Alltid någon annans fel

Jag är själv med i De Obekväma. Hade jag vetat att Sebbe Stakset från Kartellen skulle vara med hade jag övervägt att tacka nej. Stakset har sysslat med grova våldsbrott, och han verkar inte särskilt ångerfull. Efter att ha dömts har han ändå fortsatt att hota med våld. Ändå hyllas han som en hjälte. En sanningssägare. Hans hat till och med hyllas. Stakset vill tala om klass, säger han i sitt avsnitt av De Obekväma. "Dom som inte vill prata klass kan dra åt helvete". Men han talar mest om kriminalitet. Hans avsnitt handlar om hat, våld, droger och pang-pang. På så vis försöker han svida om från våldsbrottsling till en megafon för ett viktigt politiskt ärende, underklassens röst. Och han lyckas. Han lyckas övertyga SVT, och han lyckas övertyga Dalademokratens Göran Greider. I går skrev Greider lyriskt om Sebbe Staksets hat (9/4). ”En strålkastare riktad mot det svenska samhället”, skriver Greider. "Han har varit kriminell, men är fri från den karriären nu och det han vältaligt snackar om här är att ge sig ut på något slags valturné i alla de områden där folk borde gå och rösta men inte gör det." Fri från kriminalitet? Sebbe Stakset dömdes förra året för grovt vapenbrott och även för olaga hot mot Jimmie Åkesson. Vad han sagt? "Vill tortera [Jimmie Åkesson] i tre dygn med avbitartång locktång blåslampa för att stoppa blödningar me!". Inget han ångrat det heller. Men på sätt och vis är Stakset en strålkastare. Rakt i ögonen på vänstertyckare som Göran Greider som verkar förblindad snarare än upplyst. Det är inga klasskämpar det rör sig om. Andra delar av musikgruppen Kartellen sitter i fängelse i Finland, dömda till livstid för medhjälp till mord. Det är dessa grovt kriminella människor som får Göran Greider att känna ”hat mot klassamhället”. Ännu en variant av det goda, fina hatet från vänster. Hatar man "de privilegierade" ses man som progressiv. Det enda Sebbe Stakset säger av värde i programmet är orden ”eget ansvar”. Kanske är det ironiskt menat, kanske inte. I övrigt lägger Stakset skulden för allt som är fel på andra. Det är staten, polisen, de privilegierade och så gott som alla andra som ska lastas för vad han själv begått för brott. Alla är ute efter människorna som bor i förorten. Antingen sviker de dem eller så vill de dem illa. Eget ansvar? Not so much. Men Stakset representerar tack och lov inte dem han gör anspråk på att representera. Även om Göran Greider lurats. ”Här kräver allt utbildning, till och med städare som plockar skräp”. Det säger Alen som var 16 år när han kom från Irak som kristen flykting till Skäggetorp i Linköping. Han är en av dem som intervjuades i reportageserien Det delade Sverige, som gjorts av Katarina Gunnarsson och Marcus Ericsson. De besökte utanförskapsområden i mindre svenska städer. Intervjun med Alen är belysande. Han hann aldrig ifatt med utbildningen eftersom han kom så sent och tvingas nu konkurrera med alla andra på den svenska arbetsmarknaden där utbildning krävs för nästan allt. ”Jag bara letar efter jobb. På dagarna är jag hemma eller ute. Man får damp också, man blir arg, man får psykologiska problem. Mina tankar går långt bort och jag tänker dåliga tankar. Jag vill skaffa pengar, men man kan inte misshandla människor. Mina föräldrar har lärt mig att inte göra dåliga saker eller skada andra människor.” Ingen gangsterromantik där. I de andra avsnitten av Det delade Sverige får man träffa unga människor och invandrare som saknar språkkunskaper, utbildning och överhuvudtaget färdigheter som efterfrågas på arbetsmarknaden. I industristäderna runtom i Sverige har de lågkvalificerade arbetena ersatts av högteknologiska. Trösklarna in har höjts. Samtidigt tar Sverige emot rekordnivåer av lågutbildade människor – många är analfabeter och har inte gått i skolan i ursprungslandet. Det är en ny situation på flera sätt. Sverige har aldrig tagit emot såhär många lågutbildade samtidigt. Det handlar inte om att det omkringliggande samhället ignorerar dessa områden. Snarare finns en reformtrötthet. Projekt, projekt, projekt, och sedan fler projekt. Någon får praktik. Men det är stenhård konkurrens om de riktiga jobben, och de som saknar utbildning har svårast. Det handlar inte om att ingen vågar prata om klass, utan om att det saknas riktiga jobb. Hur kommer det sig att Göran Greider alltid tycks ursäkta de värsta förbrytarna? Terroristen Mohammed Merah som mördade judisk barn i Frankrike och sköt ihjäl franska soldater, minns ni honom? Göran Greider skyllde även då morden på klassamhället, och led med förövaren i stället för offren: "Mohammed Merah – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka” ( Dala-Demokraten 23/3 -12). Merahs dåd berodde inte främst på hans ideologi, vill Greider låta oss förstå, utan var ett naturligt resultat av hans helt rättmätiga frustration och desperation. Skulle det vara rumsrent, eller befogat, att resonera så om Breiviks drivkraft? Eller om svenska nynazister? Nej, aldrig. Helt enkelt för att de flesta är eniga om att dessa drivs av ideologi. Varför är det så svårt att se att samma sak gäller vänsterextremister och neofundamentalistiska terrorister? Nu har turen kommit till de yrkeskriminella i Kartellen att få sina brott ursäktade av Greider. Återigen är det "klassamhället" som är boven. Eget ansvar? Not so much. Det är ett hån mot alla de strävsamma, skötsamma människor som bor i våra förorter. De som kämpar varje dag med att hitta jobb, lära sig svenska, utbilda sig och uppfostra sina barn. De allra flesta där kämpar för att förbättra sina liv, utan att begå brott och skada andra. Ska vi göra som Greider och låta några rappare i ett kriminellt nätverk blir talespersoner för dessa människor? De som hatar mest och skriker högst ska inte belönas med strålkastarljus. De är inte obekväma, de är genuint obehagliga.