som helhet konstateras (förvånande nog) några varaktiga risker för barnens hälsa (de kortvariga effekter som konstaterats är av typen ”utagerande beteende”) utöver att barnen som vuxna tenderar att ta efter förälderns dryckesmönster: ”Resultaten talar för att allvariga alkoholproblem i familjen medför hälsorisker för barnen men att risken, alkoholproblem undantaget, inte behöver bestå i vuxen ålder.”
Så varför blåser då Folkhälsoinstitutet upp bilden av ”spritproblem i var femte familj” genom att inkludera alla föräldrar med ”riskbruk”, när man inte ens kunnat konstatera några varaktiga hälsorisker för barn till föräldrar med ”allvarligt missbruk”? Det vet vi inte. Vi kan bara konstatera att det vidare begreppet inte har med barnens hälsa att göra. Inte heller med regeringens uppdrag, som var att ”kartlägga andelen barn som växer upp i en familj där en eller båda föräldrarna har missbruksproblem”.
DN-artikeln ger förvisso en fingervisning om syftet. En artikel utan journalistisk källkritik av sifferuppgiften och där den enda som får uttala sig är en kvinna som haft en missbrukande förälder, men också är talesman för helnykterhetsivrande IOGT-NTO. Hon säger bland annat att föräldrar inte tänker på ”att föräldrar inte behöver dricka speciellt mycket för att barnet ska tycka att det är obehagligt. Som att mamma börjar sluddra när hon pratar.” Vad hon menar är förmodligen att det är obehagligt om mamma eller pappa sluddrar när de hämtar på dagis eller till vardags hemma med barnen eller i något annat sammanhang där det inte är lämpligt att alls dricka alkohol eller vara berusad.
Men IOGT-NTO försöker utsträcka detta till att gälla varenda familjesammankomst och festtillfälle, och varenda nivå på alkoholkonsumtionen. I julas drev de kampanj för att bannlysa all alkohol från allt julfirande med barn närvarande. Då med den gamla förljugna siffran 200 000 barn i missbrukarfamiljer. (En uppgift som fabricerats på basis av en intervjuundersökning i det lilla skånska samhället Dalby 1957, med uppföljning 1972, och sedan bara räknats om till hela landet.) IOGT-NTO använder helt enkelt barnen som redskap för att få moralisera över vuxna människors nöjen. Nu har dessa puritaner fått en ny siffra att skyla sitt simpla moraliserande med, en siffra som verkar ännu mer imponerande än den tidigare, trots att den bara är uppblåst genom en betydligt vidare definition och inte har med barnens välbefinnande att göra. Om syftet var att maximera mediegenomslaget och moralisera över en stor grupp vuxna föräldrars drickande, fungerar Folkhälsoinstitutets siffra utmärkt. Däremot kommer barnen till missbrukande föräldrar, som verkligen skulle behöva bli hjälpta och sedda, att försvinna i mängden. Det är en dubbel tragedi.
